Mills hos veterinären - igen
Idag har vi varit på besök hos veterinären. Igen. Så är det när ens matte är veterinärstudent (och därmed inte, som man lätt skulle kunna tro, säker på att musslan INTE lider av sjukdomarna A, B och C, utan istället hundhypokondrisk) och misstänker alla möjliga sjukdomar och besvär. Hursomhelst, allt började med att jag går och väntar på hennes första löp. Jag vet nog att det inte brinner i knutarna, men det skadar ju inte att vara uppmärksam, särskilt som hon på dagis "bor ihop" med Zeke, en Grosser Schweizer Sennen (tror jag) -hane, och jag är inte helt sugen på just den typen av svartvita valpar (även om Zeke är jättefin och en riktig gentleman)... Jag har inte sett några vidare tecken på löptid; dock kissar hon lite oftare.
Van hypokondri-googlare som jag är så stötte jag snart på begreppet "tyst löp". Dvs, tiken löper utan att hon blöder synligt, och ibland kan även andra löptecken vara frånvarande (OMG, ser hon inte lite tjock ut...!?). På någon sida hittade jag ett tips, där man skulle ta en liten bomullsbit och torka tikens könsöppning efter att man t ex hade varit ute på promenad, så att hon inte har hunnit tvätta sig på en stund. Sagt och gjort, när jag ska torka med min lilla tuss, ser jag något som ser ut som en vardroppe, lite gul och tjockflytande. Jag torkar bort den, men tittar efter en liten stund igen. Ny droppe. Nu börjar tankarna spinna. Det kan ju vara ett tecken på pyometra, även om det är troligare att det skulle vara vaginit. Jag har inte märkt någon slöhet, feber eller ökat vätskeintag, men det kan ju vara början till en inflammation. Till råga på allt dog Millis kullsyster Mauja bara för några dagar sedan troligtvis i sviterna efter en livmoderinflammation. Jag ringer alltså till djursjukhuset som ordnar en tid åt mig.
Vi börjar nu bli såpass kända med var veterinären bor, att när jag öppnar bagaget för att råttan ska hoppa ut, och hon ser att det är djursjukhuset vi har stannat vid, ylar hon av glädje (precis som när hon kommer till dagis), och rusar mot ingången. Det kan liksom inte gå fort nog, och jag hänger som en vante efter. Försöker samla ihop min hund innan vi går in genom dörrarna, för att få en någorlunda "värdig" entré, men det kan jag ju bara glömma. Milli kastar sig in med mig efter, och ylmorrar "TJEEENA alliIHOPAAA!, WooowoWOOOorooAAARROOowoOO". Folk ser skeptiskt på mig och min galna, säkert aggressiva hund, och sluter sig skyddande kring sina små hundar och katter. Jag skäms lite. Råttan nästan exploderar av glädje.
Veterinärundersökningen gick fort, och när jag hade berättat om Zeke och Mauja, och Millis vardroppar, tyckte han att vi kunde ta en röntgen för att se om det syntes några tydliga förändringar. Vi kunde också göra ett ultraljudstest för att se så det inte förekommer några cystor eller liknande på äggstockar, och ta ett blodprov, samt göra ett sk utstryk för att se var i löpcykeln hon befinner sig. Better safe than sorry, tyckte jag. Röntgen, blodprovet och utstryket kunde vi göra idag, ultraljudet fick vi vänta lite med. Röntgen gick bra, musslan låg snällt och stilla på bordet. Blodprovet gick också bra, jag läste någonstans att man kunde hålla för ögonen på hunden för att de inte skulle se vad som hände, och det gick utmärkt. Utstrykningen gick däremot inte lika bra. Hon tyckte det var jätteobehagligt, spände sig, och skrek i högan sky när de försökte peta in utrustningen. Jag kände mig som världens värsta matte. Hon skrek och skrek, ända tills tjejen som hade gjort undersökningen kom fram och klappade henne på huvudet, och sa "men lilla gumman, jag har ju redan tagit ut den". Då blev det tyst. Jag vet inte vad det är, hon tycker det är precis lika obehagligt de få gånger veterinären har försökt ta tempen på henne. Dock var allt glömt fem sekunder efter. När hon hade hoppat ner från bordet, var svansen uppe igen och hon tiggde glatt godis från djurskötarna.
