Nämen inte igen...
Svar på kommentar
[...] är det samma bil som Milli låg i när hon var liten? fortfarande ligger i.
Den ser ju super tiny ut och framförallt, väääldigt tillplattad ut. :O
Ja, den kanske börjar bli lite liten. Och möjligtvis har den också punktering på bakdäcket, men det gör ingenting, för Milli gillar små, sportiga bilar! En passion hon delar med Husse.
Jag tycker i alla fall att man ser en viss likhet.
www.zimbio.com
Bildkavalkad från helgen
I helgen har Milli haft fullt upp. Lika bra det, eftersom hon just nu annars bara ligger och sover, alternativt tycker synd om sig själv. På lördagen hade weightpullinggänget "uppvisning" på Arken Zoo, djuraffären på Svågertorp. Milli var utanför och skulle dra en liten vagn med eventuella barn. Tyvärr regnade det och var ganska tråkigt väder, så det var inte så mycket folk där. Dock erbjöd sig en tjej i klubben att visa vad Milli går för och satte sig i vagnen tillsammans med sin lilla hund. Förutom tjejen och hunden ligger det en "sten" på 40 kg i vagnen, så cirka 100 kg har hon dragit nu, prinsessan.
Håhåjaja, ska det inte komma några snart? Hallå därborta, kom hit!
Tralala, jag står väl bara här och ser snygg ut, då.
Undrar om man kan hoppa upp på den här stubben..? Då skulle alla tro att
jag var drottning och jag skulle få godis - hela tiden!
Puh, det är tungt i början... ...men sen flyter det på!
På söndagen kom lilla Sigge och hälsade på, eftersom vi skulle öva på lite utställningsträning. Han ska ställas ut på Malmö valp, och det ska bli sååå spännande :) Milli blev jättelycklig att hennes nya lekkamrat kom på besök!
Åå, tant Milli, vilken jättefin bil du har!! Får jag åka i den någon dag?
Kom igen då, snorunge. Ta den om du vågar, hehe...
Hihihi, det gör jag, för du är inte faaarlig tant Milli!
Om jag tittar riktigt strängt på den lille skitungen kanske han släpper...
Morr!
Mills The Ripper
På senare tid har Mills utvecklat en förfining i sitt dödande av leksaker. Hon plågar dem intensivt en stund, därefter riktar hon in sig på deras svaga punkter och plockar med en kirurgs handlag (läs: noslag) ut "inälvorna" en efter en. Jag letar fortfarande efter den millisäkra leksaken. Förutom Kamelen och Marsvinet (även Bläckfisken, som inte har omtalats här i bloggen) som var och en gick en våldsam död till mötes kommer här ytterligare några som fick strykas från listan:
Monstret
Ett gummimonster införskaffades, i vars mun man kan stoppa godis och mat. Enligt beskrivningen skulle "the dog enjoy hours of fun" då den med tungan söker efter den gömda maten. Enligt flera pålitliga källor en fantastiskt bra och rolig leksak. Jag såg drömskt framför mig lugna stunder med en smaskande, välstimulerad hund.
Tid med The Ripper: 2,5 minuter. Betyg: 1 huggtand av 6
Bävern
En bäver med två "pipcentra" införskaffades, då dess tillverkare utlovade en leksak med "no filling". En dröm för hundägare med en Ripper - inga mardrömmar om leksaksludd över hela golvet eller dyra veterinärräkningar med kontraströntgen "bara för att vara säker".
Tid med The Ripper: 1,5 timme. Betyg: 4 huggtänder av 6 (tidsmässigt en trea, men med "fun factor": en fyra)
"Över- och underkäkarna ska vara breda med stora tänder" (ur Ras-
kompendiet för Alaskan Malamute)
Jahapp... Den hade inälvor denna också.
Pandan
En ekologisk panda med "skrikljud från regnskogen" när man trycker den på magen. Denna hyste jag stora förhoppningar om redan vid köpet. Dels för det annorlunda ljudet, och dels för det ekologiska innehållet (man vill ju att ens hund ska äta ekologiskt även om den är en Ripper). Denna leksak blev hysteriskt populär; den rycktes upp ur påsen så snart jag hade kommit innanför dörren och kastades upp i luften, skakades och jagades. Och hela tiden fortsatte den låta! Milli var exalterad. Vi började känna oss förhoppningsfulla. Kunde denna vara millisäker?
Tid med the Ripper: 1,5 timmar, vid inspektion ses bara ett munsår. Milli ligger utarbetad under bordet och sover.
Betyg: 5,5 av 6 huggtänder, ett litet minus då döden kommer att drabba även denna, dock med något längre "arbetstid" än de andra hittills. Samma betyg får även Marsvinet och Kamelen - även dessa gav lång lektid och var relativt svårslaktade. 
Döden nalkas.
Milli: Om jag lägger ett snyggt snitt där borde jag kunna slita ut innanmätet
på mindre än tio sekunder...
Pandan: Jag ser ljuset, Jonathan! Jag ser ljuset...
The kiss of death.
Annars är väl det mesta som vanligt förutom att Milli (troligtvis) är i höglöp. Dock har hon fått vara med både på lydnadsträning och agility, med restriktioner förstås. Lydnadsträningen idag gick över all förväntan. Jag hade förberett mig på ett ännu segare pass än sist, men jag blev glatt överraskad, då Milli gjorde en kanonprestation och lyckades inte bara med några riktigt bra (för att vara oss) fotgåenden och lägganden, utan höll också koncentrationen uppe hela timmen! Ta i trä.
Förutom det observerade vi en konstig hårväxt i Mathias armhåla då han åt glass. Vi vet inte var den kommer ifrån. 
Löpmus
Hur som helst visade Giardia-testet negativt och hon har blivit mycket bättre i magen. Skönt. Men det får mig också att tänka på om hon ska må såhär dåligt varje löp. Veterinären undrade lite försiktigt om jag hade tänkt ha valpar efter henne. Annars tyckte hon att det kanske var en bra idé att sterilisera henne... Vi får väl se hur det utvecklas, kanske blir det bättre nästa gång.
Annars ska det bli spännande att se om hon visar några mentala- och beteendeskillnader nu efter andra löpet. Tänk att vår lilla mussla snart är ett och ett halvt år gammal :) Hennes päls växer på och hon ser lite rundare ut i konturerna än hon gjorde för en månad sen. Bra, så inte folk tror att vi svälter henne...
Suck, huff, puff... Det är så synd om mej...
Fram med städgrejerna...igen
...och lagom till fällningen avslutas börjar löpperioden. Hej skurborste och skurhink! Välkommen lakan och handdukar i soffan. 
Prinsessan 14 månader
No more disease, please...
Så kom onsdagen och Mills och Mathias kom hem från agilityträningen. Vid läggdags tyckte jag att Milli var lite orolig - hon andades ganska snabbt, och kunde liksom inte riktigt koppla av, gick rastlöst från sängen till vardagsrummet, upp i soffan, ner på golvet, sängen osv. Och så vid halvtvåtiden på natten så börjar hon kräkas. Vid fem när klockan till slut ringde hade hon kräkts fyra gånger. Eftersom det mest hade varit galla, och hon verkade pigg och glad (och hungrig!) på morgonen bestämde vi oss för att ge henne frukost ändå om hon ville ha. Som liten hände det ju ganska ofta att hon kräktes lite på natten, något som försvann när vi efter något råd på Internet började ge henne något litet att äta senare på kvällen. Då Milli var sjuk sist var hon heller inte så sugen på att äta, så vi satte prövande matskålen framför henne och sa varsågod. Slafs sa det, så var maten borta. Vi tänkte att det troligtvis inte var någon fara med hunden, utan bara ett recidiv av hennes gamla nattkräkningar. Kanske hon hade ätit något som hade irriterat magen lite. Vi lämnade hunden på dagis och åkte till jobb/skola.
