Mills hos veterinären - igen
Idag har vi varit på besök hos veterinären. Igen. Så är det när ens matte är veterinärstudent (och därmed inte, som man lätt skulle kunna tro, säker på att musslan INTE lider av sjukdomarna A, B och C, utan istället hundhypokondrisk) och misstänker alla möjliga sjukdomar och besvär. Hursomhelst, allt började med att jag går och väntar på hennes första löp. Jag vet nog att det inte brinner i knutarna, men det skadar ju inte att vara uppmärksam, särskilt som hon på dagis "bor ihop" med Zeke, en Grosser Schweizer Sennen (tror jag) -hane, och jag är inte helt sugen på just den typen av svartvita valpar (även om Zeke är jättefin och en riktig gentleman)... Jag har inte sett några vidare tecken på löptid; dock kissar hon lite oftare.
Van hypokondri-googlare som jag är så stötte jag snart på begreppet "tyst löp". Dvs, tiken löper utan att hon blöder synligt, och ibland kan även andra löptecken vara frånvarande (OMG, ser hon inte lite tjock ut...!?). På någon sida hittade jag ett tips, där man skulle ta en liten bomullsbit och torka tikens könsöppning efter att man t ex hade varit ute på promenad, så att hon inte har hunnit tvätta sig på en stund. Sagt och gjort, när jag ska torka med min lilla tuss, ser jag något som ser ut som en vardroppe, lite gul och tjockflytande. Jag torkar bort den, men tittar efter en liten stund igen. Ny droppe. Nu börjar tankarna spinna. Det kan ju vara ett tecken på pyometra, även om det är troligare att det skulle vara vaginit. Jag har inte märkt någon slöhet, feber eller ökat vätskeintag, men det kan ju vara början till en inflammation. Till råga på allt dog Millis kullsyster Mauja bara för några dagar sedan troligtvis i sviterna efter en livmoderinflammation. Jag ringer alltså till djursjukhuset som ordnar en tid åt mig.
Vi börjar nu bli såpass kända med var veterinären bor, att när jag öppnar bagaget för att råttan ska hoppa ut, och hon ser att det är djursjukhuset vi har stannat vid, ylar hon av glädje (precis som när hon kommer till dagis), och rusar mot ingången. Det kan liksom inte gå fort nog, och jag hänger som en vante efter. Försöker samla ihop min hund innan vi går in genom dörrarna, för att få en någorlunda "värdig" entré, men det kan jag ju bara glömma. Milli kastar sig in med mig efter, och ylmorrar "TJEEENA alliIHOPAAA!, WooowoWOOOorooAAARROOowoOO". Folk ser skeptiskt på mig och min galna, säkert aggressiva hund, och sluter sig skyddande kring sina små hundar och katter. Jag skäms lite. Råttan nästan exploderar av glädje.
Veterinärundersökningen gick fort, och när jag hade berättat om Zeke och Mauja, och Millis vardroppar, tyckte han att vi kunde ta en röntgen för att se om det syntes några tydliga förändringar. Vi kunde också göra ett ultraljudstest för att se så det inte förekommer några cystor eller liknande på äggstockar, och ta ett blodprov, samt göra ett sk utstryk för att se var i löpcykeln hon befinner sig. Better safe than sorry, tyckte jag. Röntgen, blodprovet och utstryket kunde vi göra idag, ultraljudet fick vi vänta lite med. Röntgen gick bra, musslan låg snällt och stilla på bordet. Blodprovet gick också bra, jag läste någonstans att man kunde hålla för ögonen på hunden för att de inte skulle se vad som hände, och det gick utmärkt. Utstrykningen gick däremot inte lika bra. Hon tyckte det var jätteobehagligt, spände sig, och skrek i högan sky när de försökte peta in utrustningen. Jag kände mig som världens värsta matte. Hon skrek och skrek, ända tills tjejen som hade gjort undersökningen kom fram och klappade henne på huvudet, och sa "men lilla gumman, jag har ju redan tagit ut den". Då blev det tyst. Jag vet inte vad det är, hon tycker det är precis lika obehagligt de få gånger veterinären har försökt ta tempen på henne. Dock var allt glömt fem sekunder efter. När hon hade hoppat ner från bordet, var svansen uppe igen och hon tiggde glatt godis från djurskötarna.
