Gladare kan ingen vara...
...än jag, att vovvan har blivit mycket bättre i magen, och nu är den vanliga gamla Mills igen. Det måste ha varit en riktigt nasty maginfektion hon fick, för Millis uppfödare hade heller inte hört talas om att kräkningar och diarré är några vanliga löpsymptom. Stackars vovvan, hon var verkligen jättesjuk i torsdags! Men redan dagen efter mådde hon mycket bättre, och vi åkte (med en viss tvekan, dock) för att hälsa på Birk som planerat sedan flera veckor. Birk är en (kastrerad) jättemysig samojedhane som ägs av en av mina allra bästa vänner. Sist de träffades var Mills fortfarande valp och ganska jobbig mot Birk, som är otroligt snäll, och inte gärna säger ifrån. Ett litet morr undslapp han sig, men sedan fick vi separera dem med kompostgallret som har köpt som "rumsavdelare för hund", och så fick de vara på varsin sida. (Kompostgallret fungerar dessutom utmärkt när man ska städa och inte vill ha intorkade spår av hundtassar när man torkar golvet. Varför måste de alltid gå i det blöta, innan det har torkat? Det går hur bra som helst att ligga och slappa hela dagen, men så fort man tar fram skurhinken så ska det inspekteras.)
Den här gången gick det i alla fall mycket bättre. Vi visste ju inte hur Birk skulle reagera, för trots att han är kastrerad så närmar sig ju Milli sitt höglöp. Det gick hur bra som helst. Birk sniffade Mill lite under svansen, och så var det bra med det. Han var överhuvudtaget inte intresserad av musslan mer än som lekkamrat, och det är en fantastisk vändning för en hund, som bara för något år sedan blev jättedeprimerad när löpsäsongen började och vägrade äta. Milli var jätteglad att hon äntligen fick leka med en annan hund och tramsade runt och försökte få igång honom. Vi tog ut dem på en härlig eftermiddagstur på Verkö, med blåsippor och badmöjligheter. Birk var snabb ut i vattnet, men musslan badade bara fötterna, tveksamt. Birk fick springa lös i skogen, men jag vågade inte ha Mills lös, utan hade spårlinan på så att hon inte skulle råka på någon intresserad hane. Hon var inte helt nöjd med det, men nästa gång kan de ju leka bättre ihop. Roligt att se att det fungerade, även om Mills var lite väl stöddig ibland.
Nu ligger hon ute i svalkan på balkongen och gnäller på alla hundar med snurrsvans som går förbi...:S
Kliv av min mage, jobbiga unge! Ha ha, luften är fri, luften är fri...
Den här gången gick det i alla fall mycket bättre. Vi visste ju inte hur Birk skulle reagera, för trots att han är kastrerad så närmar sig ju Milli sitt höglöp. Det gick hur bra som helst. Birk sniffade Mill lite under svansen, och så var det bra med det. Han var överhuvudtaget inte intresserad av musslan mer än som lekkamrat, och det är en fantastisk vändning för en hund, som bara för något år sedan blev jättedeprimerad när löpsäsongen började och vägrade äta. Milli var jätteglad att hon äntligen fick leka med en annan hund och tramsade runt och försökte få igång honom. Vi tog ut dem på en härlig eftermiddagstur på Verkö, med blåsippor och badmöjligheter. Birk var snabb ut i vattnet, men musslan badade bara fötterna, tveksamt. Birk fick springa lös i skogen, men jag vågade inte ha Mills lös, utan hade spårlinan på så att hon inte skulle råka på någon intresserad hane. Hon var inte helt nöjd med det, men nästa gång kan de ju leka bättre ihop. Roligt att se att det fungerade, även om Mills var lite väl stöddig ibland.
Nu ligger hon ute i svalkan på balkongen och gnäller på alla hundar med snurrsvans som går förbi...:S
Kliv av min mage, jobbiga unge! Ha ha, luften är fri, luften är fri...
Kommentarer
Trackback