När Mathias hämtar Milli på eftermiddagen berättar de att hon har kräkts fyra gånger under dagen, och dessutom kissat inomhus, precis efter att de hade varit ute med henne. Inte likt Milli. Dessutom berättar Mathias att hon igår hade tagit sönder sin säng på dagis, och kräkningar kan ju vara tecken på att något sitter fast i mag-tarmkanalen. Jag tar tempen på henne: 39,1 och känner på hennes puls. Den ligger på 120, vilket är lite i överkant men helt ok, men jag tycker att den är lite svag. Hon brukar ha en ganska stark och taktfast puls. Slemhinnorna ser aningen bleka ut, så jag ringer jouren på djursjukhuset som tycker att vi ska komma in med henne så de får titta på henne. Vi åker dit, och blir placerade i infektionsväntrummet. Och vi väntar. Jag är jättesjuk, har feber, hostar och snörvlar, och Milli verkar mest förvånad över att vi ska vara där istället för hemma. Hon kryllar ihop sig till en cheese doodle i sann polarhundsanda (det blåser och viner i djursjukhusets ventilationstrumma, vet inte om Milli tolkar det som snöstorm). Vi väntar och väntar, och efter två och en halv timme kommer en djursjukvårdare och visar in oss i ett undersökningsrum. Hon ber om ursäkt över att vi får vänta - de är upptagna med andra, mer akuta fall, men veterinären kommer så fort hon är färdig. Vi väntar och väntar. Milli sover. Efter en halvtimme i undersökningsrummet är jag så trött att jag går ut och går bort till receptionen och säger att vi åker hem och kommer tillbaka imorgon. De ursäktar sig, och säger att de har haft så mycket att göra, och det tror jag absolut, jag förstår ju att Millis kräkningar inte är särskilt akuta, men att sitta tre timmar och vänta utan någon information är rätt drygt. Vi åker hem. Klockan är halv nio på kvällen.
Dagen efter ringer jag till min vanliga veterinärklinik (som ju tyvärr inte har jourtelefon). De fixar en tid åt mig klockan 10 samma dag, och jag åker dit med Milli. För säkerhets skull har vi redan på morgonen samlat lite bajs från Milli, då jag tycker att symptomen är misstänkt lika de hon hade i våras när hon hade Giardia. Vi träffar en jättetrevlig veterinär som Milli genast charmar och därmed får en massa godis (Mathias har en teori om att ifall Milli hade varit en människa så hade hon varit psykopat. Hon är otroligt manipulativ och extremt charmig, och lyckas på något sätt få alla att älska henne och ge henne godis. Hela tiden!). Veterinären tycker, att eftersom det finns en risk att Milli kanske har ätit bitar av sin säng, så borde vi ta några röntgenbilder på henne för att se om det är problemet. På röntgenbilderna syns bara gas, så mycket gas att veterinären misstänker att Milli kommer att få diarré. Jag berättar att precis de problemen hade hon i våras, innan vi diagnosticerade parasiten, och vi kommer överens att jag ska lämna in ett avföringsprov från henne efter helgen. Då det inte går att se något mer på röntgenbilden, föreslår veterinären att vi ska göra en kontraströntgen. Det innebär att Milli får dricka en kontrastvätska, som färgar magen och tarmarna vita efterhand som vätskan förflyttar sig, och man kan se om den stoppar någonstans på vägen, vilket betyder att något sitter fast. Sagt och gjort, de går och ordnar med vätskan, och djursjukvårdaren kommer in med en spruta och vätskan i en sån där kräkbehållare av kartong. Djursjukvårdaren gör sig färdig för att suga upp vätskan i sprutan, för att därefter ge den in i Millis mun, när veterinären får en idé. "Vänta", säger hon, "prova att se om hon dricker den!". Djursjukvårdaren ställer lite tvekande ner kartongen, och veterinären säger förväntansfullt "om hon dricker det är hon den första hunden jag nånsin har sett som gör det! Men hon är ju lite speciell!". Milli går fram till kartongen och slafsar glatt i sig den vita, gräddlika vätskan. Veterinärens ögon lyser - det här har hon aldrig sett förr!! Mig förvånar det inte alls. De häller ner lite mjuk kattmat för att få henne att slicka i sig det sista, och det gör hon, hon slickar kanterna helt rena :) Crazy dog.
Jag och Milli tar en liten promenad på 10 minuter för att vätskan ska hinna röra sig en bit, och sedan tar vi en röntgenbild. Tarmarna ser helt vita ut på bilden. Medan vi väntar på att veterinären ska komma och titta på bilderna charmar Milli till sig en tassmassage av djursjukvårdaren som bara tycker att Milli är jättemysig. "Man kan ju göra vad som helst med henne!". Vi åker hem, för att komma tillbaka ett par timmar senare och tar en ny röntgenbild. Då har vätskan kommit fram och ut i ändtarmen. Inget stopp alltså, härligt! Eftersom veterinären ser en risk för att Milli ska få diarré (och eftersom helgen står för dörren och jag inte har någon lust att sitta på djursjukhuset i flera timmar igen) köper jag en liten påse med Royal Canin Intestinal som Milli åt sist, som funkade på diarrén men som gav henne katastrofalt dålig päls. Men Millis mage går självklart först.
Under helgen har allt varit som vanligt, Milli har varit pigg och glad och voffat och morrat och wooat som hon brukar, och vi har gett henne mindre mål mat flera gånger om dagen för att minska belastningen på magen. Igår var i alla fall hon (och jag) tillräckligt pigg för att åka och hälsa på min systers och hennes sambos lilla nyförvärv - en Jack Russell-valp som heter Sigge. Han och Milli kom efter den första hälsningsproceduren (där Milli försökte lägga sin stora tass på den stackars lilla valpen och trycka ner honom i golvet) mycket bra överens, och under resten av kvällen lekte de outtröttligt, medan Vicke fick en välförtjänt vila under bordet. Man kunde riktigt se på Milli hur lycklig hon var - HON fick bestämma hur mycket som helst, samtidigt som hon fick leka med någon som inte tröttnade efter en stund.
Idag när jag kom hem från skolan berättade Mathias att Milli hade kräkts lite igen. Inte på dagis, men när de hade kommit hem. Dock hade det bara varit galla, så vi hoppas att det bara är för att hon inte fick någon mat mitt på dagen och det blev lite för mycket syra i hennes för tillfället känsliga mage. Hon verkar pigg och glad som vanligt i alla fall. Imorgon tar vi lite mat med till dagiset som de får ge henne vid lunch, så får vi se om det blir bättre. Det ska bli spännande att se vad det blir för resultat på avföringsprovet. Jag vet ju att det kan vara svårt att "fånga" parasiten eftersom den utsöndras med ojämna mellanrum, så kanske vi får ta ett prov till...
Milli och Sigge leker under bordet:
Åå vilket gott ben som ligger här, tihi, tihi...
Men varför har du så stora tänder, tant Milli?
"Jag ska lära dig allt jag kan.
När tandläkaren säger "gapa" så ska du göra så här. Så får du kattmat!!"
"Så här? Woooow, tant Milli, du VET så mycket!!"
Med stormsteg
har hösten nu infunnit sig, och det är något som inte precis faller "Prinsessan" i smaken. Det innebär ju regn, blåst och blött på marken, vilket inte står på Millis önskelista. Nej, istället går hon upp i soffan, puffar till kuddarna och lägger sig tillrätta med en djup suck. Här är hundens rätta plats. Ibland sitter oturligt nog matte eller husse på "Millis plats" (i ena hörnan), och då får man en förebrående blick. Nu är det ju inte så att vi flyttar oss (vi har ju lärt en del knep från Bo och Camilla), och då kan det bli en tass på knät. Eventuellt försöker hon klämma sig upp ändå, bara för att visa att det faktiskt är hennes plats. Hon är bara så bortskämd!!
