No more disease, please...
Veckan började bra, i alla fall för Millis del (själv har jag lyckats dra på mig en rejäl förkylning), då jag för tredje veckan i rad har haft stordjurspraktik ute i Tåstrup. Detta innebär att jag kommer hem och luktar häst/ko/gris/får, för att inte tala om mina klinikkläder som jag har tagit hem och tvättat nästan varje dag. För Milli har detta nästan varit som födelsedag och julafton - varje dag!! När jag kommer hem kommer hon som vanligt ylande och ormar sig runt och mellan mina ben, men nu finns det dessutom en massa härliga stalldofter att uppleva. Hon dyker ner med nosen i min kasse med stallkläder och snoosar, hon fnyser, hon frustar, öronen ligger helt vinklade bakåt, så spännande är det, hon måste springa iväg en liten runda och yla av glädje och spänning, så kommer hon tillbaka igen, ner med nosen, snoos, fnys, frust, sniff, iväg en runda igen, yl, snoos, fnys.... Stallkläder är nästan som hundnarkotika! :)
Så kom onsdagen och Mills och Mathias kom hem från agilityträningen. Vid läggdags tyckte jag att Milli var lite orolig - hon andades ganska snabbt, och kunde liksom inte riktigt koppla av, gick rastlöst från sängen till vardagsrummet, upp i soffan, ner på golvet, sängen osv. Och så vid halvtvåtiden på natten så börjar hon kräkas. Vid fem när klockan till slut ringde hade hon kräkts fyra gånger. Eftersom det mest hade varit galla, och hon verkade pigg och glad (och hungrig!) på morgonen bestämde vi oss för att ge henne frukost ändå om hon ville ha. Som liten hände det ju ganska ofta att hon kräktes lite på natten, något som försvann när vi efter något råd på Internet började ge henne något litet att äta senare på kvällen. Då Milli var sjuk sist var hon heller inte så sugen på att äta, så vi satte prövande matskålen framför henne och sa varsågod. Slafs sa det, så var maten borta. Vi tänkte att det troligtvis inte var någon fara med hunden, utan bara ett recidiv av hennes gamla nattkräkningar. Kanske hon hade ätit något som hade irriterat magen lite. Vi lämnade hunden på dagis och åkte till jobb/skola.
När Mathias hämtar Milli på eftermiddagen berättar de att hon har kräkts fyra gånger under dagen, och dessutom kissat inomhus, precis efter att de hade varit ute med henne. Inte likt Milli. Dessutom berättar Mathias att hon igår hade tagit sönder sin säng på dagis, och kräkningar kan ju vara tecken på att något sitter fast i mag-tarmkanalen. Jag tar tempen på henne: 39,1 och känner på hennes puls. Den ligger på 120, vilket är lite i överkant men helt ok, men jag tycker att den är lite svag. Hon brukar ha en ganska stark och taktfast puls. Slemhinnorna ser aningen bleka ut, så jag ringer jouren på djursjukhuset som tycker att vi ska komma in med henne så de får titta på henne. Vi åker dit, och blir placerade i infektionsväntrummet. Och vi väntar. Jag är jättesjuk, har feber, hostar och snörvlar, och Milli verkar mest förvånad över att vi ska vara där istället för hemma. Hon kryllar ihop sig till en cheese doodle i sann polarhundsanda (det blåser och viner i djursjukhusets ventilationstrumma, vet inte om Milli tolkar det som snöstorm). Vi väntar och väntar, och efter två och en halv timme kommer en djursjukvårdare och visar in oss i ett undersökningsrum. Hon ber om ursäkt över att vi får vänta - de är upptagna med andra, mer akuta fall, men veterinären kommer så fort hon är färdig. Vi väntar och väntar. Milli sover. Efter en halvtimme i undersökningsrummet är jag så trött att jag går ut och går bort till receptionen och säger att vi åker hem och kommer tillbaka imorgon. De ursäktar sig, och säger att de har haft så mycket att göra, och det tror jag absolut, jag förstår ju att Millis kräkningar inte är särskilt akuta, men att sitta tre timmar och vänta utan någon information är rätt drygt. Vi åker hem. Klockan är halv nio på kvällen.