Sen fick vi vänta en stund medan veterinären tittade på röntgenbilden. När han kom ut sa han att det faktiskt verkade som om livmodern var lite stor, vilket i och för sig kunde bero på att hon är igång med att börja löpa (om hon nu är det), men att han också hade sett en liten "plugg", som han tyckte var något större än normalt. Därför föreslog han att Milli skulle få antibiotika, och att vi också skulle boka en ultraljudstid för att se de strukturer som man inte kan se på röntgenbilder. Min lilla våffla! Dock lät han inte jätteorolig, så jag försöker hålla mig lugn. Vi fick en tid för ultraljud på måndag, så får vi se om vi hittar något. Hoppas hoppas hoppas inte.
Det är synd om mej. Ge mej lite mat.
Van hypokondri-googlare som jag är så stötte jag snart på begreppet "tyst löp". Dvs, tiken löper utan att hon blöder synligt, och ibland kan även andra löptecken vara frånvarande (OMG, ser hon inte lite tjock ut...!?). På någon sida hittade jag ett tips, där man skulle ta en liten bomullsbit och torka tikens könsöppning efter att man t ex hade varit ute på promenad, så att hon inte har hunnit tvätta sig på en stund. Sagt och gjort, när jag ska torka med min lilla tuss, ser jag något som ser ut som en vardroppe, lite gul och tjockflytande. Jag torkar bort den, men tittar efter en liten stund igen. Ny droppe. Nu börjar tankarna spinna. Det kan ju vara ett tecken på pyometra, även om det är troligare att det skulle vara vaginit. Jag har inte märkt någon slöhet, feber eller ökat vätskeintag, men det kan ju vara början till en inflammation. Till råga på allt dog Millis kullsyster Mauja bara för några dagar sedan troligtvis i sviterna efter en livmoderinflammation. Jag ringer alltså till djursjukhuset som ordnar en tid åt mig.
Vi börjar nu bli såpass kända med var veterinären bor, att när jag öppnar bagaget för att råttan ska hoppa ut, och hon ser att det är djursjukhuset vi har stannat vid, ylar hon av glädje (precis som när hon kommer till dagis), och rusar mot ingången. Det kan liksom inte gå fort nog, och jag hänger som en vante efter. Försöker samla ihop min hund innan vi går in genom dörrarna, för att få en någorlunda "värdig" entré, men det kan jag ju bara glömma. Milli kastar sig in med mig efter, och ylmorrar "TJEEENA alliIHOPAAA!, WooowoWOOOorooAAARROOowoOO". Folk ser skeptiskt på mig och min galna, säkert aggressiva hund, och sluter sig skyddande kring sina små hundar och katter. Jag skäms lite. Råttan nästan exploderar av glädje.
Veterinärundersökningen gick fort, och när jag hade berättat om Zeke och Mauja, och Millis vardroppar, tyckte han att vi kunde ta en röntgen för att se om det syntes några tydliga förändringar. Vi kunde också göra ett ultraljudstest för att se så det inte förekommer några cystor eller liknande på äggstockar, och ta ett blodprov, samt göra ett sk utstryk för att se var i löpcykeln hon befinner sig. Better safe than sorry, tyckte jag. Röntgen, blodprovet och utstryket kunde vi göra idag, ultraljudet fick vi vänta lite med. Röntgen gick bra, musslan låg snällt och stilla på bordet. Blodprovet gick också bra, jag läste någonstans att man kunde hålla för ögonen på hunden för att de inte skulle se vad som hände, och det gick utmärkt. Utstrykningen gick däremot inte lika bra. Hon tyckte det var jätteobehagligt, spände sig, och skrek i högan sky när de försökte peta in utrustningen. Jag kände mig som världens värsta matte. Hon skrek och skrek, ända tills tjejen som hade gjort undersökningen kom fram och klappade henne på huvudet, och sa "men lilla gumman, jag har ju redan tagit ut den". Då blev det tyst. Jag vet inte vad det är, hon tycker det är precis lika obehagligt de få gånger veterinären har försökt ta tempen på henne. Dock var allt glömt fem sekunder efter. När hon hade hoppat ner från bordet, var svansen uppe igen och hon tiggde glatt godis från djurskötarna.