Annars knallar tiden på. Måndag och lördag är det weight-pulling, tisdag lydnad och så har Milli och Mathias börjat i fortsättningsgruppen i agility på onsdagarna. Milli tycker allt är jättekul. Faktiskt går även lydnadsträningen framåt, dock blir det nog ingen tävling i höst som planerat eftersom jag har alldeles för långa dagar i skolan och alldeles för mycket att plugga på helgerna för att det ska bli någon kontinuitet i träningen. Det får helt enkelt bara vänta till våren. Vi har inte bråttom :)
Hon har blivit lite jämnare i temperamentet, och trotsutbrotten är inte fullt så många längre. Visst förekommer det ett och annat, men inte värre än att man kan ta hand om det. Däremot har hon blivit väldigt "ägande"-intresserad. Hon är egentligen inte så intresserad av pinnar, men om det är en annan hund i närheten, då bara ska hon ha alla pinnar som finns tillgängliga. I tisdags tränade vi apport med träapporter på lydnaden, och jag står bredvid en tjej och hennes franska mastiffhane. De står båda och nosar på hans apportbock. Plötsligt frågar tjejen "var det min hund som morrade?". Jag har inte hört någonting, men vi vänder oss mot hundarna för att se. Helt plötsligt ser jag hur Milli bestämmer sig för att träapporten är hennes, och när den stora hanhunden kommer närmare (han tycker att Milli är jättesöt och vill gärna hälsa) visar hon framtänderna på ett sätt som inte kan missförstås, hon morrar dovt och rätt som det är gör hon ett utfall mot jättehunden för att hålla honom på avstånd från "sin" apport. Han blir ju självklart förbannad på den lilla råttiga tiken som tror att hon är något, morrar tillbaka och kastar sig mot Milli med den stackars ägaren som en liten vante efter. Jag bryter genast Millis beteende (jag blev bara så förvånad över att det var min hund som betedde sig sådär), och häver ner henne rätt våldsamt på marken. Sånt vill jag inte se.
Annars är hon bara den vänligaste och sötaste i världen. Alla vill ju komma fram och titta och hälsa, och det blir mycket bra "folkträning". Nu är det bara tanter i regnkläder hon har svårt för. Och vissa (inte alla) muslimska kvinnor med sina långa klädedräkter. Och så statyer förstås. I fredags fick Milli följa med husse till skolan, eftersom han bara hade två timmars undervisning. Därefter hade de tagit en tur inne i Malmö. Det hade inte varit några som helst problem med bussar, bilar och människor, det vande vi ju Milli vid när hon var liten, men tydligen har vi alltså glömt vänja henne vid statyer. Helt plötsligt står det en stor grön kvinna framför Milli. Hon rör sig inte, och stirrar mot Millis håll. Sjukt läskigt, tyckte Milli, och gav den otäcka kvinnan en rejäl utskällning. Lite morr fick hon också, medan stadsborna förundrade gick förbi och tittade på hunden från landet :D Husse tog genast tag i saken, och efter en stund kunde Milli - med viss misstänksamhet - äta godis från kvinnans fot. 
Jag måste bara få vila lite
Snyggingen i sin lila weight-pullingsele. Kedjan väger faktiskt 13 kg.
Tramsar med frisbee...
...och tennisboll. Här ser hon verkligen tunn ut, men pälsen är på utväxt :)
Sammanfattning :)
Sedan sist har det hänt en hel del grejer:
- Milli och Mathias blev 2:a i nybörjarklassen i agility då det var klubbmästerskap på brukshundklubben här.
- Vi har varit på polarhundsträff och träffat en massa härliga människor och hundar
- Fortsättningskursen i lydnad har börjat, med målet att klara en lydnadsetta, helst i höst :)
- Milli har ytterligare utökat sin gastronomiska repertoar
- Trotset har nått oanade höjder
- Det tyska marsvinet har dött
- Osv.
Vi börjar från början.
Lördagen den 29:e augusti var Råttan och Mathias anmälda till klubbmästerskapen i agility, då agilityinstruktörerna hett önskade att alla i träningsgruppen skulle vara med. Eftersom hunden bara älskar att hoppa så anmälde vi henne i nybörjarklassen, både hopp och agility, för skojs skull. Lördagmorgonen infann sig, och vi satte oss i bilen och körde ner till brukshundklubben. Det kändes nästan lite tomt, men ändå så skönt att åka på tävling utan badad och borstad hund samt sju miljoner grejer i bilen, nu var det bara vi, hunden och en bur :) Det började med hoppklassen. De kritiska momenten på banan skulle troligtvis bli slalomen och däcket, dessa hade Mathias och musslan inte tränat tillräckligt på (de hade ju bara hunnit träna fyra gånger). Starten gick, och Råttan sprang fram till slalomen. Och så började det. Milli tycker att det räcker att springa mellan tre, max fyra av de där pinnarna, sen kan man springa vidare till hindrena och hoppa hoppa hoppa. Detta var inte Husse enig om, utan lockade hunden tillbaka in bland pinnarna. Milli krängde sig runt två pinnar till, och så skulle hon framåt igen. Men Husse fortsatte att envisas - mellan varenda jäkla pinne skulle han ha henne, och till slut blev Milli så arg på Husse som skulle HÅLLA PÅ bland de tråkiga pinnarna att hon av ren frustration morrskällde på honom och ställde sig på bakbenen för att liksom puffa honom framåt, mot de roliga hindrena istället. Vi är ju rätt vana vid Millis surheter, men det gick ett litet sus genom publiken. Vad GÖR han...? För Milli får alltid vara en han, av någon anledning. Därefter gick det som smort, så smort att Husse inte riktigt hann med, vilket resulterade i att Milli engagerade sig i lite annat under tiden och därmed drog på sig en vägran. Därefter försökte hon också springa förbi däcket, men hoppade faktiskt igenom på andra försöket. Trots allt kom hon faktiskt på sjätte plats i hoppklassen.
Så var det dags för agilityklassen, och här hyste vi lite större hopp till Råttans förmåga. Med på banan fanns nämligen både A-hindret och bommen - storfavoriter hos Milli. Man ser hur hon tycker att hon är störst, bäst och vackrast av alla däruppe:) Som vi helt riktigt gissade gick det riktigt bra, det enda felet var en vägran som berodde på att Husse - igen - var lite för långsam, och Milli sprang förbi ett hinder i bara farten. Hon fullständigt flög igenom banan, SWOOSH så var hon igenom tunneln (jag som stod i publiken hörde kommentarerna: "nej TITTA vilken stilig husky" "Oooh vad SNABB han är" "men OJ, titta det är ju en TIK") och här knep hon alltså andraplatsen. Bra gjort av både Husse och Milli - komma tvåa efter att bara ha tränat fyra gånger :)
Kom igen nu då husse, sätt fart! Hur ska vi annars kunna vinna?
Tja, den sitter väl ganska fint. Jag kanske ska bli agilityproffs sen. Får se
om jag orkar.
