In Memorian
The Gingerbread Man would for ever regret crossing
Milli's path.
Rest In Pieces.
Underbar helg i Svendborg
I helgen var vi på en dubbelutställning med danska Spidshundeklubben i Svendborg. Våra underbara uppfödare Bo och Camilla hade ordnat campingstugor till hela utställningsgänget på en mysig campingplats ungefär 10 minuter från utställningen, så dit ankom vi på fredag kväll vid 8. Då vi kom hade resten redan tänt upp grillen och vi inledde helgen med massor av god mat, öl, vin och glada skratt :D. Eftersom det dessutom var 9 malamuter (om jag inte räknar fel) bidrog också ett och annat woowoowooo till den glada stämningen.
På lördag morgon åt vi frukost tillsammans, och sedan bar det av iväg mot utställningsområdet, som var vid en idrottsplats i ett härligt grönskande område. Där fanns spetshundar i alla möjliga storlekar, dock funderade jag och Mathias lite över bortfallet av huskies och samojeder, som utan tvivel är de i antal dominerande spetshundsraserna hemma i Sverige. Inte en enda samojedsvans såg vi till! Svaret vi fick när vi frågade förklarade saken: samojederna och huskiesarna har sina egna rasklubbar och är alltså inte med i Spidshundeklubben. Ahaaa! Däremot fick vi se en hel del karelska björnhundar, som jag nog aldrig har sett på utställning i Sverige! De är bara otroligt fina hundar!
Anyway, vi borstade till musslan, och när det var hennes tur sprang hon in i ringen på sina små liljeben, ställde upp sig så fint som hon bara kunde, och lyckades charma till sig ett excellent i betyg :) Härligt! Däremot gick vi inte vidare, då en jättefin svartvit (och äldre) tik tog förstaplatsen. Vi var i alla fall jätteglada och stolta över att lilla långben fick excellent, då hon verkligen ser helt galet tonårig ut nu; hög och lång och smal :) För Millis bröder gick det också jättebra, en fick very good, de andra två fick excellent, och Demon avslutade dagen med att bli BIS-junior! Vilket jubel!! Dessutom blev pappa Anakin BIS-veteran, vi kom tvåa i avelsklassen med honom, och trea i uppfödarklassen. Efter en lång (och till slut solig) dag, åkte vi alla hem, och avslutade kvällen med grillning och vin. Underbart!!
På söndag morgon var det dags igen. Med en strängare domare än gårdagens fick bara en av Millis bröder excellent, och varken musslan eller de andra juniortikarna lyckades knipa åt sig detta betyg. Men vi var jätteglada över vårt very good, för hon fick bra kritik och skötte sig - nästan- utmärkt! Av någon anledning har hon nämligen fått för sig att hon ska börja bita mig i låret när vi springer inne i ringen. Why? Ger vi henne för lite mat? Jag vet inte... Till slut fick jag muta henne med en godis för att hon skulle hålla huvudet rakt och inte tramsa. Hon var i alla fall glad och busig som vanligt, skönt att se att hon fortfarande tycker att det är kul. Hon har varit lite låg när vi har tränat, nämligen, men det kan ju kanske ha berott på att hon åt antibiotika.
Hursomhelst, dagen avslutades med att bror Tanker blev BIS-2-junior, och vi vann uppfödarklassen, hurraaa! :) Vilken storslam för Kennel My Alaskan denna helgen! Det är verkligen helt underbart att få vara med ett sådant härligt gäng, och ha sådana fantastiska uppfödare som organiserar det ena efter det andra. Som förstagångsägare till malamute, och dessutom förstahundsägare är vi så otroligt tacksamma att vi fick vår valp från så underbara uppfödare - vi har aldrig under vägen känt oss oroliga, osäkra eller vilse, för vi har fått vägen utstakad för oss med karta, kompass och GPS av Bo och Camilla. Allt vi har läst i böcker om hur krångliga/jobbiga/egensinniga och besvärliga malamuter kan vara har vi helt enkelt överhuvudtaget inte känt av! Visst var vi osäkra på att skaffa en malamute som förstahund, efter allt vi har läst i böcker och på hemsidor, men faktiskt har vi inte upplevt fler problem än vi kunde föreställa oss att vi hade fått med vilken annan valp som helst. Detta tack vare att vi har fått så enormt mycket förberedelse och hjälp på vägen från våra uppfödare. Vilken tid och energi de har lagt ner på sina valpköpare, trots att de är egenföretagare och har flera egna hundar och tusen projekt igång! Beundransvärt, är vad jag säger! 
Långben in action
Om jag provar att skrämma henne lite med mina stora tänder
kanske hon ger mig mer mat...
Trött mussla efter lång dag
Parasiter go away
Nu är vi en bit in i Giardiabehandlingen och Råttan verkar fortfarande må bra. Vanliga biverkningar kan vara illamående, kräkningar, inflammation av tungan och stomatit. Jag tror att hon faktiskt mådde lite illa de första dagarna, ungefär två timmar efter att hon hade fått tabletten, för hon såg väldigt ledsen ut, öronen slokade och hon slickade sig om munnen och svalde, men det har jag inte sett de senaste dagarna. Skönt. Däremot har hon blivit tråkigt matt i pälsen, trist nu när vi har två stora utställningar framför oss men det är väl bara att gilla läget. Huvudsaken är ju att musslan blir frisk och att hon blir av med parasiterna, och pälsen kommer ju att bli fin och blank sen igen när hon blir frisk. Hon har ju varit dålig i magen fram och tillbaka nu i en månad, så det är ju egentligen inte konstigt. Parasiterna gör ju att tarmen blir inflammerad, tarmvilli försvinner, och med dem en stor del av absorptionsförmågan. Hon har alltså inte fått i sig optimalt med näring på mer än en månad, även om hon inte har varit riktigt dålig sedan skärtorsdagen. Vi håller i alla fall tummarna och hoppas på att antibiotikakuren tar död på protozoerna. Dessutom blödde hon ju väldigt länge under löptiden, mer än tre veckor och ganska mycket. Inte konstigt hon inte är på topp då...
Hon verkar i alla fall lika pigg som vanligt och det är vi glada för :)
Mussla, finnes nu även i krabbformat. Maila för prisuppgift.
Hon verkar i alla fall lika pigg som vanligt och det är vi glada för :)
Mussla, finnes nu även i krabbformat. Maila för prisuppgift.
Tabletter i massor
Jo, det visade sig minsann att det var Giardia musslan har. Så igår var vi på apoteket och hämtade ut Flagyl - ett preparat som används till människor, men som kan användas till hundar och katter då det inte finns några likvärdiga preparat på marknaden. Hon ska få 800 mg/dag i tio dagar, vilket betyder två stora vita tabletter per måltid som ser ut som sådana man tar mot huvudvärk... Hur skulle vi få i henne dessa? Inte nog med att de är ganska stora, de luktar säkert kemiskt och konstigt. Jag började fundera i banor kring leverpastej och Philadelphiaost, som vi gav henne när hon var liten och inte ville äta (ja, hunden är otroligt bortskämd :) ), men då sa Mathias: "Äh, lägg dem i matskålen tillsammans med några torrfoderkulor så ser vi vad som händer". Full av tvivel la jag de tabletterna tillsammans med lite torrfoder, och mycket riktigt; "slafs, slafs, slafs", så var maten - och tabletterna - borta. Husse känner tydligen musslan bäst :) Sen fick hon resten av fodret i sin aktiveringsboll eftersom hon annars slukar maten på tre sekunder. Då får hon dessutom jobba lite för maten, och det tycker hon är jättekul.
Nu hoppas vi att tabletterna fungerar, vi ska lämna in ytterligare ett bajsprov två veckor efter avslutad kur för att se så att det verkligen har hjälpt. De kan vara envisa, de här rackarna, och kan vara ganska motståndskraftiga. Jag läste i en rapport någon som rådde att man skulle bada hunden i samband med behandlingen, och sanera huset så mycket som möjligt. Giardia kan nämligen omvandla sig till cystor, som kan överleva i flera månader om miljön är gynnsam (svalt och fuktigt, i vatten), och som är svåra att rå på, då de är resistenta mot rengöringsmedel. Ibland kan det vara bra att bo i lägenhet utan trädgård!
C'mon baby, give me some fooood
Nu hoppas vi att tabletterna fungerar, vi ska lämna in ytterligare ett bajsprov två veckor efter avslutad kur för att se så att det verkligen har hjälpt. De kan vara envisa, de här rackarna, och kan vara ganska motståndskraftiga. Jag läste i en rapport någon som rådde att man skulle bada hunden i samband med behandlingen, och sanera huset så mycket som möjligt. Giardia kan nämligen omvandla sig till cystor, som kan överleva i flera månader om miljön är gynnsam (svalt och fuktigt, i vatten), och som är svåra att rå på, då de är resistenta mot rengöringsmedel. Ibland kan det vara bra att bo i lägenhet utan trädgård!
C'mon baby, give me some fooood
Härliga vårkvällar
Idag har vi varit ute och gått en härlig sväng i Bokskogen igen. Det var skönt att avsluta helgen med en långpromenad, och nu ligger musslan helt utslagen ute i hallen. Hon kommer nog att sova gott inatt :)
Den här veckan har vi varit hos veterinären - igen. Vi har bytt veterinär till ett lite mindre ställe - förhoppningsvis kommer det att resultera i bättre kontakt med veterinären - vi slussas inte runt till olika hela tiden - men också mindre väntetid när man är där. Visst har de på djursjukhuset varit jätteduktiga, men det är tråkigt att behöva lägga flera timmar på ett besök varje gång. Hur som helst, Mills har varit lite upp och ner i magen sedan skärtorsdagen, och dessutom har hennes eksem kommit tillbaka efter löpet igen. Då vi nyligen tog prov på parasiter och i stort sett kan räkna bort det som orsak, ville jag göra ett test på Giardia, eftersom det i vintras hade upptäckts hos en av musslans uppfödares hundar. Giardia är ju egentligen en parasit som framförallt finns i Östeuropa och utomeuropeiska länder, men enligt SVA:s hemsida påvisas den faktiskt hos 25% av de hundar som undersöks. Den kan ge symptom som diarré eller viktminskning, men lika gärna kan den finnas i kroppen utan att ge några egentliga märkbara symptom, eller visa symptom om hunden utsätts för magsjuka, stress eller annan påverkan. Veterinären tog också en koll på hennes utslag som hon har på nedre delen av magen, och vi fick ett klorhexidinschampo som vi skulle bada henne med 1-3 gånger i veckan. Tur att vi har ost-tränat :D Dock tyckte jag mig kunna se en förbättring redan ett par dagar efter första schamponeringen, idag har hon blivit badad igen, så vi får se om det försvinner.
