En läskig lunchpromenad
Igår var det sista gången på unghundskursen. Instruktören tyckte att Mill skulle vara med trots att hon löpte, för vi skulle "fira" att det var sista gången genom att låta hundarna ha lite skoj på agilitybanan. Vi fick prova att hoppa lite hinder med olika höjd, vilket musslan gjorde med bravur! Hon rev inte en enda pinne! Jättekul, tyckte hon. Sedan skulle vi testa tunneln. Den fick vi ju prova redan på valpkursen, så jag hann knappt släppa henne i ena änden förrän hon var ute i andra, och vände tillbaka igen :) Sedan stod hon och ylade och skrek och drog, helt hispig, medan de andra skulle springa igenom, tills det var hennes tur igen :D Därefter fick vi prova slalom, och även det klarade hon galant. Instruktören blev nog lite imponerad av vovvan (och möjligen oimponerad av vovvans ägare som var rätt klumpig), för han tog själv Mills och "visade hur det skulle gå till". Oj vad hon var snabb! Hon studsade som värsta border collien mellan pinnarna och såg fantastiskt smidig och proffsig ut trots sin storlek. Husse och Milli kommer att ha sååå roligt tillsammans på agilitykursen i höst! Beware, säger jag bara. Beware...
Sedan hade vi lite fika medan vovvarna pustade ut i bilen, och så körde vi lite lydnad därefter. Vi gjorde slalom mellan de andra hundarna (ett riktigt eldprov för de andra som var hanhundar allihop och tyckte Milli luktade jääättegott) och provade lite inkall. Allt gick jättebra trots att musslan har lite "selektiv hörsel" för tillfället, säkert pga alla hormonerna som far runt i kroppen på henne nu. Hon är bara en så fantastiskt härlig hund!! Visst testar hon gränser då och då, men hon är alltid glad och lugn och (oftast) uppmärksam.
Idag har Mills by the way haft en Mycket Otäck Upplevelse. Vi gick en lunchpromenad bland villorna här i området och njöt av vårvädret. I en av trädgårdarna hoppade en flicka studsmatta bakom häcken; boing, boing, booing. Man såg bara hennes överkropp studsa bakom häcken, och detta var nog det otäckaste Mills hade varit med om sedan hon var liten och vi en regnig kväll mötte en gammal tant iklädd en kappa med luva över huvudet. Hon planterade tassarna stadigt i marken, svansen åkte in mellan benen och hon vägrade att gå förbi. Jag försökte ignorera henne och gå vidare, och det slutade med att jag fick dra henne förbi detta otäcka bakom häcken. Sedan var svansen nere i nästan fem minuter; som en hyena gick hon och kutade med ryggen och stirrade bakom alla häckar och hoppade till varje gång jag råkade trampa på en sten, tills svansen åkte upp igen då hon hittade ett gammalt äpple bakom en papperskorg, som hon högg likt en kobra innan jag ens hann se vad det var. Tur att hon är uppfostrad med Släppmetoden.
Släppmetoden innebär att hon spottar ut det äckliga, som av en eller annan anledning finns i hennes mun, när vi säger "släpp", och hon får en bit godis istället. Detta var en bra grej vi lärde vovvan när hon var liten, då hon slukade allt som kom i hennes väg. Pappersbitar, tuggummin, plastgrejer, halstabletter, växter och smådjur av alla de slag... (Gudskelov inga cigarettfimpar eller gamla snuspåsar.) Då vi ju ständigt "svalt" den stackars valpen (i alla fall enligt henne själv) var hon ju tvungen att äta allt hon kunde hitta på marken för att inte hungra ihjäl, och lika väl som hon visste att vi skulle ta det ifrån henne, lika snabbt såg hon till att svälja det innan vi överhuvudtaget hann blinka. Jättekul. Det blev nog ett par tre samtal till djursjukhuset... Släppmetoden har vi haft mycket nytta av, bland annat när vovvan var inne i sin "pinn-period", då hon glufsade i sig pinnar på löpande band under promenaderna. Detta ledde till att hon nästan varje morgon (vid 5-snåret) väckte oss genom att kräkas upp kvarblivna bitar som inte hade försvunnit från magsäcken, och därefter glatt svansviftande tyckte att hon var redo för morgonmålet! Denna ovana tränade vi effektivt bort med Släppmetoden och vår nattsömn har åter infunnit sig.
Då vi gick förbi ett dagis lekte några små killar på en stor trästock. Jag hörde dem diskutera: "Kolla en VARG!" "Neej, tror du?" "Jaaa, kolla själv en varg, KOLLA Emil, EN VARG!" Just då hittade Mill en intressant fläck på marken och vi stannade till. En av småkillarna vågade då ropa "Duu, är det en varg?" :D Jag fick förklara att det var en hund. "Är det en schäfer?" Nej, en sån hund som drar släde. Ahaa, det hade någon av dem sett på tv. Men hunden ser ju precis ut som en varg, eller hur? Mmm :) Så gick vi hem, och eftermiddagen har vovvan tillbringat på balkongen, där hon har utsikt över området. Konstigt nog (eller, egentligen borde vi ju inte vara förvånade eftersom hon är helt tvärtemot vad hon borde vara) har vi fått vänja henne vid att vara där. Tänk själv - en inglasad balkong på andra våningen, med härligt svalt betonggolv och sen eftermiddagssol, utsikt över hela parken. Nej usch, Råttan vill hellre ligga under soffbordet.