Direkt efter tävlingen åkte vi upp till Ljungbyhed, där vi hade anmält oss till polarhundsträff. De hade redan hållt på sedan nio på morgonen, så vi kom rätt in i en grupp som skulle prova på drag. Det har ju varken vi eller Milli gjort förut, men vi spände henne framför en cykel tillsammans med en husky, och så bar det iväg :D Därefter fikade vi lite, tog det lite lugnt och pratade hund, och sedan grillade vi. När vi hade grillat färdigt hade det blivit ganska svalt, så vi tog hundar och cyklar och körde iväg till ett ställe med en lite längre raksträcka, och spände för vovvarna igen. Milli var däremot mer intresserad av det saftiga gröna gräset som växte vid vägkanten, och därför gick det lite trögt emellanåt. Den lilla huskyn drog jättebra, men hon vägde tyvärr bara hälften av vad jätteklumpen Milli gör, och därför blev det liksom lite ojämnt. Varför har vi en hund som är som en ko? Därefter åkte vi hem och sov, och klockan nio var vi så tillbaka i Ljungbyhed för ytterligare en spännande dag med agility, spår, klickerträning och en bra föreläsning om första hjälpen till hund, vaccineringar och annat viktigt. Vilken helg det blev! Och så härligt att umgås med folk som gör en massa saker tillsammans med sina hundar :)
"Kom igen då tunnis, ska vi se vem som vinner?" "Yeah right, fat ass!
Jag slår dig lätt."
Agility fick vi också prova, på en jättefin bana!
Nu har vi också börjat på fortsättningskursen i lydnad. Första gången blev bara övning i linförighet, och så avslutade vi med hopp och några inkallningar, något som musslan gör med bravur. Ja, hon gör det ju fortfarande hellre än bra, men hon gör det i alla fall gärna:) Sen är det ju upp till mig att få fram det riktiga utförandet. Det är i alla fall roligt att ha något att träna till igen, just lydnadsträningen har halkat lite efter under sommaren.
Mills har också ytterligare utvecklat sin smakrepertoar. Under weightpullträningen hittade hon en härlig hög med hästbajs på vägen vilken hon enligt rapport från Husse "störtdök i med vidöppen mun". Pudeln Mingus ägare som var också var med var tydligen mäkta imponerad av denna handling och storleken på Millis gap. Vi som har haft Råttan sedan hon var liten vet att detta ju snarare är regel än undantag. Vid ett annat tillfälle höll hon på att bita handen av min väninna då hon erbjöd Milli ett mycket frestande...salladsblad. På grund av detta beteende, samt att musslan nu är helt utan päls och bara ser tunn och tanig ut, bildar sig folk uppfattningen att vi inte ger den stackars hunden någon mat, något som Råttan i högsta grad utnyttjar...
Sen är det det här med trotset. Jag har lagt in en extra växel och verkligen sagt till på skarpen när hon håller på, så hon har faktiskt skött sig exemplariskt i flera veckor. Nu har det dock börjat smyga sig in protester igen, senast på lydnadsträningen i tisdags där hon fick ett riktigt trotsanfall. Mycket underhållande för de andra i gruppen! Jag har dock en idé om vad som triggar henne, och ska se om jag kan provocera fram en reaktion när jag är förberedd. Det gjorde jag nämligen sist, då jag kom på att hon blev triggad av att galoppera bredvid mig, och att trava runt runt i en ring (som på utställning). Detta tog vi ett seriöst snack om en sen kväll här utanför, och nu går allt hur bra som helst :) Hon lär sig snabbt, i alla fall.
Så har musslans favorit, det tyska marsvinet dött. Milli har med stor precision dissekerat övre respirationsvägarna och bevisat att också marsvin har en luftstrupe.
Nu i helgen ska jag upp och titta på Millis brorsa Sölve som ska ställas ut i Sofiero. Musslan var ju också anmäld, men så som hon ser ut nu var det bara att lämna WO och hoppas på bättre lycka nästa år. Hon får följa med husse på hundskoj med weightpulling-gänget istället. Faktiskt tror jag att hon uppskattar det mer :)
Kan du inte bara ge mej godiset?
Mangler lidt overalt
På söndagen var vi på utställning i danska Hilleröd, med halvbra resultat. Ett very good och en domare som tyckte att musslan "mangler lidt overalt". Pah! Dessutom var det "farmor" Bitten, som äger pappa Anakin, som visade Milli, då hon ju har visat vissa tendenser till att trotsa sig i ringen de senaste gångerna (något vi har jobbat mycket på den senaste veckan). Bitten visade Mills allra bästa sidor, och hon stod så fint, så fint, men det räckte inte till bästa betyg ändå. Så kan det vara. Tre ettor och junior-CAC på rad i Tyskland, och så två halvbra betyg på "hemmaplan". Men så är det med utställning :) Nu ska hon i alla fall få ett utställningsuppehåll så hon får växa till sig lite. Det känns himla tråkigt, men så får det bara bli. Vi ska nog lyckas fylla tiden med andra saker, och så hoppas vi att hon har biffat till sig lite till i vår :)
Däremot lyckades musslan och bröderna Tanker och Kiano vinna avelsklassen med pappa Anakin - jättekul!
Idag har vi också jobbat bort musslans rädsla för djupt vatten, sedan midsommarhelgen då hon obetänksamt hoppade i ån efter Vicke och upptäckte att hon inte bottnade... Ooops, och vatten i öronen... Sedan dess har hon varit mycket noggrann med att känna sig för med tassarna när hon har gått i vattnet, och inte velat gå längre än att vattnet knappt har täckt magen. Idag lyckades vi dock med glada rop och pinnar locka henne ut i Skärsjön på så djupt vatten att hon var tvungen att simma. Det gick jättebra, och jag tror att hon själv var rätt nöjd med sig själv, för så fort hon fick tag på pinnen simmade hon in till land där hon rusade upp, släppte pinnen, och for iväg som en galen kalv ut i skogen. Med hjärtat i halsgropen ropade jag efter henne (gud vet hur många kaniner/rådjur/katter hon kan springa på där ute), men hon kom som ett skott tillbaka, touchade mina ben och hoppade rätt ner i vassen där hon ställde sig och började äta av bladen. Puh! Pinnen kastades ut på lagom avstånd igen, och så upprepades visan :) Hela eftermiddagen har hon varit helt slut, så det blev nog rätt bra träning för henne. Lilla musslan.
Parhästarna med trasan
Jag står ju fint, ge mig godiset!
Puh, det gäller att vara koncentrerad när man ska rädda så stora pinnar!
Det är faktiskt inget sjöodjur, utan ett litet malamute-huvud som simmar
omkring i Skärsjön.
En lovande träningshöst
Igår var det dags för agilityträning igen, och Milli var så glad, så glad. Självklart har hon redan fjäskat in sig hos en av instruktörerna, som frågade om hon fick ge ge henne lite godis :) Det är nästan som om det står skrivet i Millis ansikte: "Ge mig gooodis". Och så de där förväntansfulla bruna ögonen. Musslan tycker i alla fall att det är såå roligt med agility, och hade man släppt henne själv så hade hon sprungit fram och tillbaka genom tunnlarna - det tycker hon nämligen är det roligaste. Den här gången fick vi pröva lite högre hinder på 55 cm - Millis "tävlingshöjd" kommer att vara ca 60 cm. Dessutom introducerades däcket och säcken. Det var inga problem, för Mills har ju provat båda två förut, under valpkursen och unghundskursen. Nästa gång ska vi prova vippbrädan och slalompinnarna. Det ska bli mycket spännande att se hur hon klarar vippbrädan, eftersom hon är ganska oförsiktig och gärna vill göra grejer fort. Där gäller det ju att vänta mitt på brädan till den har vippat över till nästa sida, och det kan nog bli svårt. På fikarasten berättade också instruktörerna att ett klubbmästerskap ska anordnas i slutet av augusti, och att de skulle ha en nybörjarklass med. Såklart anmälde vi musslan, det blir jättespännande att se hur det går. Vi kommer att tävla på öppen yta utan inhägnad, så det gäller att det inte dyker upp några kaninhuvuden i utkanten av planen...