Hur som helst, veterinären ville också ta ett stort blodprov för att kunna se om det fanns några andra förändringar i blodvärdena. Hon hade en teori om att Mills eventuellt kunde lida av Addison's sjukdom - en hormonsjuksom som gör att binjurebarken inte producerar de hormoner som den ska. Detta kan bero på en störning i immunförsvaret och tydligen ge symptom som trötthet (hon tyckte att Milli var ovanligt lugn), mag-tarmstörningar och även öka risken för andra autoimmuna sjukdomar som t ex eksem kan vara. Jag är dock inte så orolig, då Mills egentligen inte visar något av symptomen, jag tror att den här dåliga magen är tillfällig och beror på någonting som orsakade hennes sjukdom den där ödesdigra torsdagen... Men vi får se vad resultaten visar!
Igår var Vicke här och hälsade på för första gången på en månad nu när Milli har löpt. Det gick ok, de lekte borta i rasthagen, men Vicke var alldeles för intresserad av musslans bakdel för att hon skulle tycka att det var jätteroligt att träffas igen. Hon satte sig tvärt ner, och Vicke försökte blidka henne genom att slicka henne i öronen, munnen, på kinderna osv. Milli var tyvärr inte så lättflörtad som han hade hoppats, utan gick och la sig i hallen och stirrade surt på honom :) Bra tyckte Matte, då kan hon få vara tillsammans med Zeke på dagiset imorgon!
Vi har kommit igång lite med träningen igen efter löpet. Det går sådär. Råttan verkar helt ha glömt bort vad kommandon som "Fot" och "Stanna kvar" betyder, så det är bara att börja om igen. Däremot har hon gjort några så snygga sättanden vid inkall, så att Matte nästan sprängs av stolthet över sin polarpärla :) Härligt! Det är bara att köra stenhårt nu, den 3 juni ska vi iväg på en tre-dagars-lydnadskurs med Anne Dahlin och Lotta Linusson - det ska bara bli såå roligt!! Jag tror att vi kommer att få lära oss jättemycket. Det hade varit så kul att kunna ställa upp i en lydnads-1:a i slutet av sommaren eller tidig höst :) Vi får väl se, om vi tränar riktigt hårt så!
Ge tillbaka min kong, huskyskrälle! Kom igen Vicke, vi tar henne!!
"Nu nalkas afton och solen dalar, kaniner vaknar och
sorkar talar"... Näe, bättre kan jag! "Skogen tystnar och
skuggorna blir långa, i Mattes ficka är godbitarna många..."
Äsch, att det ska vara så svårt!
Den här veckan har vi varit hos veterinären - igen. Vi har bytt veterinär till ett lite mindre ställe - förhoppningsvis kommer det att resultera i bättre kontakt med veterinären - vi slussas inte runt till olika hela tiden - men också mindre väntetid när man är där. Visst har de på djursjukhuset varit jätteduktiga, men det är tråkigt att behöva lägga flera timmar på ett besök varje gång. Hur som helst, Mills har varit lite upp och ner i magen sedan skärtorsdagen, och dessutom har hennes eksem kommit tillbaka efter löpet igen. Då vi nyligen tog prov på parasiter och i stort sett kan räkna bort det som orsak, ville jag göra ett test på Giardia, eftersom det i vintras hade upptäckts hos en av musslans uppfödares hundar. Giardia är ju egentligen en parasit som framförallt finns i Östeuropa och utomeuropeiska länder, men enligt SVA:s hemsida påvisas den faktiskt hos 25% av de hundar som undersöks. Den kan ge symptom som diarré eller viktminskning, men lika gärna kan den finnas i kroppen utan att ge några egentliga märkbara symptom, eller visa symptom om hunden utsätts för magsjuka, stress eller annan påverkan. Veterinären tog också en koll på hennes utslag som hon har på nedre delen av magen, och vi fick ett klorhexidinschampo som vi skulle bada henne med 1-3 gånger i veckan. Tur att vi har ost-tränat :D Dock tyckte jag mig kunna se en förbättring redan ett par dagar efter första schamponeringen, idag har hon blivit badad igen, så vi får se om det försvinner.
Hur som helst, veterinären ville också ta ett stort blodprov för att kunna se om det fanns några andra förändringar i blodvärdena. Hon hade en teori om att Mills eventuellt kunde lida av Addison's sjukdom - en hormonsjuksom som gör att binjurebarken inte producerar de hormoner som den ska. Detta kan bero på en störning i immunförsvaret och tydligen ge symptom som trötthet (hon tyckte att Milli var ovanligt lugn), mag-tarmstörningar och även öka risken för andra autoimmuna sjukdomar som t ex eksem kan vara. Jag är dock inte så orolig, då Mills egentligen inte visar något av symptomen, jag tror att den här dåliga magen är tillfällig och beror på någonting som orsakade hennes sjukdom den där ödesdigra torsdagen... Men vi får se vad resultaten visar!
Igår var Vicke här och hälsade på för första gången på en månad nu när Milli har löpt. Det gick ok, de lekte borta i rasthagen, men Vicke var alldeles för intresserad av musslans bakdel för att hon skulle tycka att det var jätteroligt att träffas igen. Hon satte sig tvärt ner, och Vicke försökte blidka henne genom att slicka henne i öronen, munnen, på kinderna osv. Milli var tyvärr inte så lättflörtad som han hade hoppats, utan gick och la sig i hallen och stirrade surt på honom :) Bra tyckte Matte, då kan hon få vara tillsammans med Zeke på dagiset imorgon!
Vi har kommit igång lite med träningen igen efter löpet. Det går sådär. Råttan verkar helt ha glömt bort vad kommandon som "Fot" och "Stanna kvar" betyder, så det är bara att börja om igen. Däremot har hon gjort några så snygga sättanden vid inkall, så att Matte nästan sprängs av stolthet över sin polarpärla :) Härligt! Det är bara att köra stenhårt nu, den 3 juni ska vi iväg på en tre-dagars-lydnadskurs med Anne Dahlin och Lotta Linusson - det ska bara bli såå roligt!! Jag tror att vi kommer att få lära oss jättemycket. Det hade varit så kul att kunna ställa upp i en lydnads-1:a i slutet av sommaren eller tidig höst :) Vi får väl se, om vi tränar riktigt hårt så!
Ge tillbaka min kong, huskyskrälle! Kom igen Vicke, vi tar henne!!
"Nu nalkas afton och solen dalar, kaniner vaknar och
sorkar talar"... Näe, bättre kan jag! "Skogen tystnar och
skuggorna blir långa, i Mattes ficka är godbitarna många..."
Äsch, att det ska vara så svårt!
Trist vecka med mysigt avslut
En ny vecka har gått, och då jag hade examen i farmakologi i fredags och Mathias har varit på sin utbildning har det inte blivit så mycket av varken det ena eller det andra. Dessutom jobbade jag både halva lördagen och halva söndagen, men vi hann med lite äventyr på förmiddagarna för att "ta igen" lite förlorad tid.
På lördagen åkte vi och inhandlade ett flexikoppel, och så tog vi en tur i parken som ligger borta vid brukshundklubben. Där har bokarna precis slagit ut, och allt var så där härligt ljusgrönt. Milli pinnade på och lyckades hitta ner i en liten bäck där hon drack (mums), jagade löv som flöt förbi och blötte ner sig. Sedan hade vi lite roliga klätterövningar i några träd som böjde sina stora grenar över marken. Därefter gick vi bara runt, Milli nosade runt och tittade på fåglar och humlor. Härligt!
På söndagen åkte vi ut till Bokskogen och gick en sväng i skogen; Milli tramsade runt inne i buskarna och hittade osynliga stigar. Efter ett par kilometers promenad avslutade vi så turen med att grilla lite i det vackra vädret - helt underbart! Nu är det ny vecka, och jag ska sätta ihop något slags träningsprogram så vi har kommit en bit på väg tills vi ska på lydnadskurs den 3-5 juni. Det ska bli så kul!
Lördag: äventyrsland
Söndag: grillutflykt
På lördagen åkte vi och inhandlade ett flexikoppel, och så tog vi en tur i parken som ligger borta vid brukshundklubben. Där har bokarna precis slagit ut, och allt var så där härligt ljusgrönt. Milli pinnade på och lyckades hitta ner i en liten bäck där hon drack (mums), jagade löv som flöt förbi och blötte ner sig. Sedan hade vi lite roliga klätterövningar i några träd som böjde sina stora grenar över marken. Därefter gick vi bara runt, Milli nosade runt och tittade på fåglar och humlor. Härligt!
På söndagen åkte vi ut till Bokskogen och gick en sväng i skogen; Milli tramsade runt inne i buskarna och hittade osynliga stigar. Efter ett par kilometers promenad avslutade vi så turen med att grilla lite i det vackra vädret - helt underbart! Nu är det ny vecka, och jag ska sätta ihop något slags träningsprogram så vi har kommit en bit på väg tills vi ska på lydnadskurs den 3-5 juni. Det ska bli så kul!
Lördag: äventyrsland
Söndag: grillutflykt
Den finaste Råttan i rasen - och BIS-2:a!
I lördags var vi på SPHK:s utställning i Vaggeryd - bara polarhundar överallt :) En underbart härlig dag med full sol (vi var utomhus) och massor av woowoowooos. Folk hade kommit från halva Sverige, själva hade vi beslutat att övernatta på ett hotellrum där hundar var tillåtna för att slippa köra så fruktansvärt tidigt på morgonen. En riktigt god idé - vi behövde inte stiga upp förrän vid 7-tiden, tog ut musslan en liten sväng, gav henne mat (som hon slukade som om hon trodde att hon inte skulle få någon mat mer på en vecka), och så gick vi ner och åt en god ekologisk frukost i lugn och ro :) Sedan hade vi bara en halvtimme att köra till Vaggeryd. Härligt!
Väl där lyckades vi hitta Pia (som äger musslans bror Sölve) med en gång, och låta de två syskonen hälsa på varandra så vi kunde jämföra lite grann. Sölve hade vuxit sig riktigt stor och maffig - jättesnygg! Han var mäkta förtjust över att träffa syrran igen, medan musslan tyckte att han var en kul typ, men nog lite väl påträngande :D Vi stoppade in Milli i buren som vi hade med, och gjorde den till ett beduintält av storlek mindre, med hjälp av ett vitt lakan som vi täckte över. Det gillade hon bättre, nu hade hon Sölve på andra sidan gallret och kände sig mer bekväm. Där låg de och pratmorrade med varandra så högljutt, att Pia till slut tog undan Sölve en bit för att inte folk skulle komma och klaga på oss :D Sedan låg musslan och vilade i svalkan - jag hörde senare en man som berättade att hans hund hade druckit tre liter vatten bara under förmiddagstimmarna. Milli drack ungefär en halvliter på hela dagen, och verkade inte alls ha det varmt i sin bur, trots att den egentligen stor mitt i solen:) Det är bara en av de bästa uppfinningarna - hopfällbara burar att kunna ta med!