Sen fick vi vänta en stund medan veterinären tittade på röntgenbilden. När han kom ut sa han att det faktiskt verkade som om livmodern var lite stor, vilket i och för sig kunde bero på att hon är igång med att börja löpa (om hon nu är det), men att han också hade sett en liten "plugg", som han tyckte var något större än normalt. Därför föreslog han att Milli skulle få antibiotika, och att vi också skulle boka en ultraljudstid för att se de strukturer som man inte kan se på röntgenbilder. Min lilla våffla! Dock lät han inte jätteorolig, så jag försöker hålla mig lugn. Vi fick en tid för ultraljud på måndag, så får vi se om vi hittar något. Hoppas hoppas hoppas inte.
Det är synd om mej. Ge mej lite mat.
Van hypokondri-googlare som jag är så stötte jag snart på begreppet "tyst löp". Dvs, tiken löper utan att hon blöder synligt, och ibland kan även andra löptecken vara frånvarande (OMG, ser hon inte lite tjock ut...!?). På någon sida hittade jag ett tips, där man skulle ta en liten bomullsbit och torka tikens könsöppning efter att man t ex hade varit ute på promenad, så att hon inte har hunnit tvätta sig på en stund. Sagt och gjort, när jag ska torka med min lilla tuss, ser jag något som ser ut som en vardroppe, lite gul och tjockflytande. Jag torkar bort den, men tittar efter en liten stund igen. Ny droppe. Nu börjar tankarna spinna. Det kan ju vara ett tecken på pyometra, även om det är troligare att det skulle vara vaginit. Jag har inte märkt någon slöhet, feber eller ökat vätskeintag, men det kan ju vara början till en inflammation. Till råga på allt dog Millis kullsyster Mauja bara för några dagar sedan troligtvis i sviterna efter en livmoderinflammation. Jag ringer alltså till djursjukhuset som ordnar en tid åt mig.
Vi börjar nu bli såpass kända med var veterinären bor, att när jag öppnar bagaget för att råttan ska hoppa ut, och hon ser att det är djursjukhuset vi har stannat vid, ylar hon av glädje (precis som när hon kommer till dagis), och rusar mot ingången. Det kan liksom inte gå fort nog, och jag hänger som en vante efter. Försöker samla ihop min hund innan vi går in genom dörrarna, för att få en någorlunda "värdig" entré, men det kan jag ju bara glömma. Milli kastar sig in med mig efter, och ylmorrar "TJEEENA alliIHOPAAA!, WooowoWOOOorooAAARROOowoOO". Folk ser skeptiskt på mig och min galna, säkert aggressiva hund, och sluter sig skyddande kring sina små hundar och katter. Jag skäms lite. Råttan nästan exploderar av glädje.
Veterinärundersökningen gick fort, och när jag hade berättat om Zeke och Mauja, och Millis vardroppar, tyckte han att vi kunde ta en röntgen för att se om det syntes några tydliga förändringar. Vi kunde också göra ett ultraljudstest för att se så det inte förekommer några cystor eller liknande på äggstockar, och ta ett blodprov, samt göra ett sk utstryk för att se var i löpcykeln hon befinner sig. Better safe than sorry, tyckte jag. Röntgen, blodprovet och utstryket kunde vi göra idag, ultraljudet fick vi vänta lite med. Röntgen gick bra, musslan låg snällt och stilla på bordet. Blodprovet gick också bra, jag läste någonstans att man kunde hålla för ögonen på hunden för att de inte skulle se vad som hände, och det gick utmärkt. Utstrykningen gick däremot inte lika bra. Hon tyckte det var jätteobehagligt, spände sig, och skrek i högan sky när de försökte peta in utrustningen. Jag kände mig som världens värsta matte. Hon skrek och skrek, ända tills tjejen som hade gjort undersökningen kom fram och klappade henne på huvudet, och sa "men lilla gumman, jag har ju redan tagit ut den". Då blev det tyst. Jag vet inte vad det är, hon tycker det är precis lika obehagligt de få gånger veterinären har försökt ta tempen på henne. Dock var allt glömt fem sekunder efter. När hon hade hoppat ner från bordet, var svansen uppe igen och hon tiggde glatt godis från djurskötarna.
Sen fick vi vänta en stund medan veterinären tittade på röntgenbilden. När han kom ut sa han att det faktiskt verkade som om livmodern var lite stor, vilket i och för sig kunde bero på att hon är igång med att börja löpa (om hon nu är det), men att han också hade sett en liten "plugg", som han tyckte var något större än normalt. Därför föreslog han att Milli skulle få antibiotika, och att vi också skulle boka en ultraljudstid för att se de strukturer som man inte kan se på röntgenbilder. Min lilla våffla! Dock lät han inte jätteorolig, så jag försöker hålla mig lugn. Vi fick en tid för ultraljud på måndag, så får vi se om vi hittar något. Hoppas hoppas hoppas inte.
Det är synd om mej. Ge mej lite mat.
Kommentarer
Trackback