Nu har vi också kommit med på en fortsättningslydnadskurs som börjar i september. Bra, eftersom vår egen träning lite har gått i stå sedan vi var iväg på lydnadsläger. Milli var ju skendräktig och trist, och sedan skrev jag mitt bachelorarbete, och därefter har jag jobbat väldigt mycket, så det har tyvärr blivit lite dåligt med just lydnadsträningen. Det blir perfekt att köra igång nu igen, behöver hjälp med fotgåendet, särskilt i vänstersväng... Dessutom blir det kanon att börja träna lydnad i grupp, eftersom Mills är van att bara träna med mig. På tävlingar ska de ju göra platsliggandet i grupp, och det måste man ju ha tränat på innan. Hoppas på en bra träningshöst :)
"Visar sig mycket väl" stod det i kritiken. Ser det inte ut som en perfekt
piaff så säg? Mills var faktiskt dressyrhäst i sitt förra liv. Och prinsessa.
Dressyrhästprinsessa!
Full fart genom tunneln
Känguruhunden
Ägare av tonårshund
Del 1: Smells like teen spirit
Mills har nu med buller och bång inträtt i den så kallade slyngelåldern. Det är morr här, trots där, och utfall till höger och vänster. Vi har fått stränga order att inte tillåta det här snorvalpsbeteendet, och därför försöker vi sätta vår lilla prinsessa på plats på ett lämpligt sätt. Uppfödaren Camilla har bidragit med en arsenal av nya goda råd, och vi gör vårt bästa för att följa dem. Nu är ju inte Milli den undflyende och ödmjuka typen som lyssnar på vad matte och husse säger, utan istället kastar hon sig, snabb som en kobra, fram och liksom smånafsar i ärmen men vänder på en millisekund, och försöker smita så långt ifrån vårt "praktiska" tillrättavisande som hon bara kan. Hon är lite som en tennisboll, faktiskt. Studs, hugg, studs. Studs, hugg, studs. Morr, hugg, studs. Tyvärr kan jag inte hålla mig för skratt när hon håller på, hon ser bara så himla muppig ut och tror att hon är så kaxig. Hon är just nu helt enkelt som en tioåring som lägger sig på golvet i affären och skriker för att hon inte får godis. En riktig liten skitunge är var hon är. Men man får väl som man uppfostrar :) Nu är det i alla fall slut på sötebrödsdagarna...
Del 2: The winner takes it all
Denna helgen var jag och Camilla på dubbelutställning i Bremen med Mills och Demon. Det var en helt fantastisk trip, även om vi fick överleva på bockwurst och pommes frites, och även om antalet timmar vi sov på hela helgen nog var under 8 sammanlagt. Det var lite nervöst att komma dit - jag hyste ändå en förhoppning att Milli skulle ta sina sista två junior-CAC för att på så sätt kunna få titeln Deutscher Jugend-Champion (VDH); tysk juniorchampion. Eftersom Milli (och Demon) fick sitt första i Neumunster, fanns det alltså en chans att bli juniorchampion den här helgen. Lördagen gick utmärkt, Milli skötte sig bra (trots vissa inslag av Del 1), fick kanonkritik och blev bästa juniortik. Demon blev bästa junior i rasen, och således fick vi stanna kvar till sent på eftermiddagen för att vara med i gruppfinalen. Därefter tryckte Camilla in "Matställe", "Kinesiskt", "Go!" på sin GPS och vi avslutade dagen med härlig take-away-kinesiskt och öl :) Underbart!
Dag två var jag så nervös att jag inte visste var jag skulle ta vägen. Det var ju liksom nu det gällde. Fick Mills inte sitt sista CAC så skulle vi ju vara tvungna att åka tillbaka igen, och med tanke på höstens skolkrav kommer det att vara svårt. Jag gick omkring som en stel robot, medan Camilla försökte peppa mig och få mig att "loosen up" lite. Till slut lyckades hon väl få mig på lite andra tankar, och jag insåg att jag ju inte kunde göra annat än mitt bästa. Och denna gången räckte det! Milli fick sitt sista CAC, jag blev så glad att jag kramade om den lilla råttan, och hon svarade med att hugga mig i armen, men det GJORDE INGENTING! Dock är jag fortfarande skyldig Milli den Burger King-meny som jag lovade henne om hon tog hem det sista CACet... För Demon gick det ännu bättre - han blev förutom bästa junior i rasen också BIR - helt fantastiskt!! Så blev det igen lång väntan, bockwurst och kaffe, men tyvärr var det ingen "malamutefantast" som dömde resten av tävlingen. Halv två på natten var jag hemma igen, för att stiga upp klockan 7 och gå till jobbet. Gäsp.
Note to self: att lägga till på lista av utställnings-ta-med: kylväska för egenförpackade smörgåsar (istället för bockwurst), samt nästa gång jag åker på utställning med Demon: Red Bull och en lång bok på minst 500 sidor...
Del 3: Jump in the fire
Idag var Millsan på sin första agilityträning. Det började sådär - hon blev heeelt galen när hon fick se tunneln och hindrena, och ylmorrskällde på allt och alla, samtidigt som hon vred sig som en orm i kopplet och nästan slet sig från Mathias för att få springa igenom sin älskade tunnel. Jag stod bakom ett staket och skämdes och försökte liksom gömma mig lite, medan de andra deltagarna tog sina små cocker spaniels och jack russels på betryggande avstånd från den galna slädhunden (man har ju hört hur såna är), och instruktören lite spydigt kommenterade: "ni kanske skulle pröva att cykla med henne två mil innan ni kommer hit med henne nästa gång". Huuu, vad pinsamt! Men när Milli hade fått rusa igenom tunnlarna några gånger (de första gångerna drog hon nästan Mathias med sig in), så lugnade hon ner sig, och resten av träningen gick superbra. Hon fick massor av beröm, och jag tror minsann instruktörerna var lite imponerade ändå - de sa saker som "har ni en trädgård hemma eller", och "har ni hopptävlat förut". Milli tycker bara att agility är det roligaste som finns, och hon sprang så fort, så fort, och hoppade så högt , så högt över de små hindren, och tråcklade sig genom tunnlarna. Inte ens vildkaninerna utanför det rätt låga staketet kunde konkurrera med hoppbanan. När det var hennes tur fick instruktörerna springa fram och hålla fast tunnlarna, för Milli drog hälften av tunnelplasten med sig in, knorvade ihop dem och drog dem under halva planen. Varför finns inga tunnlar för stora hundar? Efter en och en halv timmes springande och hoppande var musslan så trött, att hon var tvungen att lägga sig och vila lite :) Nu sover hon som en stock på golvet och man hör bara små suck. Älskade, trotsiga musslan.
Den bästa leksaken - ett tyskt marsvin som brölar och piper.
My Alaskan Million Dollar Baby tysk juniorchampion
Kom igen husse, det rockar ju!!