Vi fick vänta ända till runt 1-tiden på eftermiddagen innan det var malamuternas tur att visa upp sig i ringen. Domarna var otroligt noggranna med bedömningarna i bägge ringarna, hundarna kändes igenom ordentligt, tittades på i ögon och öron, framifrån och bakifrån, tänder och tassar... Huskysarna blev till och med mätta med måttstock; det var jag dock rätt glad över att inte malamuterna blev, eftersom musslan har ränt iväg på höjden och blivit en i mitt tycke fantastiskt stilig Råtta, men enligt rasstandarden ungefär 5 cm för hög... Mills gjorde ett kanonjobb, fick HP, jättebra kritik och blev bästa tikvalp, och då fick hon tävla mot Sölve om BIRet. Båda vovvarna var jätteduktiga, men domaren föredrog musslan som blev bäst i rasen :) Hurra vad kul!! Sedan fick vi vänta och vänta igen tills det var dags för BIS-finalerna, men som tur väl var var valparna först. Musslan avslutade dagen med att bli BIS-2 valp, och faktiskt var detta hennes sista utställning som valp, så det var ju extra roligt att det gick så bra :) Det var ett mycket trött men lyckligt gäng som till slut landade i lägenheten strax efter 8 på kvällen.
Hå hå, vad snygg jag är, tra la la la. Snart får jag lite godis,
hmm hmm vad gott...
Men HUSSE!!! ÅååÅÅ vad jobbig du är!! MÅSTE du ta kort
HELA TIDEN? Vi håller ju på här! Sluta nu då!
Så, nu har jag väl varit duktig. Kan man kanske få lite mat nu,
eller nåt, när man har fixat en sån här stor rosett till er?
Väl där lyckades vi hitta Pia (som äger musslans bror Sölve) med en gång, och låta de två syskonen hälsa på varandra så vi kunde jämföra lite grann. Sölve hade vuxit sig riktigt stor och maffig - jättesnygg! Han var mäkta förtjust över att träffa syrran igen, medan musslan tyckte att han var en kul typ, men nog lite väl påträngande :D Vi stoppade in Milli i buren som vi hade med, och gjorde den till ett beduintält av storlek mindre, med hjälp av ett vitt lakan som vi täckte över. Det gillade hon bättre, nu hade hon Sölve på andra sidan gallret och kände sig mer bekväm. Där låg de och pratmorrade med varandra så högljutt, att Pia till slut tog undan Sölve en bit för att inte folk skulle komma och klaga på oss :D Sedan låg musslan och vilade i svalkan - jag hörde senare en man som berättade att hans hund hade druckit tre liter vatten bara under förmiddagstimmarna. Milli drack ungefär en halvliter på hela dagen, och verkade inte alls ha det varmt i sin bur, trots att den egentligen stor mitt i solen:) Det är bara en av de bästa uppfinningarna - hopfällbara burar att kunna ta med!
Vi fick vänta ända till runt 1-tiden på eftermiddagen innan det var malamuternas tur att visa upp sig i ringen. Domarna var otroligt noggranna med bedömningarna i bägge ringarna, hundarna kändes igenom ordentligt, tittades på i ögon och öron, framifrån och bakifrån, tänder och tassar... Huskysarna blev till och med mätta med måttstock; det var jag dock rätt glad över att inte malamuterna blev, eftersom musslan har ränt iväg på höjden och blivit en i mitt tycke fantastiskt stilig Råtta, men enligt rasstandarden ungefär 5 cm för hög... Mills gjorde ett kanonjobb, fick HP, jättebra kritik och blev bästa tikvalp, och då fick hon tävla mot Sölve om BIRet. Båda vovvarna var jätteduktiga, men domaren föredrog musslan som blev bäst i rasen :) Hurra vad kul!! Sedan fick vi vänta och vänta igen tills det var dags för BIS-finalerna, men som tur väl var var valparna först. Musslan avslutade dagen med att bli BIS-2 valp, och faktiskt var detta hennes sista utställning som valp, så det var ju extra roligt att det gick så bra :) Det var ett mycket trött men lyckligt gäng som till slut landade i lägenheten strax efter 8 på kvällen.
Hå hå, vad snygg jag är, tra la la la. Snart får jag lite godis,
hmm hmm vad gott...
Men HUSSE!!! ÅååÅÅ vad jobbig du är!! MÅSTE du ta kort
HELA TIDEN? Vi håller ju på här! Sluta nu då!
Så, nu har jag väl varit duktig. Kan man kanske få lite mat nu,
eller nåt, när man har fixat en sån här stor rosett till er?
Det bästa rummet
Finns det någon där ute som har en hund som ylar av besvikelse för att hon inte får komma in i badrummet och bada? Neej, jag tänkte väl det... Men det har vi :) På sista tiden har Mills blivit mer och mer besatt av att sitta utanför badrummet för att snabbt som en vessla försöka smita in där så fort man öppnar dörren. Det började med att hon gick och la sig utanför dörren på morgonen medan Matte tog sin morgondusch. Sedan har det eskalerat, och nu får man verkligen vara på sin vakt när man går ut därifrån, för man kan vara helt säker på att det står en badsugen hund och väntar utanför. Lyckas man inte fånga henne springer hon in i duschen och tittar bedjande på oss; "snälla, bada mig?". Egentligen vet jag inte om man ska skratta eller gråta :D Men jag antar att det är ett tecken på positiv förstärkning i just "badmomentet" - vi kommer troligtvis aldrig att ha några problem att få henne ren :D
"Ostmutan" fungerade optimalt, helt klart!
Släpp in meeeej! Dumma människor!
"Ostmutan" fungerade optimalt, helt klart!
Släpp in meeeej! Dumma människor!
Löpa? Usch, nej tack, hellre sova.
Löptid. Någonstans läste jag att det kallas löptid för att tiken vill "ut och löpa" efter hanhundar. Detta har Milli uppenbart aldrig hört talas om, för henne får man fanken dra ut genom dörren (tur att man går på gym!). Hon vill inte löpa nånstans (och då pratar vi om en hund som definitivt är nära höglöp). Hon vill bara ligga och slappa på balkongen eller under soffbordet. Borde vi vara förvånade? Nej, vi har ju tydligen fått en hund som är tvärtemot vad hon borde vara :) Inte ens godispåsen lockar henne! När hon väl är ute tycker hon det är jättekul, och trippar glatt fram på sina små vita ben med svansen nöjt krullad, men just detta att orka gå ut i hallen och ta på selen - nej, det vill hon helst slippa! Å andra sidan har väl hon aldrig varit en sån som står redo vid dörren, soffhunden... Millis gener har tydligen snabbt anpassat sig till ett lättsamt och slappt inomhusliv och hon skulle säkert gärna sitta och åka runt i min väska á la chihuahua om hon bara inte var så himla stor.
Hon är fortfarande inte helt bra i magen, lite halvlös sådär, men hon är pigg och beter sig inte det minsta sjukt. Så jag tror det har något med löpet att göra, att hon är lite extra känslig i magen nu. Aptiten är det i alla fall inget fel på, snarare tvärtom :) Hon blöder fortfarande, men mycket mindre, och det har blivit mer genomskinligt och lite gulare. I helgen började hon helt plötsligt gny och pipa därute på balkongen, och jag sprang ut, helt övertygad om att hon skulle börja kräkas igen. Nejdå :) Det var Alaska som gick förbi nedanför och Milli ville bara leeeka! De funkar fortfarande jättebra ihop och det är jag glad över. Hoppas de kan fortsätta vara vänner även efter Millis löp. Det händer ju att de blir tikilska, den här rasen...
Med träningen går det si och så just nu. Hon är mer intresserad av att plöja nosen i gräset och lyssnar inte vidare mycket på mig, så vi gör bara några få övningar här och där, och blandar ut det med mycket lek så vi har roligt ihop och behåller kontakten. Hon hoppar glatt upp på bänkar och stenar och letar godisbitar i träd, men när jag ber henne t ex om att hon ska sitta, så är det precis som om hon har glömt vad det nu var för ord, och så tittar hon på mig och skäller, lägger sig, morrar, skäller och sen kanske hon sätter sig. Så tittar hon uppfordrande på mig: Matte, nu har jag visat nästan allt jag kan! Kan jag inte få godis för något av det? Jaja, när löptiden är över blir det inga undanflykter mer :D
Idag har hon varit tillbaka på dagis igen efter sitt påsklov. Oooo vad kul det var att komma tillbaka! Lite besviken var hon nog när hon inte fick gå in till Zeke som hon brukar :D men hon har charmat alla som jobbar på dagiset, så hon fick en massa uppmärksamhet istället :)
Nu börjar det dra ihop sig till Vaggeryd (nästa helg). Det ska bli jättekul att komma dit - 20 malamuter är anmälda!! Och Millis bror Sölve kommer också, det ska bli jättekul att se hur han har utvecklat sig sen sist. Idag har hon fått bada också, hon luktar så himla illa nu när hon löper! Så får det bara bli en "raggardusch" nästa helg :) Hon skötte sig så otroligt bra idag, stod helt stilla och lät sig schamponeras. Aaah, vad stolt jag blir över henne! Vilken fantastisk hund hon är!! Sen fick hon lufftorka ute i solen på balkongen.
Häromdagen hade jag petat in små godisbitar i hennes leksakskamel så hon hade något att syssla med medan jag städade. Den tog hon med sig ut på balkongen (som en typ av biogodis kanske, så hon kunde leta godis samtidigt som hon håller koll på hundarna som passerar). Det är nu en före detta kamel, då hon lyckades nysta upp den så den snarare ser ut som en, jaa, otäck insekt av något slag. Får köpa en ny nästa gång jag hälsar på hos Trenddog, då den har varit väääldigt omtyckt!
Kamelens sista andetag Den före detta kamelen.
Hon är fortfarande inte helt bra i magen, lite halvlös sådär, men hon är pigg och beter sig inte det minsta sjukt. Så jag tror det har något med löpet att göra, att hon är lite extra känslig i magen nu. Aptiten är det i alla fall inget fel på, snarare tvärtom :) Hon blöder fortfarande, men mycket mindre, och det har blivit mer genomskinligt och lite gulare. I helgen började hon helt plötsligt gny och pipa därute på balkongen, och jag sprang ut, helt övertygad om att hon skulle börja kräkas igen. Nejdå :) Det var Alaska som gick förbi nedanför och Milli ville bara leeeka! De funkar fortfarande jättebra ihop och det är jag glad över. Hoppas de kan fortsätta vara vänner även efter Millis löp. Det händer ju att de blir tikilska, den här rasen...