Sen fick vi vänta en stund medan veterinären tittade på röntgenbilden. När han kom ut sa han att det faktiskt verkade som om livmodern var lite stor, vilket i och för sig kunde bero på att hon är igång med att börja löpa (om hon nu är det), men att han också hade sett en liten "plugg", som han tyckte var något större än normalt. Därför föreslog han att Milli skulle få antibiotika, och att vi också skulle boka en ultraljudstid för att se de strukturer som man inte kan se på röntgenbilder. Min lilla våffla! Dock lät han inte jätteorolig, så jag försöker hålla mig lugn. Vi fick en tid för ultraljud på måndag, så får vi se om vi hittar något. Hoppas hoppas hoppas inte.
Det är synd om mej. Ge mej lite mat.
Var är våren?
Det blev till slut ingen kaninbajsträning eftersom det regnade och blåste alldeles för mycket. Regn går absolut stå ut med, men i kombination med iskalla Öresundsvindar bestämde jag mig för att skjuta på den träningen till nästa vecka. Det blev lite lydnadsrepetition och nosträning istället, både ett kort spår med ett köttbullemål, leta torkad sill i små träd/buskar, samt nosa upp kastade godbitar på marken. Råttan (som för oinvolverade kanske låter som ett öknamn, men som faktiskt är en kärleksfull benämning på en hund som en gång hade mycket vassa tänder vilka användes flitigt samt en tunn råttsvans) var så trött när hon kom in att hon somnade mitt på golvet och inte ens orkade tigga smörgås!
Världens sötaste lilla Råtta
Världens sötaste lilla Råtta
Millis söndagsförmiddag
Kan det inte sluta ösregna och blåsa nån gång?
Jag går och lägger mig här så länge.
"Men bestämde vi inte att hunden inte skulle vara i sängen...?"
"Joo, men titta så söt hon är..."
Lördagslunch: kaninskit
Idag var det unghundskurs igen, och vi var på plats klockan 10 på brukshundklubben.
Vi började med en enkel hälsningsövning - instruktören gick runt och låtsades vara en främling, och så skulle vi säga varsågod till hunden när den fick gå fram och hälsa. De flesta hundarna reagerade ju som många hundar vanligen gör, dvs blir jätteglada när någon ägnar dem intresse. Dock inte vår. Hon är helt enkelt inte intresserad av främlingar, och föredrog att rensa banan på kaninbajs istället för att gå och hälsa på någon hon inte känner. På sätt och vis är det skönt att ha en hund som inte dör av gläde varje gång någon tittar på den, men samtidigt är det svårt att få folk att förstå att hon är reserverad, eftersom det är så "typiskt" hundar att bli glada. Hon är helt enkelt ointresserad, inte blyg, rädd eller misstänksam.
Därefter skulle hundarna visa ögonkontakt, vi skulle kalla in hunden (på koppellängds avstånd), öva "vänta", osv två och två. Varje hund skulle öva tre gånger och sedan skulle vi byta så att hundarna fick en liten vilopaus. Problemet var, att Millis "parhäst" inte alls var intresserad av att samarbeta med sin matte, och Milli har redan övat de här övningarna innan, massor av gånger. Slutligen fick vi avsluta med en "gå fint"-slalombana med sättande på några ställen.
Träningen gick hyfsat, det märks att musslan är mer fokuserad när hon är lite trött senare på dagen, och redan har blivit rastad några gånger. Dock samlade hon koncentrationen i slutet av passet, och jag var jättenöjd med henne. Imorgon ska jag utmana henne (och mig) genom att åka till BK och "miljöträna" - allmänlydnad i kaninbajsland, bara hon och jag. Hon ägnade nämligen alldeles för stort intresse åt dessa godbitar idag, och vad är meningen med att ta med goda saker som köttbullar och lever och kasta på gräset, när hon bara fortsätter att glufsa vid sidan om? Det hjälper ju heller inte att jag kallar när hon är i godislandet, möjligvis om jag hade en hel påse kaninskit att erbjuda henne istället. Hursomhelst, kursen avslutades med en film av Inki Sjösten som var mycket informativ. Jag känner mig supermotiverad att köra igång lite roliga övningar med luddöra nu, kul att vara tillbaka i träningsmiljö igen! Det är lite omotiverande att träna själv här ute på gräsmattan hela tiden..:)
Trött mussla efter träningen. Eller är det bara matsmältning av uppskattningsvis tre kilo kaninskit?