Dagen efter ringer jag till min vanliga veterinärklinik (som ju tyvärr inte har jourtelefon). De fixar en tid åt mig klockan 10 samma dag, och jag åker dit med Milli. För säkerhets skull har vi redan på morgonen samlat lite bajs från Milli, då jag tycker att symptomen är misstänkt lika de hon hade i våras när hon hade Giardia. Vi träffar en jättetrevlig veterinär som Milli genast charmar och därmed får en massa godis (Mathias har en teori om att ifall Milli hade varit en människa så hade hon varit psykopat. Hon är otroligt manipulativ och extremt charmig, och lyckas på något sätt få alla att älska henne och ge henne godis. Hela tiden!). Veterinären tycker, att eftersom det finns en risk att Milli kanske har ätit bitar av sin säng, så borde vi ta några röntgenbilder på henne för att se om det är problemet. På röntgenbilderna syns bara gas, så mycket gas att veterinären misstänker att Milli kommer att få diarré. Jag berättar att precis de problemen hade hon i våras, innan vi diagnosticerade parasiten, och vi kommer överens att jag ska lämna in ett avföringsprov från henne efter helgen. Då det inte går att se något mer på röntgenbilden, föreslår veterinären att vi ska göra en kontraströntgen. Det innebär att Milli får dricka en kontrastvätska, som färgar magen och tarmarna vita efterhand som vätskan förflyttar sig, och man kan se om den stoppar någonstans på vägen, vilket betyder att något sitter fast. Sagt och gjort, de går och ordnar med vätskan, och djursjukvårdaren kommer in med en spruta och vätskan i en sån där kräkbehållare av kartong. Djursjukvårdaren gör sig färdig för att suga upp vätskan i sprutan, för att därefter ge den in i Millis mun, när veterinären får en idé. "Vänta", säger hon, "prova att se om hon dricker den!". Djursjukvårdaren ställer lite tvekande ner kartongen, och veterinären säger förväntansfullt "om hon dricker det är hon den första hunden jag nånsin har sett som gör det! Men hon är ju lite speciell!". Milli går fram till kartongen och slafsar glatt i sig den vita, gräddlika vätskan. Veterinärens ögon lyser - det här har hon aldrig sett förr!! Mig förvånar det inte alls. De häller ner lite mjuk kattmat för att få henne att slicka i sig det sista, och det gör hon, hon slickar kanterna helt rena :) Crazy dog.
Jag och Milli tar en liten promenad på 10 minuter för att vätskan ska hinna röra sig en bit, och sedan tar vi en röntgenbild. Tarmarna ser helt vita ut på bilden. Medan vi väntar på att veterinären ska komma och titta på bilderna charmar Milli till sig en tassmassage av djursjukvårdaren som bara tycker att Milli är jättemysig. "Man kan ju göra vad som helst med henne!". Vi åker hem, för att komma tillbaka ett par timmar senare och tar en ny röntgenbild. Då har vätskan kommit fram och ut i ändtarmen. Inget stopp alltså, härligt! Eftersom veterinären ser en risk för att Milli ska få diarré (och eftersom helgen står för dörren och jag inte har någon lust att sitta på djursjukhuset i flera timmar igen) köper jag en liten påse med Royal Canin Intestinal som Milli åt sist, som funkade på diarrén men som gav henne katastrofalt dålig päls. Men Millis mage går självklart först.
Under helgen har allt varit som vanligt, Milli har varit pigg och glad och voffat och morrat och wooat som hon brukar, och vi har gett henne mindre mål mat flera gånger om dagen för att minska belastningen på magen. Igår var i alla fall hon (och jag) tillräckligt pigg för att åka och hälsa på min systers och hennes sambos lilla nyförvärv - en Jack Russell-valp som heter Sigge. Han och Milli kom efter den första hälsningsproceduren (där Milli försökte lägga sin stora tass på den stackars lilla valpen och trycka ner honom i golvet) mycket bra överens, och under resten av kvällen lekte de outtröttligt, medan Vicke fick en välförtjänt vila under bordet. Man kunde riktigt se på Milli hur lycklig hon var - HON fick bestämma hur mycket som helst, samtidigt som hon fick leka med någon som inte tröttnade efter en stund.
Idag när jag kom hem från skolan berättade Mathias att Milli hade kräkts lite igen. Inte på dagis, men när de hade kommit hem. Dock hade det bara varit galla, så vi hoppas att det bara är för att hon inte fick någon mat mitt på dagen och det blev lite för mycket syra i hennes för tillfället känsliga mage. Hon verkar pigg och glad som vanligt i alla fall. Imorgon tar vi lite mat med till dagiset som de får ge henne vid lunch, så får vi se om det blir bättre. Det ska bli spännande att se vad det blir för resultat på avföringsprovet. Jag vet ju att det kan vara svårt att "fånga" parasiten eftersom den utsöndras med ojämna mellanrum, så kanske vi får ta ett prov till...