Med träningen går det si och så just nu. Hon är mer intresserad av att plöja nosen i gräset och lyssnar inte vidare mycket på mig, så vi gör bara några få övningar här och där, och blandar ut det med mycket lek så vi har roligt ihop och behåller kontakten. Hon hoppar glatt upp på bänkar och stenar och letar godisbitar i träd, men när jag ber henne t ex om att hon ska sitta, så är det precis som om hon har glömt vad det nu var för ord, och så tittar hon på mig och skäller, lägger sig, morrar, skäller och sen kanske hon sätter sig. Så tittar hon uppfordrande på mig: Matte, nu har jag visat nästan allt jag kan! Kan jag inte få godis för något av det? Jaja, när löptiden är över blir det inga undanflykter mer :D
Idag har hon varit tillbaka på dagis igen efter sitt påsklov. Oooo vad kul det var att komma tillbaka! Lite besviken var hon nog när hon inte fick gå in till Zeke som hon brukar :D men hon har charmat alla som jobbar på dagiset, så hon fick en massa uppmärksamhet istället :)
Nu börjar det dra ihop sig till Vaggeryd (nästa helg). Det ska bli jättekul att komma dit - 20 malamuter är anmälda!! Och Millis bror Sölve kommer också, det ska bli jättekul att se hur han har utvecklat sig sen sist. Idag har hon fått bada också, hon luktar så himla illa nu när hon löper! Så får det bara bli en "raggardusch" nästa helg :) Hon skötte sig så otroligt bra idag, stod helt stilla och lät sig schamponeras. Aaah, vad stolt jag blir över henne! Vilken fantastisk hund hon är!! Sen fick hon lufftorka ute i solen på balkongen.
Häromdagen hade jag petat in små godisbitar i hennes leksakskamel så hon hade något att syssla med medan jag städade. Den tog hon med sig ut på balkongen (som en typ av biogodis kanske, så hon kunde leta godis samtidigt som hon håller koll på hundarna som passerar). Det är nu en före detta kamel, då hon lyckades nysta upp den så den snarare ser ut som en, jaa, otäck insekt av något slag. Får köpa en ny nästa gång jag hälsar på hos Trenddog, då den har varit väääldigt omtyckt!
Kamelens sista andetag Den före detta kamelen.
Gladare kan ingen vara...
...än jag, att vovvan har blivit mycket bättre i magen, och nu är den vanliga gamla Mills igen. Det måste ha varit en riktigt nasty maginfektion hon fick, för Millis uppfödare hade heller inte hört talas om att kräkningar och diarré är några vanliga löpsymptom. Stackars vovvan, hon var verkligen jättesjuk i torsdags! Men redan dagen efter mådde hon mycket bättre, och vi åkte (med en viss tvekan, dock) för att hälsa på Birk som planerat sedan flera veckor. Birk är en (kastrerad) jättemysig samojedhane som ägs av en av mina allra bästa vänner. Sist de träffades var Mills fortfarande valp och ganska jobbig mot Birk, som är otroligt snäll, och inte gärna säger ifrån. Ett litet morr undslapp han sig, men sedan fick vi separera dem med kompostgallret som har köpt som "rumsavdelare för hund", och så fick de vara på varsin sida. (Kompostgallret fungerar dessutom utmärkt när man ska städa och inte vill ha intorkade spår av hundtassar när man torkar golvet. Varför måste de alltid gå i det blöta, innan det har torkat? Det går hur bra som helst att ligga och slappa hela dagen, men så fort man tar fram skurhinken så ska det inspekteras.)
Den här gången gick det i alla fall mycket bättre. Vi visste ju inte hur Birk skulle reagera, för trots att han är kastrerad så närmar sig ju Milli sitt höglöp. Det gick hur bra som helst. Birk sniffade Mill lite under svansen, och så var det bra med det. Han var överhuvudtaget inte intresserad av musslan mer än som lekkamrat, och det är en fantastisk vändning för en hund, som bara för något år sedan blev jättedeprimerad när löpsäsongen började och vägrade äta. Milli var jätteglad att hon äntligen fick leka med en annan hund och tramsade runt och försökte få igång honom. Vi tog ut dem på en härlig eftermiddagstur på Verkö, med blåsippor och badmöjligheter. Birk var snabb ut i vattnet, men musslan badade bara fötterna, tveksamt. Birk fick springa lös i skogen, men jag vågade inte ha Mills lös, utan hade spårlinan på så att hon inte skulle råka på någon intresserad hane. Hon var inte helt nöjd med det, men nästa gång kan de ju leka bättre ihop. Roligt att se att det fungerade, även om Mills var lite väl stöddig ibland.
Nu ligger hon ute i svalkan på balkongen och gnäller på alla hundar med snurrsvans som går förbi...:S
Kliv av min mage, jobbiga unge! Ha ha, luften är fri, luften är fri...
Den här gången gick det i alla fall mycket bättre. Vi visste ju inte hur Birk skulle reagera, för trots att han är kastrerad så närmar sig ju Milli sitt höglöp. Det gick hur bra som helst. Birk sniffade Mill lite under svansen, och så var det bra med det. Han var överhuvudtaget inte intresserad av musslan mer än som lekkamrat, och det är en fantastisk vändning för en hund, som bara för något år sedan blev jättedeprimerad när löpsäsongen började och vägrade äta. Milli var jätteglad att hon äntligen fick leka med en annan hund och tramsade runt och försökte få igång honom. Vi tog ut dem på en härlig eftermiddagstur på Verkö, med blåsippor och badmöjligheter. Birk var snabb ut i vattnet, men musslan badade bara fötterna, tveksamt. Birk fick springa lös i skogen, men jag vågade inte ha Mills lös, utan hade spårlinan på så att hon inte skulle råka på någon intresserad hane. Hon var inte helt nöjd med det, men nästa gång kan de ju leka bättre ihop. Roligt att se att det fungerade, även om Mills var lite väl stöddig ibland.
Nu ligger hon ute i svalkan på balkongen och gnäller på alla hundar med snurrsvans som går förbi...:S
Kliv av min mage, jobbiga unge! Ha ha, luften är fri, luften är fri...
Stackars musslan
Idag har Milli verkligen varit nere. Hon började dagen med att kräkas kl. 6 och klockan 7. Det har hänt några gånger innan, bland annat när hon var liten, men det försvann när vi började ge henne mat senare på kvällen, eller när hon har ätit pinnar, så vi funderade inte så mycket mer på det. Därefter verkade hon ganska pigg och glad, visserligen låg hon och gnällde lite i sängen, men det brukar hon göra när hon tycker att klockan börjar närma sig 9 och det är dags att gå ut (Husse var ledig idag, och jag är ju student, så det blev lite sovmorgon). Dock fick jag gå in och hämta henne i sängen och ta på henne selen där, eftersom hon inte ville komma ut i hallen varken när jag ropade eller prasslade med godispåsen, det har bara hänt någon enstaka gång innan. Vi gick en liten morgonpromenad, hon mest med benen släpandes efter sig. Sån har hon ju varit lite grann de senaste dagarna, mycket nosande på marken och varje tur tar ungefär dubbelt så lång tid... Men när jag bad henne hoppa upp på en bänk i parken så ville hon för första gången i världshistorien inte ha något godis. Hon bara luktade på det och vände bort huvudet. Ok... Det är nog detta vi har hört/läst om - att löptikar kan bli väldigt hängiga och vägra äta, men aldrig trodde vi väl att vårt matvrak skulle kasta in handduken!
När vi kom hem var frukosten serverad som vanligt, men hon rusade inte fram till matskålen som hon brukar, utan lufsade lite tveksamt fram. När vi sa varsågod åt hon upp de flesta torrfoderkulorna, men lämnade de torkade sillarna (från Oliver's) som hon annars brukar ta först. Hon hade fått en äpplehalva som hon även den brukar sluka i ett nafs, men den tog hon med sig halvvägs in i vardagsrummet, där hon släppte den på golvet och gick och lade sig i sin säng och kurade ihop sig med plågad blick. Efter ungefär en och en halv timme kräktes hon upp nästan all maten igen :( Vi ringde till djursjukhuset och frågade om det verkligen var normalt att de kräktes när de löper (har inte kunnat hitta information om detta någonstans), men det sa de att det var, och att vi bara skulle hålla koll på hennes allmäntillstånd, och så att hon inte fick feber. Vi skulle också bara ge henne små portioner mat, och koka lite ris och ge henne. Och så rekommenderade de sterilisering... Hon var inte varm om nosen (jag undviker gärna in i det längsta att ta tempen på henne, då hon skriker som om man håller på att döda henne när man bara kommer i närheten av ändtarmen med termometern...), och verkade visserligen nedstämd och hängig, men det har vi ju räknat med att hon skulle bli, mer eller mindre.
Strax efter lunchtid tog jag ut henne för en liten kissrunda, och vi hann precis ut i gräset här utanför dörren när hon fick riktig, sprutande diarré. Efter så där 10 meter var det dags igen, nästan klart som vatten, och som bara forsade ut. Och så igen efter ytterligare 15 meter:( Sedan vände vi och gick hem igen. Hon fick lite ris och kokt torsk blandat med lite vatten för att få i sig lite vätska, lite näring och lite ris som binder upp vattnet i magen lite grann. Sedan har hon legat på balkongen och vilat. Vi var ute en liten sväng till och gick (om hon har diarré är det ju bäst att låta henne gå ut lite oftare), och jag trodde att hon hade blivit bättre i magen, men precis innan vi skulle gå in fick hon diarré igen. Jag har sedan känt på nosen vid flera tillfällen under eftermiddagen, den har känts kall och fuktig, men hon har varit jättetrött. För en halvtimme sedan kräktes hon igen, lite fisk och en del vatten kom upp. Nu får hon ingen mer mat förrän imorgon, men kräks hon och har diarré imorgon igen ringer jag veterinären, för jag är rädd att hon ska bli uttorkad (försöker tvinga i henne vatten, men det blir ju inte så mycket). Min lilla musslehund! Jäkla skit att det är påsk och bara jourtelefon på djursjukhuset...
När vi kom hem var frukosten serverad som vanligt, men hon rusade inte fram till matskålen som hon brukar, utan lufsade lite tveksamt fram. När vi sa varsågod åt hon upp de flesta torrfoderkulorna, men lämnade de torkade sillarna (från Oliver's) som hon annars brukar ta först. Hon hade fått en äpplehalva som hon även den brukar sluka i ett nafs, men den tog hon med sig halvvägs in i vardagsrummet, där hon släppte den på golvet och gick och lade sig i sin säng och kurade ihop sig med plågad blick. Efter ungefär en och en halv timme kräktes hon upp nästan all maten igen :( Vi ringde till djursjukhuset och frågade om det verkligen var normalt att de kräktes när de löper (har inte kunnat hitta information om detta någonstans), men det sa de att det var, och att vi bara skulle hålla koll på hennes allmäntillstånd, och så att hon inte fick feber. Vi skulle också bara ge henne små portioner mat, och koka lite ris och ge henne. Och så rekommenderade de sterilisering... Hon var inte varm om nosen (jag undviker gärna in i det längsta att ta tempen på henne, då hon skriker som om man håller på att döda henne när man bara kommer i närheten av ändtarmen med termometern...), och verkade visserligen nedstämd och hängig, men det har vi ju räknat med att hon skulle bli, mer eller mindre.