Vi började med en enkel hälsningsövning - instruktören gick runt och låtsades vara en främling, och så skulle vi säga varsågod till hunden när den fick gå fram och hälsa. De flesta hundarna reagerade ju som många hundar vanligen gör, dvs blir jätteglada när någon ägnar dem intresse. Dock inte vår. Hon är helt enkelt inte intresserad av främlingar, och föredrog att rensa banan på kaninbajs istället för att gå och hälsa på någon hon inte känner. På sätt och vis är det skönt att ha en hund som inte dör av gläde varje gång någon tittar på den, men samtidigt är det svårt att få folk att förstå att hon är reserverad, eftersom det är så "typiskt" hundar att bli glada. Hon är helt enkelt ointresserad, inte blyg, rädd eller misstänksam.
Därefter skulle hundarna visa ögonkontakt, vi skulle kalla in hunden (på koppellängds avstånd), öva "vänta", osv två och två. Varje hund skulle öva tre gånger och sedan skulle vi byta så att hundarna fick en liten vilopaus. Problemet var, att Millis "parhäst" inte alls var intresserad av att samarbeta med sin matte, och Milli har redan övat de här övningarna innan, massor av gånger. Slutligen fick vi avsluta med en "gå fint"-slalombana med sättande på några ställen.
Träningen gick hyfsat, det märks att musslan är mer fokuserad när hon är lite trött senare på dagen, och redan har blivit rastad några gånger. Dock samlade hon koncentrationen i slutet av passet, och jag var jättenöjd med henne. Imorgon ska jag utmana henne (och mig) genom att åka till BK och "miljöträna" - allmänlydnad i kaninbajsland, bara hon och jag. Hon ägnade nämligen alldeles för stort intresse åt dessa godbitar idag, och vad är meningen med att ta med goda saker som köttbullar och lever och kasta på gräset, när hon bara fortsätter att glufsa vid sidan om? Det hjälper ju heller inte att jag kallar när hon är i godislandet, möjligvis om jag hade en hel påse kaninskit att erbjuda henne istället. Hursomhelst, kursen avslutades med en film av Inki Sjösten som var mycket informativ. Jag känner mig supermotiverad att köra igång lite roliga övningar med luddöra nu, kul att vara tillbaka i träningsmiljö igen! Det är lite omotiverande att träna själv här ute på gräsmattan hela tiden..:)
Trött mussla efter träningen. Eller är det bara matsmältning av uppskattningsvis tre kilo kaninskit?
Kylslagen
Då var det dags att uppgradera från hemsida till blogg med förhoppningen att jag i stil med vilket nyårslöfte som helst ska försöka skriva oftare (träna mer, äta bättre, plugga smartare, etc etc...).
Idag har det i alla fall varit rysligt obehagligt väder (några plusgrader och 10 m/s), och jag har undvikit att vistas ute så mycket jag bara har kunnat. Var i skolan för att träffa min handledare i bachelorprojektet. Jag vill skriva om foderrelaterade orsaker till magomvridning hos hund, och min lärare i näringslära tyckte det lät som en mycket intressant idé. Dock finns det inte överdrivet många artiklar om ämnet, får väl se om jag måste modifiera så småningom. Det känns i vilket fall som helst vansinnigt skönt att vara igång, har gått och dragit på detta hur länge som helst nu...
Gick ut en sväng med Musslan framåt kvällningen. Hon traskade glatt mot ytterdörren, men väl ute fällde hon missnöjt ihop öronen till säl-looken, tryckte ner huvudet mellan axlarna, sköt rygg och blängde undrande på mig. Skulle vi verkligen ut och gå i det här vädret? Ibland undrar jag om vi fick fel hundras. Enligt ungefär 30 uppfordrande böcker om hundraser där malamuten beskrevs som "en hund som älskar kyla", "husse eller matte bör vara intresserad av aktivitetet utomhus", "matte eller husse får inte vara väderkänslig", osv, tror jag vi har fått en soffvariant av slädhunden.