Är det en varg? Eller är det en schäfer? Eller kanske båda delar..?
Sedan hade vi lite fika medan vovvarna pustade ut i bilen, och så körde vi lite lydnad därefter. Vi gjorde slalom mellan de andra hundarna (ett riktigt eldprov för de andra som var hanhundar allihop och tyckte Milli luktade jääättegott) och provade lite inkall. Allt gick jättebra trots att musslan har lite "selektiv hörsel" för tillfället, säkert pga alla hormonerna som far runt i kroppen på henne nu. Hon är bara en så fantastiskt härlig hund!! Visst testar hon gränser då och då, men hon är alltid glad och lugn och (oftast) uppmärksam.
Idag har Mills by the way haft en Mycket Otäck Upplevelse. Vi gick en lunchpromenad bland villorna här i området och njöt av vårvädret. I en av trädgårdarna hoppade en flicka studsmatta bakom häcken; boing, boing, booing. Man såg bara hennes överkropp studsa bakom häcken, och detta var nog det otäckaste Mills hade varit med om sedan hon var liten och vi en regnig kväll mötte en gammal tant iklädd en kappa med luva över huvudet. Hon planterade tassarna stadigt i marken, svansen åkte in mellan benen och hon vägrade att gå förbi. Jag försökte ignorera henne och gå vidare, och det slutade med att jag fick dra henne förbi detta otäcka bakom häcken. Sedan var svansen nere i nästan fem minuter; som en hyena gick hon och kutade med ryggen och stirrade bakom alla häckar och hoppade till varje gång jag råkade trampa på en sten, tills svansen åkte upp igen då hon hittade ett gammalt äpple bakom en papperskorg, som hon högg likt en kobra innan jag ens hann se vad det var. Tur att hon är uppfostrad med Släppmetoden.
Släppmetoden innebär att hon spottar ut det äckliga, som av en eller annan anledning finns i hennes mun, när vi säger "släpp", och hon får en bit godis istället. Detta var en bra grej vi lärde vovvan när hon var liten, då hon slukade allt som kom i hennes väg. Pappersbitar, tuggummin, plastgrejer, halstabletter, växter och smådjur av alla de slag... (Gudskelov inga cigarettfimpar eller gamla snuspåsar.) Då vi ju ständigt "svalt" den stackars valpen (i alla fall enligt henne själv) var hon ju tvungen att äta allt hon kunde hitta på marken för att inte hungra ihjäl, och lika väl som hon visste att vi skulle ta det ifrån henne, lika snabbt såg hon till att svälja det innan vi överhuvudtaget hann blinka. Jättekul. Det blev nog ett par tre samtal till djursjukhuset... Släppmetoden har vi haft mycket nytta av, bland annat när vovvan var inne i sin "pinn-period", då hon glufsade i sig pinnar på löpande band under promenaderna. Detta ledde till att hon nästan varje morgon (vid 5-snåret) väckte oss genom att kräkas upp kvarblivna bitar som inte hade försvunnit från magsäcken, och därefter glatt svansviftande tyckte att hon var redo för morgonmålet! Denna ovana tränade vi effektivt bort med Släppmetoden och vår nattsömn har åter infunnit sig.
Då vi gick förbi ett dagis lekte några små killar på en stor trästock. Jag hörde dem diskutera: "Kolla en VARG!" "Neej, tror du?" "Jaaa, kolla själv en varg, KOLLA Emil, EN VARG!" Just då hittade Mill en intressant fläck på marken och vi stannade till. En av småkillarna vågade då ropa "Duu, är det en varg?" :D Jag fick förklara att det var en hund. "Är det en schäfer?" Nej, en sån hund som drar släde. Ahaa, det hade någon av dem sett på tv. Men hunden ser ju precis ut som en varg, eller hur? Mmm :) Så gick vi hem, och eftermiddagen har vovvan tillbringat på balkongen, där hon har utsikt över området. Konstigt nog (eller, egentligen borde vi ju inte vara förvånade eftersom hon är helt tvärtemot vad hon borde vara) har vi fått vänja henne vid att vara där. Tänk själv - en inglasad balkong på andra våningen, med härligt svalt betonggolv och sen eftermiddagssol, utsikt över hela parken. Nej usch, Råttan vill hellre ligga under soffbordet.
Är det en varg? Eller är det en schäfer? Eller kanske båda delar..?
Kommentarer
Trackback