Strax efter lunchtid tog jag ut henne för en liten kissrunda, och vi hann precis ut i gräset här utanför dörren när hon fick riktig, sprutande diarré. Efter så där 10 meter var det dags igen, nästan klart som vatten, och som bara forsade ut. Och så igen efter ytterligare 15 meter:( Sedan vände vi och gick hem igen. Hon fick lite ris och kokt torsk blandat med lite vatten för att få i sig lite vätska, lite näring och lite ris som binder upp vattnet i magen lite grann. Sedan har hon legat på balkongen och vilat. Vi var ute en liten sväng till och gick (om hon har diarré är det ju bäst att låta henne gå ut lite oftare), och jag trodde att hon hade blivit bättre i magen, men precis innan vi skulle gå in fick hon diarré igen. Jag har sedan känt på nosen vid flera tillfällen under eftermiddagen, den har känts kall och fuktig, men hon har varit jättetrött. För en halvtimme sedan kräktes hon igen, lite fisk och en del vatten kom upp. Nu får hon ingen mer mat förrän imorgon, men kräks hon och har diarré imorgon igen ringer jag veterinären, för jag är rädd att hon ska bli uttorkad (försöker tvinga i henne vatten, men det blir ju inte så mycket). Min lilla musslehund! Jäkla skit att det är påsk och bara jourtelefon på djursjukhuset...
En läskig lunchpromenad
Igår var det sista gången på unghundskursen. Instruktören tyckte att Mill skulle vara med trots att hon löpte, för vi skulle "fira" att det var sista gången genom att låta hundarna ha lite skoj på agilitybanan. Vi fick prova att hoppa lite hinder med olika höjd, vilket musslan gjorde med bravur! Hon rev inte en enda pinne! Jättekul, tyckte hon. Sedan skulle vi testa tunneln. Den fick vi ju prova redan på valpkursen, så jag hann knappt släppa henne i ena änden förrän hon var ute i andra, och vände tillbaka igen :) Sedan stod hon och ylade och skrek och drog, helt hispig, medan de andra skulle springa igenom, tills det var hennes tur igen :D Därefter fick vi prova slalom, och även det klarade hon galant. Instruktören blev nog lite imponerad av vovvan (och möjligen oimponerad av vovvans ägare som var rätt klumpig), för han tog själv Mills och "visade hur det skulle gå till". Oj vad hon var snabb! Hon studsade som värsta border collien mellan pinnarna och såg fantastiskt smidig och proffsig ut trots sin storlek. Husse och Milli kommer att ha sååå roligt tillsammans på agilitykursen i höst! Beware, säger jag bara. Beware...
Sedan hade vi lite fika medan vovvarna pustade ut i bilen, och så körde vi lite lydnad därefter. Vi gjorde slalom mellan de andra hundarna (ett riktigt eldprov för de andra som var hanhundar allihop och tyckte Milli luktade jääättegott) och provade lite inkall. Allt gick jättebra trots att musslan har lite "selektiv hörsel" för tillfället, säkert pga alla hormonerna som far runt i kroppen på henne nu. Hon är bara en så fantastiskt härlig hund!! Visst testar hon gränser då och då, men hon är alltid glad och lugn och (oftast) uppmärksam.
Idag har Mills by the way haft en Mycket Otäck Upplevelse. Vi gick en lunchpromenad bland villorna här i området och njöt av vårvädret. I en av trädgårdarna hoppade en flicka studsmatta bakom häcken; boing, boing, booing. Man såg bara hennes överkropp studsa bakom häcken, och detta var nog det otäckaste Mills hade varit med om sedan hon var liten och vi en regnig kväll mötte en gammal tant iklädd en kappa med luva över huvudet. Hon planterade tassarna stadigt i marken, svansen åkte in mellan benen och hon vägrade att gå förbi. Jag försökte ignorera henne och gå vidare, och det slutade med att jag fick dra henne förbi detta otäcka bakom häcken. Sedan var svansen nere i nästan fem minuter; som en hyena gick hon och kutade med ryggen och stirrade bakom alla häckar och hoppade till varje gång jag råkade trampa på en sten, tills svansen åkte upp igen då hon hittade ett gammalt äpple bakom en papperskorg, som hon högg likt en kobra innan jag ens hann se vad det var. Tur att hon är uppfostrad med Släppmetoden.
Släppmetoden innebär att hon spottar ut det äckliga, som av en eller annan anledning finns i hennes mun, när vi säger "släpp", och hon får en bit godis istället. Detta var en bra grej vi lärde vovvan när hon var liten, då hon slukade allt som kom i hennes väg. Pappersbitar, tuggummin, plastgrejer, halstabletter, växter och smådjur av alla de slag... (Gudskelov inga cigarettfimpar eller gamla snuspåsar.) Då vi ju ständigt "svalt" den stackars valpen (i alla fall enligt henne själv) var hon ju tvungen att äta allt hon kunde hitta på marken för att inte hungra ihjäl, och lika väl som hon visste att vi skulle ta det ifrån henne, lika snabbt såg hon till att svälja det innan vi överhuvudtaget hann blinka. Jättekul. Det blev nog ett par tre samtal till djursjukhuset... Släppmetoden har vi haft mycket nytta av, bland annat när vovvan var inne i sin "pinn-period", då hon glufsade i sig pinnar på löpande band under promenaderna. Detta ledde till att hon nästan varje morgon (vid 5-snåret) väckte oss genom att kräkas upp kvarblivna bitar som inte hade försvunnit från magsäcken, och därefter glatt svansviftande tyckte att hon var redo för morgonmålet! Denna ovana tränade vi effektivt bort med Släppmetoden och vår nattsömn har åter infunnit sig.
Då vi gick förbi ett dagis lekte några små killar på en stor trästock. Jag hörde dem diskutera: "Kolla en VARG!" "Neej, tror du?" "Jaaa, kolla själv en varg, KOLLA Emil, EN VARG!" Just då hittade Mill en intressant fläck på marken och vi stannade till. En av småkillarna vågade då ropa "Duu, är det en varg?" :D Jag fick förklara att det var en hund. "Är det en schäfer?" Nej, en sån hund som drar släde. Ahaa, det hade någon av dem sett på tv. Men hunden ser ju precis ut som en varg, eller hur? Mmm :) Så gick vi hem, och eftermiddagen har vovvan tillbringat på balkongen, där hon har utsikt över området. Konstigt nog (eller, egentligen borde vi ju inte vara förvånade eftersom hon är helt tvärtemot vad hon borde vara) har vi fått vänja henne vid att vara där. Tänk själv - en inglasad balkong på andra våningen, med härligt svalt betonggolv och sen eftermiddagssol, utsikt över hela parken. Nej usch, Råttan vill hellre ligga under soffbordet.
Är det en varg? Eller är det en schäfer? Eller kanske båda delar..?
Sedan hade vi lite fika medan vovvarna pustade ut i bilen, och så körde vi lite lydnad därefter. Vi gjorde slalom mellan de andra hundarna (ett riktigt eldprov för de andra som var hanhundar allihop och tyckte Milli luktade jääättegott) och provade lite inkall. Allt gick jättebra trots att musslan har lite "selektiv hörsel" för tillfället, säkert pga alla hormonerna som far runt i kroppen på henne nu. Hon är bara en så fantastiskt härlig hund!! Visst testar hon gränser då och då, men hon är alltid glad och lugn och (oftast) uppmärksam.
Idag har Mills by the way haft en Mycket Otäck Upplevelse. Vi gick en lunchpromenad bland villorna här i området och njöt av vårvädret. I en av trädgårdarna hoppade en flicka studsmatta bakom häcken; boing, boing, booing. Man såg bara hennes överkropp studsa bakom häcken, och detta var nog det otäckaste Mills hade varit med om sedan hon var liten och vi en regnig kväll mötte en gammal tant iklädd en kappa med luva över huvudet. Hon planterade tassarna stadigt i marken, svansen åkte in mellan benen och hon vägrade att gå förbi. Jag försökte ignorera henne och gå vidare, och det slutade med att jag fick dra henne förbi detta otäcka bakom häcken. Sedan var svansen nere i nästan fem minuter; som en hyena gick hon och kutade med ryggen och stirrade bakom alla häckar och hoppade till varje gång jag råkade trampa på en sten, tills svansen åkte upp igen då hon hittade ett gammalt äpple bakom en papperskorg, som hon högg likt en kobra innan jag ens hann se vad det var. Tur att hon är uppfostrad med Släppmetoden.
Släppmetoden innebär att hon spottar ut det äckliga, som av en eller annan anledning finns i hennes mun, när vi säger "släpp", och hon får en bit godis istället. Detta var en bra grej vi lärde vovvan när hon var liten, då hon slukade allt som kom i hennes väg. Pappersbitar, tuggummin, plastgrejer, halstabletter, växter och smådjur av alla de slag... (Gudskelov inga cigarettfimpar eller gamla snuspåsar.) Då vi ju ständigt "svalt" den stackars valpen (i alla fall enligt henne själv) var hon ju tvungen att äta allt hon kunde hitta på marken för att inte hungra ihjäl, och lika väl som hon visste att vi skulle ta det ifrån henne, lika snabbt såg hon till att svälja det innan vi överhuvudtaget hann blinka. Jättekul. Det blev nog ett par tre samtal till djursjukhuset... Släppmetoden har vi haft mycket nytta av, bland annat när vovvan var inne i sin "pinn-period", då hon glufsade i sig pinnar på löpande band under promenaderna. Detta ledde till att hon nästan varje morgon (vid 5-snåret) väckte oss genom att kräkas upp kvarblivna bitar som inte hade försvunnit från magsäcken, och därefter glatt svansviftande tyckte att hon var redo för morgonmålet! Denna ovana tränade vi effektivt bort med Släppmetoden och vår nattsömn har åter infunnit sig.