Sommar, sol och bada fötter
På söndagen gick vi en sväng längs stranden mitt på dagen, då det var jättevarmt. Milli fick bada sina varma tassar lite, det tyckte hon om! På kvällen gick vi en "aktiveringsrunda" i parken en bit härifrån. Fickorna var laddade med köttbullar och skinkbitar, och Milli fick gå balansgång på trädstockar, hoppa upp på stubbar och stenar, hoppa över små hinder, gå slalom mellan träd, samtidigt som jag blandade in vanliga vardagslydnadskommandon som sitt, ligg, stå, skall och backa på olika ställen. Dessutom fick hon leta godisar uppe och nere, bakom och framför, inuti och utanpå olika saker. Det är härligt att se hur nöjd hon blir när hon hittar godis på allt svårare ställen, och hur hennes självförtroende växer när hon lyckas lägga sig på en stock utan att ramla ner, eller när hon vågar göra en "high ten" på en gammal stubbe. Hon går upp i varv så mycket att hon nästan måste bita matte lite i armen för att göra av med lite energi :)
Man märker tydligt att det är en tonåring vi har i huset. Inte nog med att hon ser rätt kul ut just nu - hög och jättelång och allmänt spinkig med litet huvud - också humöret skiftar. Vissa dagar går allt hur bra som helst - hon lyssnar, hon lyder, hon koncentrerar sig, hon jobbar, hon lyder kommandona exemplariskt. Andra dagar är hon trotsig, utmanande, kaxig, eller bara allmänt döv och oförstående för vad man ber henne om. Oftast har hon dock bra dagar - det är lite som när hon var helt ny i huset och skulle pröva gränserna för första gången, så vi känner ju igen signalerna. Och oavsett hur "självständig" hon tycker sig vara, så är det en oslagbar känsla att komma hem, och mötas av en hund som bara skriker rätt ut av glädje och ska pussas i tio minuter, inte för att man har varit bortrest i en vecka, utan för att man har varit på jobbet i åtta timmar:) Lyckan är en malamute.
Lyckan är en gammal tennisboll
Badhund
Nu har jag äntligen haft tid att hämta ut Millis mediciner, så imorgon går vi på kuren. Hoppas hoppas att det kommer att hjälpa!
Efter en mycket varm vecka åkte vi igår ut och badade i havet vid Klagshamns udde. Milli blev jätteglad och sprang omkring och tramsade med bollen och tittade längtansfullt mot måsarna som satt på stenar längre ut. Tyvärr är man ju inte så snabb i vatten som på land - det ger inte så stor effekt att liksom såsa iväg mot fåglarna, så hon gav snart upp och koncentrerade sig på att bada fötterna och blöta ner husse och matte. På vägen hem fick vi också lite antikaninträning. Mycket bra!
Bolljakt
Fångad!
Back to normal
Vi har också varit hos veterinären med Millis envisa eksem. Jag tycker att de har blivit mycket bättre efter att vi fick schampo mot det, men veterinären var inte alls nöjd utan ordinerade en 20-dagars antibiotika- och kortisonkur för att se om vi kan skrämma bort den dumma klådan. Efter att ha konsulterat tre dermatologiböcker i skolans bibliotek är det nog det bästa sättet att försöka få bort det, och om det sedan kommer tillbaka får man ju försöka attackera det på annat sätt. Då är det troligtvis något hon är allergisk emot. Något protein i fodret, trodde veterinären, men det hoppas jag verkligen inte. Vi får se, känns inte så kul att ge kortison, men veterinären är jätteduktig och jag litar på henne. Rapport följer.
Annars har Milli som sagt varit sig själv igen efter alla hormonella cykler hon har gått igenom de senaste månaderna. We like!
Millis vecka i nummer:
1 hundsäng har bitits sönder (Zekes på dagis) och det vita luddet inuti har omsorgsfullt rivits ut så att man noggrant kunde kontrollera att innehållet var vad försäljaren lovade.
2 katter har jagats här ute i buskarna, mycket roande, dock inte för Matte.
3 pumptryck fiskolja per måltid ska Milli få i kampen mot hennes eksem som inte vill ge med sig. Hunden rapporteras vara helt nöjd med den nya dieten.
4 tassar badade i den äckliga träskpölen på Klaghamns udde. Som grädde på moset ledde detta till ostkalas i duschen vid hemkomsten. Dubbel jackpot!
5 barn har Milli skrämt bara genom att se ut som hon gör. Jag vet inte om det är den svarta teckningen som associerar till att hunden ser farlig ut, musslan är ju bara den snällaste av alla hundar!
Fredagkvällen tillbringades i alla fall i Bokskogen där vi av någon anledning gav oss på 7-km-rundan. Det var (trots grym träningsvärk i vaderna i två dagar nu) ett underbart sätt att få avsluta en stressig vecka!
Stora flickor bär stora pinnar. Faktiskt.
Hallå, VÄNTAAAA!
The call of the wild
En lisa för själen
Antikaninjaktsträning
Idag avslutades dagen helt oväntat med antikaninjaktsträning. Syftet var från början lite lugn träning nere på brukshundklubben (detta är ett av sommarens mål: att ta med Mills dit och träna minst två dagar i veckan), men det urartade snabbt då områdets kaniner hade måndagsparty och Hundråttan rök iväg in i skogsdungen så att kaninstackarna for som biljardbollar. Ja, där kunde ju vi stå och ropa, Råttans öron hade tillfälligt avbrott, och ingenting hände. Efter någon minut dök ett litet svartvitt ansikte upp bland buskarna och hon kom glatt springande tillbaka som om ingenting hade hänt.
Vi tog ut hunden från dungen och förflyttade oss ut på träningsfältet när - Råttan fick syn på ett annat kaninparty på andra sidan, och åter igen högaktningsfullt sket i våra arma försök att få henne att springa tillbaka. När husse kom fram till henne, var hon redan halvvägs ner till Kina, med hela huvudet långt nere i ett kaninhål. Sagt och gjort, nu hade vi lärt läxan, hunden är inte längre betrodd med att springa lös där det finns kaniner. (Det var hon visserligen inte innan heller, men definitivt inte nu!) Kopplet på, och så inleddes Operation Antirabbit. Vi gick fram till ett tredje kaninparty (säkert var det någon stor kaninhögtid som firades just idag), och så fort Råttan fokuserade på kaninerna röt jag NEJ, och då hon visade rätt signal (tvekan, tittade på oss, slickade sig om nosen) blev det massor av beröm och godis. Vi gick närmare och närmare, och till slut var vi bara ett par meter ifrån kaninerna utan att hon gjorde utfall. Jättebra!
Vi gick ut på fältet igen och busade lite med ankan och det sönderbitna tygbenet som Milli vann på utställningen i Neumünster, och tränade lite inkall. Det gick kanon, hög koncentration och bra tempo. Därefter gick vi tillbaka, men först gick vi förbi den första kaninfestplatsen där säkert tio kaniner hade samlats igen. Samma träning igen: NEJ när hon visade för mycket intresse, och så beröm och godis när hon gjorde rätt. Nästa gång blir det flexikoppel och köttbullar, detta SKA jobbas bort! 
Målet är Matte, INTE kaniner.
