Polarhundspraktikanterna

Ja, herregud, nu får man kommentarer om att man skriver för sällan..;) Jag antar att det var ett tag sen nu, så en uppgradering kan väl vara på sin plats. Jag delar upp rapporten i tre delar för enkelhetens skull.

Del 1: Smells like teen spirit
Mills har nu med buller och bång inträtt i den så kallade slyngelåldern. Det är morr här, trots där, och utfall till höger och vänster. Vi har fått stränga order att inte tillåta det här snorvalpsbeteendet, och därför försöker vi sätta vår lilla prinsessa på plats på ett lämpligt sätt. Uppfödaren Camilla har bidragit med en arsenal av nya goda råd, och vi gör vårt bästa för att följa dem. Nu är ju inte Milli den undflyende och ödmjuka typen som lyssnar på vad matte och husse säger, utan istället kastar hon sig, snabb som en kobra, fram och liksom smånafsar i ärmen men vänder på en millisekund, och försöker smita så långt ifrån vårt "praktiska" tillrättavisande som hon bara kan. Hon är lite som en tennisboll, faktiskt. Studs, hugg, studs. Studs, hugg, studs. Morr, hugg, studs. Tyvärr kan jag inte hålla mig för skratt när hon håller på, hon ser bara så himla muppig ut och tror att hon är så kaxig. Hon är just nu helt enkelt som en tioåring som lägger sig på golvet i affären och skriker för att hon inte får godis. En riktig liten skitunge är var hon är. Men man får väl som man uppfostrar :) Nu är det i alla fall slut på sötebrödsdagarna...

Del 2: The winner takes it all
Denna helgen var jag och Camilla på dubbelutställning i Bremen med Mills och Demon. Det var en helt fantastisk trip, även om vi fick överleva på bockwurst och pommes frites, och även om antalet timmar vi sov på hela helgen nog var under 8 sammanlagt. Det var lite nervöst att komma dit - jag hyste ändå en förhoppning att Milli skulle ta sina sista två junior-CAC för att på så sätt kunna få titeln Deutscher Jugend-Champion (VDH); tysk juniorchampion. Eftersom Milli (och Demon) fick sitt första i Neumunster, fanns det alltså en chans att bli juniorchampion den här helgen. Lördagen gick utmärkt, Milli skötte sig bra (trots vissa inslag av Del 1), fick kanonkritik och blev bästa juniortik. Demon blev bästa junior i rasen, och således fick vi stanna kvar till sent på eftermiddagen för att vara med i gruppfinalen. Därefter tryckte Camilla in "Matställe", "Kinesiskt", "Go!" på sin GPS och vi avslutade dagen med härlig take-away-kinesiskt och öl :) Underbart!

Dag två var jag så nervös att jag inte visste var jag skulle ta vägen. Det var ju liksom nu det gällde. Fick Mills inte sitt sista CAC så skulle vi ju vara tvungna att åka tillbaka igen, och med tanke på höstens skolkrav kommer det att vara svårt. Jag gick omkring som en stel robot, medan Camilla försökte peppa mig och få mig att "loosen up" lite. Till slut lyckades hon väl få mig på lite andra tankar, och jag insåg att jag ju inte kunde göra annat än mitt bästa. Och denna gången räckte det! Milli fick sitt sista CAC, jag blev så glad att jag kramade om den lilla råttan, och hon svarade med att hugga mig i armen, men det GJORDE INGENTING! Dock är jag fortfarande skyldig Milli den Burger King-meny som jag lovade henne om hon tog hem det sista CACet... För Demon gick det ännu bättre - han blev förutom bästa junior i rasen också BIR - helt fantastiskt!! Så blev det igen lång väntan, bockwurst och kaffe, men tyvärr var det ingen "malamutefantast" som dömde resten av tävlingen. Halv två på natten var jag hemma igen, för att stiga upp klockan 7 och gå till jobbet. Gäsp.
Note to self: att lägga till på lista av utställnings-ta-med: kylväska för egenförpackade smörgåsar (istället för bockwurst), samt nästa gång jag åker på utställning med Demon: Red Bull och en lång bok på minst 500 sidor...

Del 3: Jump in the fire
Idag var Millsan på sin första agilityträning. Det började sådär - hon blev heeelt galen när hon fick se tunneln och hindrena, och ylmorrskällde på allt och alla, samtidigt som hon vred sig som en orm i kopplet och nästan slet sig från Mathias för att få springa igenom sin älskade tunnel. Jag stod bakom ett staket och skämdes och försökte liksom gömma mig lite, medan de andra deltagarna tog sina små cocker spaniels och jack russels på betryggande avstånd från den galna slädhunden (man har ju hört hur såna är), och instruktören lite spydigt kommenterade: "ni kanske skulle pröva att cykla med henne två mil innan ni kommer hit med henne nästa gång". Huuu, vad pinsamt! Men när Milli hade fått rusa igenom tunnlarna några gånger (de första gångerna drog hon nästan Mathias med sig in), så lugnade hon ner sig, och resten av träningen gick superbra. Hon fick massor av beröm, och jag tror minsann instruktörerna var lite imponerade ändå - de sa saker som "har ni en trädgård hemma eller", och "har ni hopptävlat förut". Milli tycker bara att agility är det roligaste som finns, och hon sprang så fort, så fort,  och hoppade så högt , så högt över de små hindren, och tråcklade sig genom tunnlarna. Inte ens vildkaninerna utanför det rätt låga staketet kunde konkurrera med hoppbanan. När det var hennes tur fick instruktörerna springa fram och hålla fast tunnlarna, för Milli drog hälften av tunnelplasten med sig in, knorvade ihop dem och drog dem under halva planen. Varför finns inga tunnlar för stora hundar? Efter en och en halv timmes springande och hoppande var musslan så trött, att hon var tvungen att lägga sig och vila lite :) Nu sover hon som en stock på golvet och man hör bara små suck. Älskade, trotsiga musslan.


Den bästa leksaken - ett tyskt marsvin som brölar och piper.


My Alaskan Million Dollar Baby tysk juniorchampion


Kom igen husse, det rockar ju!!