Då vi gick förbi ett dagis lekte några små killar på en stor trästock. Jag hörde dem diskutera: "Kolla en VARG!" "Neej, tror du?" "Jaaa, kolla själv en varg, KOLLA Emil, EN VARG!" Just då hittade Mill en intressant fläck på marken och vi stannade till. En av småkillarna vågade då ropa "Duu, är det en varg?" :D Jag fick förklara att det var en hund. "Är det en schäfer?" Nej, en sån hund som drar släde. Ahaa, det hade någon av dem sett på tv. Men hunden ser ju precis ut som en varg, eller hur? Mmm :) Så gick vi hem, och eftermiddagen har vovvan tillbringat på balkongen, där hon har utsikt över området. Konstigt nog (eller, egentligen borde vi ju inte vara förvånade eftersom hon är helt tvärtemot vad hon borde vara) har vi fått vänja henne vid att vara där. Tänk själv - en inglasad balkong på andra våningen, med härligt svalt betonggolv och sen eftermiddagssol, utsikt över hela parken. Nej usch, Råttan vill hellre ligga under soffbordet.
Är det en varg? Eller är det en schäfer? Eller kanske båda delar..?
Vitsippor och våtmark
Idag har vi gått en tur i skogen för att musslan skulle få något annat att tänka på. Det var en bra idé! Vi kopplade på henne vår 15-meters spårlina (vågar ju aldrig i livet släppa henne nu när hon löper), så kunde hon springa lite som hon ville ändå. Vi har trasslat oss genom snårskog, stannat för att titta på jordhögar, mystiska hål i marken och stubbar, kollat in vattenfall och bara haft mysigt tillsammans. Dessutom träffade vi en dagiskompis till Milli, en husky-norsk buhund :) På slutet tränade vi också lite anti-gräsands-träning. Alltid bra att öva på!
Nu är hunden helt utmattad, och Husse kommer nog att få en lugn eftermiddag medan Matte jobbar.
Du kan inte taaa mej
Nu är hunden helt utmattad, och Husse kommer nog att få en lugn eftermiddag medan Matte jobbar.
Du kan inte taaa mej
Musslans dåliga dag
Idag har det varit MYCKET synd om musli, i alla fall om hon får säga det själv... Hon vaknade tidigt i morse av att hon var tvungen att tvätta sig - ordentligt - slafs slafs SLAFS så både Matte och Husse vaknade. Bra, tyckte Mills och ville gärna komma upp i sängen, men där gick liksom gränsen. Lika bra att ta ut henne på morgonpromenad... Ute träffade vi Alaska, den andra malamute-tiken som bor här i området och som bara är den bästa musslan vet i hela världen. Hon blev helt överlycklig, och vi gick bort till rasthagen för att de skulle få leka lite. När jag håller på att ta av den slingrande hunden selen (som är jobbigare att tvätta än hunden) började hon helt plötsligt skrika i högan sky. Vad var nu fel??? Jo, matte råkar stå med en liten del av sin sko på Millis fot: oiiiiiiiiiiiiiIIII!
Väl inne i hagen var det inte så jättekul att leka med Alaska ändå, vilket hon annars tycker är det roligaste som finns. Det märktes att hon inte riktigt var sig själv, hon skulle hela tiden ha kroppskontakt med mig eller stå mellan mina ben och leka. Så kom en stor hanhund, en 70-cm schäfer-jämthundskorsning som båda tikarna tyckte var jätteläcker! "Koom iiin" mooade Milli och försökte lukta sig själv under svansen. Men då jag och hanhundsägaren gjorde ett snabbt överslag om att vi inte var så sugna på malamute-schäfer-jämthundsvalpar gick de vidare, och jag och musli gick hem.
Förmiddagen har tillbringats i stort sett enligt följande rastlösa mönster: plyschferrarin (suck, huff, slafs slafs, flämt flämt) - soffan (på handduk, slafs slafs slafs, suck, grymt, suck, flämt) - golvet (suck, huff, puff, puh) - soffan (inte på handduk, matte kommer, flyttar hunden till handduk, inte lika kul, hoppar ner) - ferrarin (suck, huff, slafs slafs) osv. Good God, det här är bara början av löptiden - hur ska det bli när hon höglöper??? Tur att hon är så himla söt!
Enligt rapport (jag har varit på jobbet) har hon också idag ramlat ner från soffan (hon sträcker benen mot soffryggen tills hon puttar ner sig själv), vilket vi i och för sig har väntat på i några veckor nu, då vi flera gånger har fångat henne på väg ner. Husse (som befann sig i köket) hade vid 4-tiden hört en duns och ett skrik, bemödat sig att vänta ett par sekunder för att inte komma springande direkt (för att inte vänja in några eventuellt framtida dumma beteenden) och hittat en sur Råtta ute på balkongen där hon nog låg och skämdes lite.
Sammanfattningsvis har vovvan haft en dålig dag idag.
Suck, huff, puh. Ååå vad det är SYND om mej idag!
Väl inne i hagen var det inte så jättekul att leka med Alaska ändå, vilket hon annars tycker är det roligaste som finns. Det märktes att hon inte riktigt var sig själv, hon skulle hela tiden ha kroppskontakt med mig eller stå mellan mina ben och leka. Så kom en stor hanhund, en 70-cm schäfer-jämthundskorsning som båda tikarna tyckte var jätteläcker! "Koom iiin" mooade Milli och försökte lukta sig själv under svansen. Men då jag och hanhundsägaren gjorde ett snabbt överslag om att vi inte var så sugna på malamute-schäfer-jämthundsvalpar gick de vidare, och jag och musli gick hem.
Förmiddagen har tillbringats i stort sett enligt följande rastlösa mönster: plyschferrarin (suck, huff, slafs slafs, flämt flämt) - soffan (på handduk, slafs slafs slafs, suck, grymt, suck, flämt) - golvet (suck, huff, puff, puh) - soffan (inte på handduk, matte kommer, flyttar hunden till handduk, inte lika kul, hoppar ner) - ferrarin (suck, huff, slafs slafs) osv. Good God, det här är bara början av löptiden - hur ska det bli när hon höglöper??? Tur att hon är så himla söt!
Enligt rapport (jag har varit på jobbet) har hon också idag ramlat ner från soffan (hon sträcker benen mot soffryggen tills hon puttar ner sig själv), vilket vi i och för sig har väntat på i några veckor nu, då vi flera gånger har fångat henne på väg ner. Husse (som befann sig i köket) hade vid 4-tiden hört en duns och ett skrik, bemödat sig att vänta ett par sekunder för att inte komma springande direkt (för att inte vänja in några eventuellt framtida dumma beteenden) och hittat en sur Råtta ute på balkongen där hon nog låg och skämdes lite.
Sammanfattningsvis har vovvan haft en dålig dag idag.
Suck, huff, puh. Ååå vad det är SYND om mej idag!
Och så var det dags...
Musslan har börjat löpa. Vår lilla baby har blivit stor...
Hunden som blev galen
Igår var det unghundskurs igen, näst sista gången. Härligt att det blir ljusare och ljusare på kvällarna nu!
Vi började med att lägga ut ett kortare spår medan det fortfarande var ljust. Tyvärr är det väl inte optimalt att lägga nybörjarspår i kaninbajsland, men de fick i alla fall använda näsan :) Därefter körde vi igång med lite "sitta fint bredvid föraren och vänta", något som INTE tilltalade vårt gäng unghundar. Dock berodde ovilligheten nog snarare på att det var svårt att hålla koncentrationen på matte/husse någon längre tid när man har skuttande kaniner bakom sig, rapporterande schäfrar framför sig, och massor av hormoner som stormar runt i kroppen :) Till sist var instruktören nöjd och så fick vi busa lite.
Sedan övade vi lite platsliggning på rad. Det gick ok. Tyvärr blev det ju en dominoeffekt om en hund rusade iväg vilket ledde till att flera hundar "lättade" så man fick vara lite uppmärksam. Så övade vi lite gå fot och så fick hundarna en paus och vi fick lite kaffe. Vi satt inne en stund och pratade om allt möjligt hundrelaterat, och så var det dags att gå ut igen. Instruktören föreslog att vi skulle hoppa lite hinder för att få igång hundarna lite. Sagt och gjort, hon byggde upp ett lydnadshinder med tre-fyra brädor och så fick vi hoppa över en i taget. JÄTTEROOOOLIGT tyckte Milli och woooade i högan sky och vred sig som en mask. Äntligen var det hennes tur och jag hann knappt släppa efter på kopplet förrän hon for iväg över hindret. Bakom stod instruktören och belönade med köttbullar. Sedan var det kört.
Jag fick knappt bort henne från hindret - hon ylade och skrek och slet i kopplet som om hon var helt galen! Hon pep och gnydde och gnagde gräs på marken, och ett tag trodde jag faktiskt att hon hade ont, för hon betedde sig helt märkligt. Samtidigt drog hon mot hindret och det var knappt jag kunde hålla henne. Hon hade lätt kunnat dra en folkabuss...:) Till slut var det hennes tur igen. "Släpp henne" ropade instruktören och jag släppte. Då rusade hon runt hindret till instruktören som väntade med köttbullen :D Men hon visade med köttbullen över hindret och Mill hoppade fram och tillbaka igen utan problem. Hon måste ha kryddat de där köttbullarna med något alltså...:D I alla fall kom vi internt överens om att Husse minsann får anmäla musslan till en agilitykurs i höst. Hon kommer att bli livsfarlig, så beware, alla border collies och shelties därute...
Halva gänget på rad.
Vi började med att lägga ut ett kortare spår medan det fortfarande var ljust. Tyvärr är det väl inte optimalt att lägga nybörjarspår i kaninbajsland, men de fick i alla fall använda näsan :) Därefter körde vi igång med lite "sitta fint bredvid föraren och vänta", något som INTE tilltalade vårt gäng unghundar. Dock berodde ovilligheten nog snarare på att det var svårt att hålla koncentrationen på matte/husse någon längre tid när man har skuttande kaniner bakom sig, rapporterande schäfrar framför sig, och massor av hormoner som stormar runt i kroppen :) Till sist var instruktören nöjd och så fick vi busa lite.
Sedan övade vi lite platsliggning på rad. Det gick ok. Tyvärr blev det ju en dominoeffekt om en hund rusade iväg vilket ledde till att flera hundar "lättade" så man fick vara lite uppmärksam. Så övade vi lite gå fot och så fick hundarna en paus och vi fick lite kaffe. Vi satt inne en stund och pratade om allt möjligt hundrelaterat, och så var det dags att gå ut igen. Instruktören föreslog att vi skulle hoppa lite hinder för att få igång hundarna lite. Sagt och gjort, hon byggde upp ett lydnadshinder med tre-fyra brädor och så fick vi hoppa över en i taget. JÄTTEROOOOLIGT tyckte Milli och woooade i högan sky och vred sig som en mask. Äntligen var det hennes tur och jag hann knappt släppa efter på kopplet förrän hon for iväg över hindret. Bakom stod instruktören och belönade med köttbullar. Sedan var det kört.