Midsommarhelg
Vi har bara haft en helt fantastisk midsommar tillsammans med ett gäng vänner och de tre polarna Mills, Vicke och Birk på en gård utanför Kalmar. På midsommarafton fick musslan hälsa på häst igen, den här gången var det fyra nyfikna unghästar i en hage, som efter lite tvekan kom fram och nosade på oss. Musslan var som en staty; tusan vad de var stora!! Men till slut vågade hon faktiskt sig fram och nosade en av hästarna på mulen. Båda tyckte förstås att det var lite läskigt och backade lite, men så var båda ändå lite nyfikna på att kolla in den där mysko varelsen som stod på andra sidan staketet... Musslan nosade försiktigt på mulen igen, och hästen fnyste lite. Så stod de där och luktade lite på varandras nosar en stund :)
På midsommardagen tog vi Mills och Vicke på en härlig långrunda, och de fick springa lösa i den stora skogen. När vi kom fram till ån hoppade Vicke i från en sten utan att tveka och blaskade runt med pinnar och löv, medan musslan behövde ta sig en liten funderare först. Men den där labradoren verkade ju ha så himla kul, så nästa gång Vicke flög iväg ut i vattnet efter en pinne hängde Milli på. Det var bara det... att hon inte hade räknat med att det inte fanns någon botten under fötterna när hon hamnade i vattnet... Vicke simmade omkring och brydde sig inte alls om att han inte nådde ner med fötterna, men Råttan blev ganska överraskad. Hon simmade in till strandkanten och stod där och velade lite. Jag måste ju bara få inflika att hon såg overkligt rolig ut. Hennes lilla blöta kropp var smal som en liten pudels, och benen var som små pinnar under henne, medan huvudet som fortfarande var torrt var stort och fluffigt och ungefär lika stort som halva hunden. Tyvärr fick jag inget kort på detta eftersom jag skrattade så att jag nästan inte kunde andas, men jag kan ju meddela att det är mindre hund under pälsen än vad jag trodde :)
Men så hoppade Vicke i igen från stenen och musslan följde efter. Denna gången råkade hennes huvud ploppa under vattnet, och öronen!! Hon fick vatten i ÖRONEN!!! Detta gjorde Råttan djupt missnöjd, det är nämligen något av det värsta hon vet. Därefter badade hon bara från stranden eller skuttade runt på stenarna i vattnet som en liten bergsget. En annan rolig grej däremot var att gå ner i det 40 cm tjocka lerlagret som låg längs kanten på ån på visa ställen, och äta strandgräs. Jättehärligt, tyckte råttan, äta gräs och svalka fötterna på en gång! Jättebläigt, tyckte husse och matte, Råttan var helt lerig långt upp på magen. Det hade väl inte gjort något, om det inte hade varit så att hon skulle på utställning dagen efter... Efter mycket om och men, och tillfälligt döva hundar, fick matte ta saken i egna händer och gå ner och hämta Råttan i leran. Mycket roande! Ett träsktroll hade inte kunnat smälta in bättre i miljön än jag när jag till slut fick tag i Råttskrällets nackskinn och hämtade upp henne på sant stenåldersvis. Därefter hade hade hon mycket lättare att höra vad jag sa, och vi var vänner hela vägen hem.
Idag så skulle vi då alltså på utställning. Eftersom vi inte var hemma förrän 12 på natten, bestämde vi oss för att bara köra en "underspol" på hunden på morgonen innan vi gav oss iväg. Överpälsen var inte så smutsig, så den fick vara. Det tar ju ganska många timmar för en malamutepäls att torka, och ska man ge sig på den med en vanlig hårtork, får man ha en förmiddag på sig. Sagt och gjort, hunden blev skrubbad på nederdelen, där hon förresten var ovanligt mjuk i pälsen. Husse föreslog att det kanske var lerbadet som hade gjort en positiv inverkan. Åker inte folk till Ungern och kletar in sig i lera för att bli vackra? Mjuk och fin under trampdynorna hade hon blivit också. Man kanske inte ska förringa de där gamla hälsoknepen? Jag får väl be våra vänner skicka en hink å-lera till nästa gång hon ska ställas ut. Eller får vi åka dit och packa in henne innan vi ska iväg :)
Hursomhelst, idag var det Mathias jungfrulöp, eller vad man ska kalla det. HAN skulle nämligen få ställa ut Råttan idag, så vi hade anmält oss till en inofficiell utställning som anordnades en knapp timme härifrån. Det är ju alltid lättare att få ställa ut på en liten utställning första gången, det är inte så mycket folk, domarna är oftast tålmodiga och vänliga, och folk får göra fel utan att det blir jättepinsamt. Nu är ju Råttan ganska van vid utställningar, men hon är ganska skiftande i humöret, så det kan gå precis hur som helst. Uppvärmningen började lovande med att hon började hoppa och bita i ärmen på Mathias vita skjorta. Inte så bra. Sedan började det regna. Millis öron veks genast bakåt-utåt-nedåt, och man såg att det här, det gillade hon INTE. Men, Mathias höll humöret uppe, sprang in med Råttan, och gjorde en helt fantastisk uppvisning. Det kunde inte ha blivit bättre. Jag har aldrig sett Råttan visa sig så bra på någon utställning förut! Nu är det ju iofs alltid jag som springer med henne, men jag får liksom alltid dra henne runt. Nu knatade hon på bredvid Mathias efter bästa förmåga, och ställde upp sig så fint att jag nästan fick ont i hjärtat. Det slutate med att de förutom ett BIR och HP rodde hem en BIG-4. Jag måste säga att det var ett fantastiskt jungfrulöp av Mathias :) Nu kommer han tyvärr inte undan mer, från och med nu ska vi minsann turas om att springa med bitvargen. 
Tittar man noga kan man faktiskt se regnet ösa ner.
Fullt ös medvetslös
Är det en sjöko? Nej, det är hunden som är på spa.
Lerinpackning på benen och råa grönsaker, ska inte det
göra susen till utställningen imorgon?
Låtsasvalpar på gång. Beräknad födsel nästa måndag.
Så fort vi kommer ut är det däremot en helt annan hund. Hon är glad och pigg och rusar runt och jagar fåglar här i parken. Mycket bra inkallsträning har vi fått :D Nästa utmaning: kanin. Eller möjligtvis katt. Katter är ju extremt intressanta. Idag har vi också för andra, nej tredje gången i Millis liv sett hästar, och inte bara på avstånd, utan mött två ridhästar på en smal väg. Milli sa ingenting, men hon smet väldigt nära mina ben. När hästarna hade passerat var hon bara tvungen att vända sig och titta efter dem. Lääänge. Så gick vi två steg, och så skulle hon titta lite till. Och så vidare i ungefär 50 meter, tills hästarna försvann bakom en kulle. Mycket intressant! Dessutom fick vi mer hästmiljöträning längre fram, då vi gick förbi en hoppbana med två hästar som galopperade och hoppade över hinder. Millis ögon höll på att poppa ur skallen. Detta var ju bara det märkligaste - och läskigaste - sedan... jaa, sedan tjejen på studsmattan tidigare i våras. Kanske inte lika otäckt, förresten, mest konstigt detta. :) När vi sedan kom hem var hon helt slut. Jag vet en hund som kommer att drömma om hästar inatt :)
Jag ska nog föda mina valpar i Ferrarin minsann.
Enough!
Förra veckan regnade det nästan hela tiden när vi var på lydnadsläger, i Neumünster vräkte det ner hela förmiddagen (när vi tävlade, men fint på eftermiddagen när vi var inomhus), och den här veckan har det varit lite småskurar här och där, för att idag eskalera i riktigt oväder med ösregn och omkullblåsta grejer på balkongen. Och hunden, hon som hatar regn, henne får man dra ut varje dag. När jag tar på henne selen ser hon sådär bedjande på mig med sina bruna ögon. Jag kan nästan höra att hon säger "Matte, kan du inte skaffa en sån där sandlåda som katter har så jag slipper gå ut". Men jag (och Mathias) tar på de inför allvädershundens ankomst på Lantmännen inhandlade regnkläder och stövlar, och drar ut hunden genom dörren. Bortskämd, det är vad hon är!
Den här veckan har det alltså inte blivit så mycket träning som jag önskade, också på grund av att min bacheloruppsats ska lämnas in nästa fredag och det brinner lite i knutarna. Som vanligt. Dock har jag hittat en anteckningsbok som numera får tjänstgöra som Millis Träningsdagbok, där jag skriver upp vad vi gör och hur det går. Hon har hemskt svårt att koncentrera sig, det är humlor och fåglar och andra hundar och allt möjligt som konkurrerar om min uppmärksamhet, men vi övar på. Istället för fem upprepningar åt gången får jag kanske köra tre.