Följande påståenden ("fördomar") visade sig vara felaktiga:
- Hunden väcker dig klockan 07.00 med en glatt viftande svans och ögon fulla av förhoppning inför morgonpromenaden (Milli vaknar av sig själv vid 9-tiden, då kan man få ut henne i hallen i bästa fall. Vänder man ryggen till knatar hon tillbaka och lägger sig - då helst i mattes och husses säng. Försöker man väcka henne innan dess (ve och fasa) kastar hon sig på rygg, snarkande, knorrande, muttrande och stönande.)
- En alaskan malamute är en polarhund som vill vara ute oavsett väder så länge det inte är för varmt.
(Yeah right. Vid regn eller blåst, och nu på sista tiden (spökålderns inträde) även dimma och mörker stirrar Milli på en som om man vore från sina sinnens fulla bruk om man försöker ta henne på en tur. Vad hände med allvädershunden?).
- En alaskan malamute skäller inte.
(Hon skäller som en bandhund. Och ylar, tjuter, wooar, mooar, gnäller, suckar, stönar, morrar, piper och knorrar.)
- En alaskan malamute apporterar inte.
(Har aldrig Musslan hört)
Ser fram emot lördag då det är unghundskurs på brukshundklubben igen!
Om jag ligger här tillräckligt länge kanske det kommer mat i skålen.
Idag har det i alla fall varit rysligt obehagligt väder (några plusgrader och 10 m/s), och jag har undvikit att vistas ute så mycket jag bara har kunnat. Var i skolan för att träffa min handledare i bachelorprojektet. Jag vill skriva om foderrelaterade orsaker till magomvridning hos hund, och min lärare i näringslära tyckte det lät som en mycket intressant idé. Dock finns det inte överdrivet många artiklar om ämnet, får väl se om jag måste modifiera så småningom. Det känns i vilket fall som helst vansinnigt skönt att vara igång, har gått och dragit på detta hur länge som helst nu...
Gick ut en sväng med Musslan framåt kvällningen. Hon traskade glatt mot ytterdörren, men väl ute fällde hon missnöjt ihop öronen till säl-looken, tryckte ner huvudet mellan axlarna, sköt rygg och blängde undrande på mig. Skulle vi verkligen ut och gå i det här vädret? Ibland undrar jag om vi fick fel hundras. Enligt ungefär 30 uppfordrande böcker om hundraser där malamuten beskrevs som "en hund som älskar kyla", "husse eller matte bör vara intresserad av aktivitetet utomhus", "matte eller husse får inte vara väderkänslig", osv, tror jag vi har fått en soffvariant av slädhunden.
Följande påståenden ("fördomar") visade sig vara felaktiga:
- Hunden väcker dig klockan 07.00 med en glatt viftande svans och ögon fulla av förhoppning inför morgonpromenaden (Milli vaknar av sig själv vid 9-tiden, då kan man få ut henne i hallen i bästa fall. Vänder man ryggen till knatar hon tillbaka och lägger sig - då helst i mattes och husses säng. Försöker man väcka henne innan dess (ve och fasa) kastar hon sig på rygg, snarkande, knorrande, muttrande och stönande.)
- En alaskan malamute är en polarhund som vill vara ute oavsett väder så länge det inte är för varmt.
(Yeah right. Vid regn eller blåst, och nu på sista tiden (spökålderns inträde) även dimma och mörker stirrar Milli på en som om man vore från sina sinnens fulla bruk om man försöker ta henne på en tur. Vad hände med allvädershunden?).
- En alaskan malamute skäller inte.
(Hon skäller som en bandhund. Och ylar, tjuter, wooar, mooar, gnäller, suckar, stönar, morrar, piper och knorrar.)
- En alaskan malamute apporterar inte.
(Har aldrig Musslan hört)
Ser fram emot lördag då det är unghundskurs på brukshundklubben igen!
Om jag ligger här tillräckligt länge kanske det kommer mat i skålen.