Jag fick knappt bort henne från hindret - hon ylade och skrek och slet i kopplet som om hon var helt galen! Hon pep och gnydde och gnagde gräs på marken, och ett tag trodde jag faktiskt att hon hade ont, för hon betedde sig helt märkligt. Samtidigt drog hon mot hindret och det var knappt jag kunde hålla henne. Hon hade lätt kunnat dra en folkabuss...:) Till slut var det hennes tur igen. "Släpp henne" ropade instruktören och jag släppte. Då rusade hon runt hindret till instruktören som väntade med köttbullen :D Men hon visade med köttbullen över hindret och Mill hoppade fram och tillbaka igen utan problem. Hon måste ha kryddat de där köttbullarna med något alltså...:D I alla fall kom vi internt överens om att Husse minsann får anmäla musslan till en agilitykurs i höst. Hon kommer att bli livsfarlig, så beware, alla border collies och shelties därute...
Halva gänget på rad.
Utställning
Så har vi varit på muslis tredje utställning. Vi steg upp klockan 6 igår morse för hinna borsta till Mills lite extra, och så satte vi oss i bilen tillsammans med en av mina "ny-hundbitna" vänner, som gärna ville se hur det går till på utställning. Två och en halv timme tog det till lilla Bräkne-Hoby i Blekinge. Vi välkomnades av glada gubbar i gula västar som dirigerade oss in på en parkeringsplats. Ut med hunden ur bilen, och så skulle vi gå en sväng för att sträcka lite på benen. Men hu och ve! Vad är DET för stora djur som står där? Mills ögon höll på att poppa ur skallen och hon råskällde på dessa otäcka HÄSTAR som stod bakom staketet och lugnt mumsade på hö. Milli blev så chockad att hon var tvungen att sätta sig ner, rakt på vägen som var täckt av ett ca 5 cm tjockt lerlager. Hurraaaaa vad matte blev glad!!
Tävlingen skulle hållas i ett ridhus och det var en mycket gemytlig stämning därinne. 233 hundar av alla möjliga raser var anmälda, dock var nog ett större antal labradorer, eftersom det var Labrador Blekinge som hade anordnat utställningen. Det var ju alltså en inofficiell uställning, men den enda skillnaden mellan en inofficiell utställning och en officiell, är ju att resultaten inte registreras hos kennelklubben. Det är ju samma domare som dömer båda typer av utställningar, och kritiken är ju lika mycket värd oavsett om resultaten registreras i SKK eller inte. Inofficiella utställningar är således ett utmärkt sätt för oerfarna utställare med oerfarna hundar (och särskilt då valpar) att öva på.
Vi kom dit vid halv 11, och då vi kom in i ridhuset satte vi råttis i den hopfällbara hundburen vi hade med oss. Ett mörkt lakan över - och så hade vovvan ett eget litet kryp-in där hon kunde koppla av under tiden vi väntade på att hon skulle få ställas ut. Jag vet att många tycker att bur är ett onödigt omak, men jag tycker faktiskt att det är helt ovärderligt. Dels för att musslan faktiskt kan stressa av så pass mycket att hon faktiskt somnar därinne, mitt i allt stök och bök, men också för att vi kan gå runt och titta utan att hon behöver följa med överallt. Dock börjar hon tyvärr bli lite för stor för den nuvarande buren (vilket jag aldrig trodde skulle hända) så vi får titta oss om efter storlek större, och lämna tillbaka denna till Camilla och Bo.
Hur som helst, efter att ha väntat i två timmar (vilket ju alltså inte gjorde särskilt mycket eftersom Mills vilade i buren), var det vår tur. Tyvärr var vi de enda tävlande i rasen, men det betydde ju också att musli blev BIR :) Dock fick hon också HP och jättebra kritik. Domaren sa till mig att hon tyckte att det var en fantastiskt vacker tik (jag vet, jag VEEEET ville jag ropa :D ), och den skriftliga kritiken blev så här: "mycket bra typ och storlek. Feminin. Bra huvud. Korrekt bett. Flott hals och rygglinje. Välvinklad fram och bak. Utmärkt benstomme. Rör sig med mycket bra steglängd. Trevligt presenterad". Jag var så stolt att jag nästan sprack :D Hon stod superbra, till och med svansen var uppe. Dock var löpningen sisådär - bättre den här gången än gångerna innan, efter att jag hade fått tipset av uppfödaren att inte prata med henne, men fortfarande är det inte helt bra. Vi får helt enkelt teama ihop oss lite bättre. Utan tvivel är det ju jag som inte har hittat hennes "rytm" ännu, så det får vi träna på lite.
Sedan blev det låååång väntan till nästa gång, eftersom BIR-valparna inte skulle tävla Bäst I Gruppen, utan alla gick direkt vidare till Best In Show. Strax efter 4 var det dags att ställa upp en hög ganska trötta valpar, några hängigare än andra, och springa in i den stora ringen. Domaren tittade kort på var och en, och så fick man springa fram och tillbaka. Efter att ha kollat igenom alla valde hon ut 10 stycken som fick stanna kvar. Mills var en bland dem!! Sedan skulle hon välja ut de fem som skulle få pris, men då kom vi inte med. Inte heller den superläckra amerikanska akitan som stod framför oss, faktiskt var ingen spetshund med i topp. Men jag var supernöjd med Millis prestation - hon skötte sig exemplariskt hela dagen och behöll sitt goda humör trots att hon var rätt trött på slutet. Benen var lite hängiga och svansen ville inte riktigt stå, men hon började inte trilskas utan stod ut med att stå där och vänta. Världens bästa hund!!!
Jämfört med många andra valpar skötte hon sig kanonbra.
Klockan halv nio på kvällen var vi hemma igen. Mills fick mat och gick direkt och la sig i soffan :D Men det var hon väl värd efter den långa långa dagen. Dessutom hade vi ju åkt bil i över 5 timmar. Vi var alla dödströtta men glada efter en rolig och väl anordnad utställning.
Ge mig godis, ge mig godis! Ouff vad hon drar i det där jäkla snöret
Tävlingen skulle hållas i ett ridhus och det var en mycket gemytlig stämning därinne. 233 hundar av alla möjliga raser var anmälda, dock var nog ett större antal labradorer, eftersom det var Labrador Blekinge som hade anordnat utställningen. Det var ju alltså en inofficiell uställning, men den enda skillnaden mellan en inofficiell utställning och en officiell, är ju att resultaten inte registreras hos kennelklubben. Det är ju samma domare som dömer båda typer av utställningar, och kritiken är ju lika mycket värd oavsett om resultaten registreras i SKK eller inte. Inofficiella utställningar är således ett utmärkt sätt för oerfarna utställare med oerfarna hundar (och särskilt då valpar) att öva på.
Vi kom dit vid halv 11, och då vi kom in i ridhuset satte vi råttis i den hopfällbara hundburen vi hade med oss. Ett mörkt lakan över - och så hade vovvan ett eget litet kryp-in där hon kunde koppla av under tiden vi väntade på att hon skulle få ställas ut. Jag vet att många tycker att bur är ett onödigt omak, men jag tycker faktiskt att det är helt ovärderligt. Dels för att musslan faktiskt kan stressa av så pass mycket att hon faktiskt somnar därinne, mitt i allt stök och bök, men också för att vi kan gå runt och titta utan att hon behöver följa med överallt. Dock börjar hon tyvärr bli lite för stor för den nuvarande buren (vilket jag aldrig trodde skulle hända) så vi får titta oss om efter storlek större, och lämna tillbaka denna till Camilla och Bo.
Hur som helst, efter att ha väntat i två timmar (vilket ju alltså inte gjorde särskilt mycket eftersom Mills vilade i buren), var det vår tur. Tyvärr var vi de enda tävlande i rasen, men det betydde ju också att musli blev BIR :) Dock fick hon också HP och jättebra kritik. Domaren sa till mig att hon tyckte att det var en fantastiskt vacker tik (jag vet, jag VEEEET ville jag ropa :D ), och den skriftliga kritiken blev så här: "mycket bra typ och storlek. Feminin. Bra huvud. Korrekt bett. Flott hals och rygglinje. Välvinklad fram och bak. Utmärkt benstomme. Rör sig med mycket bra steglängd. Trevligt presenterad". Jag var så stolt att jag nästan sprack :D Hon stod superbra, till och med svansen var uppe. Dock var löpningen sisådär - bättre den här gången än gångerna innan, efter att jag hade fått tipset av uppfödaren att inte prata med henne, men fortfarande är det inte helt bra. Vi får helt enkelt teama ihop oss lite bättre. Utan tvivel är det ju jag som inte har hittat hennes "rytm" ännu, så det får vi träna på lite.
Sedan blev det låååång väntan till nästa gång, eftersom BIR-valparna inte skulle tävla Bäst I Gruppen, utan alla gick direkt vidare till Best In Show. Strax efter 4 var det dags att ställa upp en hög ganska trötta valpar, några hängigare än andra, och springa in i den stora ringen. Domaren tittade kort på var och en, och så fick man springa fram och tillbaka. Efter att ha kollat igenom alla valde hon ut 10 stycken som fick stanna kvar. Mills var en bland dem!! Sedan skulle hon välja ut de fem som skulle få pris, men då kom vi inte med. Inte heller den superläckra amerikanska akitan som stod framför oss, faktiskt var ingen spetshund med i topp. Men jag var supernöjd med Millis prestation - hon skötte sig exemplariskt hela dagen och behöll sitt goda humör trots att hon var rätt trött på slutet. Benen var lite hängiga och svansen ville inte riktigt stå, men hon började inte trilskas utan stod ut med att stå där och vänta. Världens bästa hund!!!
Jämfört med många andra valpar skötte hon sig kanonbra.
Klockan halv nio på kvällen var vi hemma igen. Mills fick mat och gick direkt och la sig i soffan :D Men det var hon väl värd efter den långa långa dagen. Dessutom hade vi ju åkt bil i över 5 timmar. Vi var alla dödströtta men glada efter en rolig och väl anordnad utställning.
Ge mig godis, ge mig godis! Ouff vad hon drar i det där jäkla snöret
Ny instruktör och nya tag
Idag var det träning på brukshundklubben igen. Vi fick en ny instruktör som vi ska ha de resterande gångerna, då vår "gamla" har blivit sjuk. Det visade sig vara en toppenduktig tjej, ägare av två schäfrar som hon tävlar i med lydnad. Vi fick bland annat träna lite platsliggning under längre tid. Bra övning för musslan som har koncentration som en 4-åring (vilket hon kanske i och för sig är, omräknat i hundår... :) ). Men hon skötte sig över all förväntan! Trots säkert 10 vildkaniner som retfullt skuttade omkring på området inte mer än 30-40 meter från där vi tränade. Och trots det instinktiva viltintresset fick jag faktiskt uppmärksamheten tillbaka nästan ögonblickligen när jag bad om den! Inte ens när vi tränade inkall sprang hon bort till dem. Helt otroligt! Hon är så duktig!! Instruktören var väldigt nöjd med henne och gav beröm. Därefter fick vi prova att hoppa över ett lågt lydnadshinder några gånger. Kul!