Jag har också försökt modifiera belöningarna lite, eftersom den bästa belöningen helt klart är godis, men vilket godis varierar från dag till dag. T ex på lydnadslägret hade jag med mig alla möjliga godisbitar hemifrån som jag vet att hon gillar; morotsbitar, skinka, små hundgodisbitar osv. Helt plötsligt var det halvintressant, och äta gräs var tydligen hellre att föredra (vilket hon frossade i, måste ha varit extra smakrikt där på fotbollsplanen där vi övade. Fotsvett från det lokala Korpen-tolvmannalaget, kanske?), men när jag däremot fick låna lite korv- och köttbullsbitar av en tjej, ja då blev det fart på Råttan! Sagt och gjort, på eftermiddagen tog jag och moren vovvarna i bilen och åkte de två milen till närmsta livsmedelsaffär och inhandlade Mamma Scans köttbullar, grillkorv och kycklingkorv. Äntligen skulle jag få lite resultat! Eller också inte. Nästa dag var nämligen Råttan inte överdrivet engagerad i de inhandlade godbitarna, men när jag däremot fick lite oxfilé av en annan tjej, ja då blev det action! Vad är det för en gourmethund vi har fått? Hon ska helst ligga och slappa i soffan, inte vara ute i regn och blåst (usch!) och gärna äta oxfilé! Hon verkar helt klart ha ärvt någon typ av lyxgener någonstans ifrån. Jag ska nog kolla lite noggrannare i stamtavlan, kanske har hon någon förfader som bor på ett slott. Bo i hyddor och dra släde - PAH! Milli som inte ens vill smutsa sina liljeben i vattenpölar. Får höra med Camilla om de kan ta in regnkläder och stövlar i storlek malamute till Trenddog. Det finns ju säkert till Chihuahua, man behöver bara lite mer tyg...
Och förresten, veterinären ringde igår. Giardiaprovet visade negativt den här gången, så förhoppningsvis är hon av med dem :)
Jag ligger här under bordet och vilar lite så kan ni hämta
mej när det slutar regna.
Från söder till norr - och norr till söder.
Denna veckan har varit riktigt fullspäckad med hundhändelser. I tisdags åkte jag, mamma, Milli och Vicke 57 mil uppåt i landet, mot Herrfallets camping utanför Arboga för att vara med på ett tredagars-sommarläger i lydnad med Anne Dahlin och Lotta Linusson. Vi började köra från Malmö strax efter lunch, och gjorde en riktig road-trip med flera mat-/fika-/rastningsstopp. Jättekul! Vad som var lite tristare var däremot, att vädret under vägen förändrades från 26 grader och sol, till 9 grader och regn... Vi fick stanna till i Mjölby och köpa lite regnkläder till mamma, som vi förmodade skulle behövas, och tur var det, för det blev en del skurar under onsdagen och riktigt hällregn under torsdagen.
Hur som helst, vi blev ett gäng på 9 glada tjejer på olika träningsnivåer (jag och mamma helt och hållet nybörjare) och två instruktörer, som jobbade oss igenom ett förmiddagspass mellan 9 och 12, och ett eftermiddagspass mellan 13 och 16 i tre dagar. Det var otroligt lärorikt, Milli (och jag) slocknade direkt på kvällen, och Milli var till och med tvungen att "akutsova" lite på lunchen :) På torsdagskvällen hade instruktörerna ordnat buffé och det blev en maaaassa hundsnack. På fredag eftermiddag åkte vi hem, mentalt fullmatade, och jag bara längtar efter att sätta igång och träna med Mills på det vi har lärt oss! Fantastiskt inspirerande kurs, både det vi har lärt oss, och att ha sett alla de duktiga tjejerna med sina vältränade hundar!
Sent, sent på fredagkvällen var vi hemma, och stupade i säng. Morgonen därpå kom min syster och hämtade en glad Vicke, för jag, Mathias och Milli skulle resa vidare under eftermiddagen, den här gången söderut, mot Neumünster i Tyskland, där vi skulle vara med på utställning på söndagen tillsammans med Millis uppfödare Camilla och kullbrorsan Demon. Vi övernattade på ett hotell i Bordesholm, 15 minuter därifrån, och åkte till Neumünster på söndagsmorgonen. Det småregnade lite när vi lämnade hotellet, men när vi kom fram till Holstenhallen där utställningen skulle vara, så öppnade sig himlen och regnet öste ner. Vi som hade "working dogs" skulle vara utomhus, och vi hade inget tält med oss. Medan Mathias sprang till bilen för att hämta burarna, stod vi ute i regnet och blev dyngsura. Ja, eller jag hade ju regnkläder, men Musslan, Demon och Camilla blev duschade. Milli, "allvädershunden", hatar regn, blev jättesur och bara hängde. (På lydnadslägret, när det regnade och vi skulle ta en liten kaffepaus, vem var det som kröp under bordet då, för att inte bli blöt? Jo, Milli, "allvädershunden". Herregud! Schäfern Sunes ägare Maggan, som älskar malamuter, och gärna hade skaffat sig ett spann, höll på att skratta ihjäl sig när hon såg Råttan kravla sig under bordet, medan de andra hundarna utan pip låg ute i regnet.) Hursomhelst, ni fattar. Regn = inte Millis cup of tea. Så är det att ha en soff-malamute. När Mathias äntligen kom med burarna smet hon in snabbt som tanken, och var YTTERST tveksam till att komma ut därifrån när hon skulle ut i ringen. Hon tillochmed undslapp sig ett litet skrik när jag försökte ta ut henne.
Mussel skulle tävla mot 3 andra juniortikar. Själva "uppställningen" gick bra, hon stod stilla och stirrade så stint på mig att jag blev helt chockad. Tills jag kom på: fot-träningen. Vi har ju tränat fotkontakt på lägret, och minsann! Något har fastnat! När vi sedan skulle springa gick det inte alls så bra. Hon springer jättesnyggt, det gör hon, men segt som kola. Och motvilligt. Mathias har tagit ungefär 10 kort när jag drar Råttan runt i det där utställningssnöret, och det går inte att tvivla på hennes missnöje (Nej, jag kommer inte att lägga ut de bilderna. Möjligtvis funderar jag på att någon gång sätta ihop ett litet collage med "Min Malamute Millis Missnöjda Miner". Jag kan säga att jag redan nu har en gedigen samling, men det hade ju varit kul att få bilder från hela hennes uppväxt, så att man så att säga kan se den röda tråden :) ).
Trots Råttans motvilja lyckades vi efter ytterligare ett varv och en fram-och-tillbakajämförelse med en annan tik bli bästa juniortik! Oo vad jag var stolt över min lilla hund!:) Därmed fick hon ett tyskt s.k. junior-CAC, som om hon får två till leder till att hon blir tysk juniorchampion :) Det hade ju varit något att hänga i granen. Sedan skulle vi tävla om bästa junior med brorsan Demon, som vann över musslan, och därmed blev juniorvinnare, men som också slammade till och blev BIR, och senare också bästa junior i spetshundsgruppen. Såja! Passa er samojeder , pomeranian och akitor, nu kommer mallisarna :)
När dagen var slut var det ett trött och slitet team som påbörjade den flera timmar långa resan hem, men vilken upplevelse vi hade haft!! Tack Camilla för att du är en fantastisk människa/uppfödare/valpköparcoach; alltid så härlig och på gott humör, och för att du drog med oss (soffgänget) till Tyskland :) Vi hade en kanonhelg!!
Mamma, Vicke och Musslan utanför den lilla stugan som vi
hade bokat på Herrfallet. Vi lyckades sedan byta till en större
(thank God). Hur instruktörerna (2 stycken) lyckades bo i hyddan
bredvid med 3 hundar är ännu ett mysterium!
Demon och Mills in action. Enda gången hon lade på ett
kol, troligtvis för att springa ifatt Demon och bita honom i
örat.