Milli och Sigge leker under bordet:
Åå vilket gott ben som ligger här, tihi, tihi...
Men varför har du så stora tänder, tant Milli?
"Jag ska lära dig allt jag kan.
När tandläkaren säger "gapa" så ska du göra så här. Så får du kattmat!!"
"Så här? Woooow, tant Milli, du VET så mycket!!"
Så kom onsdagen och Mills och Mathias kom hem från agilityträningen. Vid läggdags tyckte jag att Milli var lite orolig - hon andades ganska snabbt, och kunde liksom inte riktigt koppla av, gick rastlöst från sängen till vardagsrummet, upp i soffan, ner på golvet, sängen osv. Och så vid halvtvåtiden på natten så börjar hon kräkas. Vid fem när klockan till slut ringde hade hon kräkts fyra gånger. Eftersom det mest hade varit galla, och hon verkade pigg och glad (och hungrig!) på morgonen bestämde vi oss för att ge henne frukost ändå om hon ville ha. Som liten hände det ju ganska ofta att hon kräktes lite på natten, något som försvann när vi efter något råd på Internet började ge henne något litet att äta senare på kvällen. Då Milli var sjuk sist var hon heller inte så sugen på att äta, så vi satte prövande matskålen framför henne och sa varsågod. Slafs sa det, så var maten borta. Vi tänkte att det troligtvis inte var någon fara med hunden, utan bara ett recidiv av hennes gamla nattkräkningar. Kanske hon hade ätit något som hade irriterat magen lite. Vi lämnade hunden på dagis och åkte till jobb/skola.
När Mathias hämtar Milli på eftermiddagen berättar de att hon har kräkts fyra gånger under dagen, och dessutom kissat inomhus, precis efter att de hade varit ute med henne. Inte likt Milli. Dessutom berättar Mathias att hon igår hade tagit sönder sin säng på dagis, och kräkningar kan ju vara tecken på att något sitter fast i mag-tarmkanalen. Jag tar tempen på henne: 39,1 och känner på hennes puls. Den ligger på 120, vilket är lite i överkant men helt ok, men jag tycker att den är lite svag. Hon brukar ha en ganska stark och taktfast puls. Slemhinnorna ser aningen bleka ut, så jag ringer jouren på djursjukhuset som tycker att vi ska komma in med henne så de får titta på henne. Vi åker dit, och blir placerade i infektionsväntrummet. Och vi väntar. Jag är jättesjuk, har feber, hostar och snörvlar, och Milli verkar mest förvånad över att vi ska vara där istället för hemma. Hon kryllar ihop sig till en cheese doodle i sann polarhundsanda (det blåser och viner i djursjukhusets ventilationstrumma, vet inte om Milli tolkar det som snöstorm). Vi väntar och väntar, och efter två och en halv timme kommer en djursjukvårdare och visar in oss i ett undersökningsrum. Hon ber om ursäkt över att vi får vänta - de är upptagna med andra, mer akuta fall, men veterinären kommer så fort hon är färdig. Vi väntar och väntar. Milli sover. Efter en halvtimme i undersökningsrummet är jag så trött att jag går ut och går bort till receptionen och säger att vi åker hem och kommer tillbaka imorgon. De ursäktar sig, och säger att de har haft så mycket att göra, och det tror jag absolut, jag förstår ju att Millis kräkningar inte är särskilt akuta, men att sitta tre timmar och vänta utan någon information är rätt drygt. Vi åker hem. Klockan är halv nio på kvällen.