Sedan fick hundarna vila i bilen medan vi gick in och drack lite te och kaffe för att värma oss (1 plusgrad och blåst, härligt...). Väl inomhus började frågorna hagla över den nya instruktören, som på fem minuter hade lyckats lära en tjej att få tyst på sin skälliga sheltie (som har skällt och skällt på varenda träning). Hon svarade rakt och tydligt på alla frågor - "nej, man ska inte acceptera att hunden skäller på allt och alla, nej, det är inte ok att hunden springer efter dig vart du än går, den ska lära sig att ligga när och där du säger att den ska ligga, nej, det är inte synd om hunden. Var tydlig. Säg stopp. Belöna när den är duktig, men sätt gränser". Då vi satt och lyssnade på allas problem, insåg vi att det lika gärna hade kunnat vara vi som satt där med vår olydiga, olyckliga hund. Men tack vare all information vi fick på valpkurserna av Millis underbara uppfödare på My Alaskan har vi sluppit det!
Vi har sluppit tampas och bråka med Milli, för vi fick lära oss av Camilla och Bo hur otroligt viktigt det är att sätta gränser, och konsekvent hålla dem. Vi fick lära oss att inte tycka synd om en hund som piper och gnäller i bilen eller på något annat ställe, för då blir det bara ännu värre. Vi fick lära oss hur viktigt det är att hunden vet att det är vi som är ledare och inte den. Vi fick lära oss att hunden absolut ska få vara med på olika aktiviteter, men att den ska lära sig att allt inte kretsar omkring den. Hunden ska inte alltid vara i centrum. Vi fick lära oss hur snabbt Nuna lyckades linda Bo runt lillfingret genom att skälla tills hon blev insläppt. Vi fick lära oss att ett nej ska vara ett bestämt och konsekvent NEJ, inte ett nej nej nej, inte så, lilla hunden. Folk förstår inte att de gör sin hund en björntjänst genom att skämma bort den och låta den göra som den vill. Hundar behöver - precis som barn - en fast och trygg hand som visar dem vägen. Inte genom att straffa och slå, men genom att visa hunden att det faktiskt är vi som bestämmer vad som ska göras och att det är lönt att lita på oss, för vi har koll. Vi är så otroligt tacksamma för att vi fick veta detta redan innan Milli kom till oss, istället för att vi hade suttit där med vår olydiga unghund tillsammans med många andra, och oroat oss över vad vi skulle göra. Tänk vad mycket problem som kunde undvikits om alla hade haft så underbara uppfödare!
Det var ju det här med att vara konsekvent... Vad var det nu egentligen vi
bestämde om att hunden skulle få vara i soffan? Och sängen?
Sedan fick hundarna vila i bilen medan vi gick in och drack lite te och kaffe för att värma oss (1 plusgrad och blåst, härligt...). Väl inomhus började frågorna hagla över den nya instruktören, som på fem minuter hade lyckats lära en tjej att få tyst på sin skälliga sheltie (som har skällt och skällt på varenda träning). Hon svarade rakt och tydligt på alla frågor - "nej, man ska inte acceptera att hunden skäller på allt och alla, nej, det är inte ok att hunden springer efter dig vart du än går, den ska lära sig att ligga när och där du säger att den ska ligga, nej, det är inte synd om hunden. Var tydlig. Säg stopp. Belöna när den är duktig, men sätt gränser". Då vi satt och lyssnade på allas problem, insåg vi att det lika gärna hade kunnat vara vi som satt där med vår olydiga, olyckliga hund. Men tack vare all information vi fick på valpkurserna av Millis underbara uppfödare på My Alaskan har vi sluppit det!
Vi har sluppit tampas och bråka med Milli, för vi fick lära oss av Camilla och Bo hur otroligt viktigt det är att sätta gränser, och konsekvent hålla dem. Vi fick lära oss att inte tycka synd om en hund som piper och gnäller i bilen eller på något annat ställe, för då blir det bara ännu värre. Vi fick lära oss hur viktigt det är att hunden vet att det är vi som är ledare och inte den. Vi fick lära oss att hunden absolut ska få vara med på olika aktiviteter, men att den ska lära sig att allt inte kretsar omkring den. Hunden ska inte alltid vara i centrum. Vi fick lära oss hur snabbt Nuna lyckades linda Bo runt lillfingret genom att skälla tills hon blev insläppt. Vi fick lära oss att ett nej ska vara ett bestämt och konsekvent NEJ, inte ett nej nej nej, inte så, lilla hunden. Folk förstår inte att de gör sin hund en björntjänst genom att skämma bort den och låta den göra som den vill. Hundar behöver - precis som barn - en fast och trygg hand som visar dem vägen. Inte genom att straffa och slå, men genom att visa hunden att det faktiskt är vi som bestämmer vad som ska göras och att det är lönt att lita på oss, för vi har koll. Vi är så otroligt tacksamma för att vi fick veta detta redan innan Milli kom till oss, istället för att vi hade suttit där med vår olydiga unghund tillsammans med många andra, och oroat oss över vad vi skulle göra. Tänk vad mycket problem som kunde undvikits om alla hade haft så underbara uppfödare!
Det var ju det här med att vara konsekvent... Vad var det nu egentligen vi
bestämde om att hunden skulle få vara i soffan? Och sängen?
Videovaka
Idag var det dags för unghundskurs igen. Vi tränade "gå fint i koppel", men det kan musslan (oftast), så hon och jag tränade lite linförighet istället. Det gick över all förväntan; hon kunde hålla koncentrationen mycket längre än jag trodde. Dags att börja finslipa lite på tekniken! Vi hade lite inspirationskväll igår, då mina efterlängtade böcker och DVD:er hade kommit från AdLibris. Fredagkvällen tillbringades alltså (hur fördriver man annars en fredagkväll på bästa sätt???) framför Inki Sjöstens DVD Tävlingslydnad I och II samt SBK:s Mentalbeskrivning för hund del 1 och 2, tills Husses ögon gick i kors vid kvart i tolv.
Förutom linförighet så tränade vi platsliggande, också det gick bra. Till nästa gång ska vi lära vovvarna "cirkuskonster". Vi får fundera ut något roligt. Därefter fick vi en bra teorilektion om dominansbeteende, något vi har märkt lite av hos vår unga dam. Inte mot oss, men mot andra hundar. Hon är alls inte otrevlig och aggressiv, men kan hon visa sig störst och bäst så gör hon gärna det.
Annars har inte så mycket hänt i veckan. Vi gjorde ultraljud på henne i måndags, men veterinären kunde inte hitta något som såg onormalt ut. Så glada vi blev!! Tyvärr blev hon av denna anledning rakad på magen på ett hysteriskt fult sätt (konstigt eftersom veterinären såg synnerligen välrakad ut), så nu ser hon ut som en greyhoundkorsning :( Vi som ska på utställning nästa helg. Men vad får man inte offra för att få veta att hon inte har cancer eller något annat otrevligt?
Först titta och lära... ...sen göra!
Plattmask.
Familjeutflykt
Igår ringde veterinären och sa att han inte hade hittat något ovanligt i testerna vi gjorde. Progesteronnivåerna var jättelåga, vilket tyder på att hon absolut inte är i löp. Snarare sa veterinären att värdena tydde på metestrus, men det känns ju nästan omöjligt att vi skulle ha missat ett löp. Jag tror helt enkelt att det kommer att dröja ytterligare ett tag innan musslan blir vuxen. Men vi får se om vi hittar något på ultraljudsundersökningen på måndag.
Idag har vi haft lite "familjedag", då husse Mathias var ledig från jobbet. Jag borde såklart ha pluggat, men vad gör man inte för att hitta på lite roliga saker tillsammans. "Roliga saker" var på dagens agenda lite utställnings- och antikaninbajsträning, så vi packade i råttan i bilen och körde till brukshundklubben. Träningspasset började med lite kontaktövningar och inkall. Instruktören på unghundskursen föreslog att musslans bristande intresse för mig, och brinnande detsamma för kaninavföringen, kanske kunde bero på "att matte inte är tillräckligt rolig". Nu hade jag alltså laddat hela arsenalen; fickan full av godis - köttbullar, leverbitar, morötter och päron. (Jag gjorde faktiskt ett test inspirerad av videon vi fick se på unghundskursen, där man skulle besluta vilken belöning hunden bäst tyckte om. Jag vet ju redan att godis är what keeps her going, så frågan var bara vilket godis som var godast. Till slut stod det mellan köttbullen (mattes hemlagade) och morotsbiten. Musli väljer moroten! Tack Camilla och Bo på kennel My Alaskan, som har uppfostrat våra valpar i denna hälsosamma anda :) ! De små fick nämligen frukt och morötter att gnaga på nästan innan de hade fått tänder, och således blir Milli fortfarande vild och galen när hon får frukt. Detta blev en lång parentes.)
Förutom godiset hade vi också ryggsäcken full av ankan, lovikkavanten, trasan och bollen. Nu jäklar skulle matte bli rolig! Det gick faktiskt ganska bra. Dessutom verkade hon inte alls lika intresserad av markrensning som i tisdags. Vet inte om det beror på att hon börjar bli lite van vid miljön, eller om hon helt enkelt bara var på ett annat humör idag. Hon till och med gick rätt över ett hål, som måste ha varit en allmän kanintoalett utan att stanna. Hur som helst, vi tränade lite inkall som gick kanonbra, lite apport med boll (nu ska hon bara lära sig träapporten också, den tycker hon är jätteäcklig), lite skall, och så busade vi lite med vanten. Därefter gick vi bort en bit och tränade lite utställningsträning. Tyvärr tycker musli att det är jätteroligt att bita i mattes/husses arm när hon ska springa fint vid sidan, så det fick vi öva på ett tag. Kanske går det trots allt att använda malamuter till vakthundar? På slutet gick det ganska bra, men det har hon säkert glömt till nästa gång. Fick dock lite tips av Millis uppfödare som jag ska prova nästa övningstillfälle.
Vi avslutade med att låna brukshundklubbens agilitybana. Husse och musslan tränade lite slalom, men sen fick hon syn på A-hindret och skuttade upp på det. Där högst uppe stod hon sedan och beundrade utsikten innan hon klättrade ner. Och upp igen. Och ner igen. Och upp. Det gick nästan inte att få henne att sluta. (En gång på valpkursen, fick valparna prova på att springa i agilitytunnlarna. Där sprang Milli fram och tillbaka i den långa tunneln, medan vi satt i varsin ände och ropade. Jättekul.) Det var alltså en trött hund som till slut kom hem och dråsade ihop i en hårig hög på vardagsrumsgolvet. 
Det här borde väl i alla fall vara värt en stor morotsbit.
