Ny instruktör och nya tag
Idag var det träning på brukshundklubben igen. Vi fick en ny instruktör som vi ska ha de resterande gångerna, då vår "gamla" har blivit sjuk. Det visade sig vara en toppenduktig tjej, ägare av två schäfrar som hon tävlar i med lydnad. Vi fick bland annat träna lite platsliggning under längre tid. Bra övning för musslan som har koncentration som en 4-åring (vilket hon kanske i och för sig är, omräknat i hundår... :) ). Men hon skötte sig över all förväntan! Trots säkert 10 vildkaniner som retfullt skuttade omkring på området inte mer än 30-40 meter från där vi tränade. Och trots det instinktiva viltintresset fick jag faktiskt uppmärksamheten tillbaka nästan ögonblickligen när jag bad om den! Inte ens när vi tränade inkall sprang hon bort till dem. Helt otroligt! Hon är så duktig!! Instruktören var väldigt nöjd med henne och gav beröm. Därefter fick vi prova att hoppa över ett lågt lydnadshinder några gånger. Kul!
Sedan fick hundarna vila i bilen medan vi gick in och drack lite te och kaffe för att värma oss (1 plusgrad och blåst, härligt...). Väl inomhus började frågorna hagla över den nya instruktören, som på fem minuter hade lyckats lära en tjej att få tyst på sin skälliga sheltie (som har skällt och skällt på varenda träning). Hon svarade rakt och tydligt på alla frågor - "nej, man ska inte acceptera att hunden skäller på allt och alla, nej, det är inte ok att hunden springer efter dig vart du än går, den ska lära sig att ligga när och där du säger att den ska ligga, nej, det är inte synd om hunden. Var tydlig. Säg stopp. Belöna när den är duktig, men sätt gränser". Då vi satt och lyssnade på allas problem, insåg vi att det lika gärna hade kunnat vara vi som satt där med vår olydiga, olyckliga hund. Men tack vare all information vi fick på valpkurserna av Millis underbara uppfödare på My Alaskan har vi sluppit det!
Vi har sluppit tampas och bråka med Milli, för vi fick lära oss av Camilla och Bo hur otroligt viktigt det är att sätta gränser, och konsekvent hålla dem. Vi fick lära oss att inte tycka synd om en hund som piper och gnäller i bilen eller på något annat ställe, för då blir det bara ännu värre. Vi fick lära oss hur viktigt det är att hunden vet att det är vi som är ledare och inte den. Vi fick lära oss att hunden absolut ska få vara med på olika aktiviteter, men att den ska lära sig att allt inte kretsar omkring den. Hunden ska inte alltid vara i centrum. Vi fick lära oss hur snabbt Nuna lyckades linda Bo runt lillfingret genom att skälla tills hon blev insläppt. Vi fick lära oss att ett nej ska vara ett bestämt och konsekvent NEJ, inte ett nej nej nej, inte så, lilla hunden. Folk förstår inte att de gör sin hund en björntjänst genom att skämma bort den och låta den göra som den vill. Hundar behöver - precis som barn - en fast och trygg hand som visar dem vägen. Inte genom att straffa och slå, men genom att visa hunden att det faktiskt är vi som bestämmer vad som ska göras och att det är lönt att lita på oss, för vi har koll. Vi är så otroligt tacksamma för att vi fick veta detta redan innan Milli kom till oss, istället för att vi hade suttit där med vår olydiga unghund tillsammans med många andra, och oroat oss över vad vi skulle göra. Tänk vad mycket problem som kunde undvikits om alla hade haft så underbara uppfödare!
Det var ju det här med att vara konsekvent... Vad var det nu egentligen vi
bestämde om att hunden skulle få vara i soffan? Och sängen?
Sedan fick hundarna vila i bilen medan vi gick in och drack lite te och kaffe för att värma oss (1 plusgrad och blåst, härligt...). Väl inomhus började frågorna hagla över den nya instruktören, som på fem minuter hade lyckats lära en tjej att få tyst på sin skälliga sheltie (som har skällt och skällt på varenda träning). Hon svarade rakt och tydligt på alla frågor - "nej, man ska inte acceptera att hunden skäller på allt och alla, nej, det är inte ok att hunden springer efter dig vart du än går, den ska lära sig att ligga när och där du säger att den ska ligga, nej, det är inte synd om hunden. Var tydlig. Säg stopp. Belöna när den är duktig, men sätt gränser". Då vi satt och lyssnade på allas problem, insåg vi att det lika gärna hade kunnat vara vi som satt där med vår olydiga, olyckliga hund. Men tack vare all information vi fick på valpkurserna av Millis underbara uppfödare på My Alaskan har vi sluppit det!
Vi har sluppit tampas och bråka med Milli, för vi fick lära oss av Camilla och Bo hur otroligt viktigt det är att sätta gränser, och konsekvent hålla dem. Vi fick lära oss att inte tycka synd om en hund som piper och gnäller i bilen eller på något annat ställe, för då blir det bara ännu värre. Vi fick lära oss hur viktigt det är att hunden vet att det är vi som är ledare och inte den. Vi fick lära oss att hunden absolut ska få vara med på olika aktiviteter, men att den ska lära sig att allt inte kretsar omkring den. Hunden ska inte alltid vara i centrum. Vi fick lära oss hur snabbt Nuna lyckades linda Bo runt lillfingret genom att skälla tills hon blev insläppt. Vi fick lära oss att ett nej ska vara ett bestämt och konsekvent NEJ, inte ett nej nej nej, inte så, lilla hunden. Folk förstår inte att de gör sin hund en björntjänst genom att skämma bort den och låta den göra som den vill. Hundar behöver - precis som barn - en fast och trygg hand som visar dem vägen. Inte genom att straffa och slå, men genom att visa hunden att det faktiskt är vi som bestämmer vad som ska göras och att det är lönt att lita på oss, för vi har koll. Vi är så otroligt tacksamma för att vi fick veta detta redan innan Milli kom till oss, istället för att vi hade suttit där med vår olydiga unghund tillsammans med många andra, och oroat oss över vad vi skulle göra. Tänk vad mycket problem som kunde undvikits om alla hade haft så underbara uppfödare!
Det var ju det här med att vara konsekvent... Vad var det nu egentligen vi
bestämde om att hunden skulle få vara i soffan? Och sängen?
Kommentarer
Trackback