Dagen efter ringer jag till min vanliga veterinärklinik (som ju tyvärr inte har jourtelefon). De fixar en tid åt mig klockan 10 samma dag, och jag åker dit med Milli. För säkerhets skull har vi redan på morgonen samlat lite bajs från Milli, då jag tycker att symptomen är misstänkt lika de hon hade i våras när hon hade Giardia. Vi träffar en jättetrevlig veterinär som Milli genast charmar och därmed får en massa godis (Mathias har en teori om att ifall Milli hade varit en människa så hade hon varit psykopat. Hon är otroligt manipulativ och extremt charmig, och lyckas på något sätt få alla att älska henne och ge henne godis. Hela tiden!). Veterinären tycker, att eftersom det finns en risk att Milli kanske har ätit bitar av sin säng, så borde vi ta några röntgenbilder på henne för att se om det är problemet. På röntgenbilderna syns bara gas, så mycket gas att veterinären misstänker att Milli kommer att få diarré. Jag berättar att precis de problemen hade hon i våras, innan vi diagnosticerade parasiten, och vi kommer överens att jag ska lämna in ett avföringsprov från henne efter helgen. Då det inte går att se något mer på röntgenbilden, föreslår veterinären att vi ska göra en kontraströntgen. Det innebär att Milli får dricka en kontrastvätska, som färgar magen och tarmarna vita efterhand som vätskan förflyttar sig, och man kan se om den stoppar någonstans på vägen, vilket betyder att något sitter fast. Sagt och gjort, de går och ordnar med vätskan, och djursjukvårdaren kommer in med en spruta och vätskan i en sån där kräkbehållare av kartong. Djursjukvårdaren gör sig färdig för att suga upp vätskan i sprutan, för att därefter ge den in i Millis mun, när veterinären får en idé. "Vänta", säger hon, "prova att se om hon dricker den!". Djursjukvårdaren ställer lite tvekande ner kartongen, och veterinären säger förväntansfullt "om hon dricker det är hon den första hunden jag nånsin har sett som gör det! Men hon är ju lite speciell!". Milli går fram till kartongen och slafsar glatt i sig den vita, gräddlika vätskan. Veterinärens ögon lyser - det här har hon aldrig sett förr!! Mig förvånar det inte alls. De häller ner lite mjuk kattmat för att få henne att slicka i sig det sista, och det gör hon, hon slickar kanterna helt rena :) Crazy dog.
Jag och Milli tar en liten promenad på 10 minuter för att vätskan ska hinna röra sig en bit, och sedan tar vi en röntgenbild. Tarmarna ser helt vita ut på bilden. Medan vi väntar på att veterinären ska komma och titta på bilderna charmar Milli till sig en tassmassage av djursjukvårdaren som bara tycker att Milli är jättemysig. "Man kan ju göra vad som helst med henne!". Vi åker hem, för att komma tillbaka ett par timmar senare och tar en ny röntgenbild. Då har vätskan kommit fram och ut i ändtarmen. Inget stopp alltså, härligt! Eftersom veterinären ser en risk för att Milli ska få diarré (och eftersom helgen står för dörren och jag inte har någon lust att sitta på djursjukhuset i flera timmar igen) köper jag en liten påse med Royal Canin Intestinal som Milli åt sist, som funkade på diarrén men som gav henne katastrofalt dålig päls. Men Millis mage går självklart först.
Under helgen har allt varit som vanligt, Milli har varit pigg och glad och voffat och morrat och wooat som hon brukar, och vi har gett henne mindre mål mat flera gånger om dagen för att minska belastningen på magen. Igår var i alla fall hon (och jag) tillräckligt pigg för att åka och hälsa på min systers och hennes sambos lilla nyförvärv - en Jack Russell-valp som heter Sigge. Han och Milli kom efter den första hälsningsproceduren (där Milli försökte lägga sin stora tass på den stackars lilla valpen och trycka ner honom i golvet) mycket bra överens, och under resten av kvällen lekte de outtröttligt, medan Vicke fick en välförtjänt vila under bordet. Man kunde riktigt se på Milli hur lycklig hon var - HON fick bestämma hur mycket som helst, samtidigt som hon fick leka med någon som inte tröttnade efter en stund.
Idag när jag kom hem från skolan berättade Mathias att Milli hade kräkts lite igen. Inte på dagis, men när de hade kommit hem. Dock hade det bara varit galla, så vi hoppas att det bara är för att hon inte fick någon mat mitt på dagen och det blev lite för mycket syra i hennes för tillfället känsliga mage. Hon verkar pigg och glad som vanligt i alla fall. Imorgon tar vi lite mat med till dagiset som de får ge henne vid lunch, så får vi se om det blir bättre. Det ska bli spännande att se vad det blir för resultat på avföringsprovet. Jag vet ju att det kan vara svårt att "fånga" parasiten eftersom den utsöndras med ojämna mellanrum, så kanske vi får ta ett prov till...
Milli och Sigge leker under bordet:
Åå vilket gott ben som ligger här, tihi, tihi...
Men varför har du så stora tänder, tant Milli?
"Jag ska lära dig allt jag kan.
När tandläkaren säger "gapa" så ska du göra så här. Så får du kattmat!!"
"Så här? Woooow, tant Milli, du VET så mycket!!"
Kommentarer
Trackback
