Back to normal
Vi har också varit hos veterinären med Millis envisa eksem. Jag tycker att de har blivit mycket bättre efter att vi fick schampo mot det, men veterinären var inte alls nöjd utan ordinerade en 20-dagars antibiotika- och kortisonkur för att se om vi kan skrämma bort den dumma klådan. Efter att ha konsulterat tre dermatologiböcker i skolans bibliotek är det nog det bästa sättet att försöka få bort det, och om det sedan kommer tillbaka får man ju försöka attackera det på annat sätt. Då är det troligtvis något hon är allergisk emot. Något protein i fodret, trodde veterinären, men det hoppas jag verkligen inte. Vi får se, känns inte så kul att ge kortison, men veterinären är jätteduktig och jag litar på henne. Rapport följer.
Annars har Milli som sagt varit sig själv igen efter alla hormonella cykler hon har gått igenom de senaste månaderna. We like!
Millis vecka i nummer:
1 hundsäng har bitits sönder (Zekes på dagis) och det vita luddet inuti har omsorgsfullt rivits ut så att man noggrant kunde kontrollera att innehållet var vad försäljaren lovade.
2 katter har jagats här ute i buskarna, mycket roande, dock inte för Matte.
3 pumptryck fiskolja per måltid ska Milli få i kampen mot hennes eksem som inte vill ge med sig. Hunden rapporteras vara helt nöjd med den nya dieten.
4 tassar badade i den äckliga träskpölen på Klaghamns udde. Som grädde på moset ledde detta till ostkalas i duschen vid hemkomsten. Dubbel jackpot!
5 barn har Milli skrämt bara genom att se ut som hon gör. Jag vet inte om det är den svarta teckningen som associerar till att hunden ser farlig ut, musslan är ju bara den snällaste av alla hundar!
Fredagkvällen tillbringades i alla fall i Bokskogen där vi av någon anledning gav oss på 7-km-rundan. Det var (trots grym träningsvärk i vaderna i två dagar nu) ett underbart sätt att få avsluta en stressig vecka!
Stora flickor bär stora pinnar. Faktiskt.
Hallå, VÄNTAAAA!
The call of the wild
En lisa för själen
Antikaninjaktsträning
Idag avslutades dagen helt oväntat med antikaninjaktsträning. Syftet var från början lite lugn träning nere på brukshundklubben (detta är ett av sommarens mål: att ta med Mills dit och träna minst två dagar i veckan), men det urartade snabbt då områdets kaniner hade måndagsparty och Hundråttan rök iväg in i skogsdungen så att kaninstackarna for som biljardbollar. Ja, där kunde ju vi stå och ropa, Råttans öron hade tillfälligt avbrott, och ingenting hände. Efter någon minut dök ett litet svartvitt ansikte upp bland buskarna och hon kom glatt springande tillbaka som om ingenting hade hänt.
Vi tog ut hunden från dungen och förflyttade oss ut på träningsfältet när - Råttan fick syn på ett annat kaninparty på andra sidan, och åter igen högaktningsfullt sket i våra arma försök att få henne att springa tillbaka. När husse kom fram till henne, var hon redan halvvägs ner till Kina, med hela huvudet långt nere i ett kaninhål. Sagt och gjort, nu hade vi lärt läxan, hunden är inte längre betrodd med att springa lös där det finns kaniner. (Det var hon visserligen inte innan heller, men definitivt inte nu!) Kopplet på, och så inleddes Operation Antirabbit. Vi gick fram till ett tredje kaninparty (säkert var det någon stor kaninhögtid som firades just idag), och så fort Råttan fokuserade på kaninerna röt jag NEJ, och då hon visade rätt signal (tvekan, tittade på oss, slickade sig om nosen) blev det massor av beröm och godis. Vi gick närmare och närmare, och till slut var vi bara ett par meter ifrån kaninerna utan att hon gjorde utfall. Jättebra!
Vi gick ut på fältet igen och busade lite med ankan och det sönderbitna tygbenet som Milli vann på utställningen i Neumünster, och tränade lite inkall. Det gick kanon, hög koncentration och bra tempo. Därefter gick vi tillbaka, men först gick vi förbi den första kaninfestplatsen där säkert tio kaniner hade samlats igen. Samma träning igen: NEJ när hon visade för mycket intresse, och så beröm och godis när hon gjorde rätt. Nästa gång blir det flexikoppel och köttbullar, detta SKA jobbas bort! 
Målet är Matte, INTE kaniner.
Midsommarhelg
Vi har bara haft en helt fantastisk midsommar tillsammans med ett gäng vänner och de tre polarna Mills, Vicke och Birk på en gård utanför Kalmar. På midsommarafton fick musslan hälsa på häst igen, den här gången var det fyra nyfikna unghästar i en hage, som efter lite tvekan kom fram och nosade på oss. Musslan var som en staty; tusan vad de var stora!! Men till slut vågade hon faktiskt sig fram och nosade en av hästarna på mulen. Båda tyckte förstås att det var lite läskigt och backade lite, men så var båda ändå lite nyfikna på att kolla in den där mysko varelsen som stod på andra sidan staketet... Musslan nosade försiktigt på mulen igen, och hästen fnyste lite. Så stod de där och luktade lite på varandras nosar en stund :)
På midsommardagen tog vi Mills och Vicke på en härlig långrunda, och de fick springa lösa i den stora skogen. När vi kom fram till ån hoppade Vicke i från en sten utan att tveka och blaskade runt med pinnar och löv, medan musslan behövde ta sig en liten funderare först. Men den där labradoren verkade ju ha så himla kul, så nästa gång Vicke flög iväg ut i vattnet efter en pinne hängde Milli på. Det var bara det... att hon inte hade räknat med att det inte fanns någon botten under fötterna när hon hamnade i vattnet... Vicke simmade omkring och brydde sig inte alls om att han inte nådde ner med fötterna, men Råttan blev ganska överraskad. Hon simmade in till strandkanten och stod där och velade lite. Jag måste ju bara få inflika att hon såg overkligt rolig ut. Hennes lilla blöta kropp var smal som en liten pudels, och benen var som små pinnar under henne, medan huvudet som fortfarande var torrt var stort och fluffigt och ungefär lika stort som halva hunden. Tyvärr fick jag inget kort på detta eftersom jag skrattade så att jag nästan inte kunde andas, men jag kan ju meddela att det är mindre hund under pälsen än vad jag trodde :)
Men så hoppade Vicke i igen från stenen och musslan följde efter. Denna gången råkade hennes huvud ploppa under vattnet, och öronen!! Hon fick vatten i ÖRONEN!!! Detta gjorde Råttan djupt missnöjd, det är nämligen något av det värsta hon vet. Därefter badade hon bara från stranden eller skuttade runt på stenarna i vattnet som en liten bergsget. En annan rolig grej däremot var att gå ner i det 40 cm tjocka lerlagret som låg längs kanten på ån på visa ställen, och äta strandgräs. Jättehärligt, tyckte råttan, äta gräs och svalka fötterna på en gång! Jättebläigt, tyckte husse och matte, Råttan var helt lerig långt upp på magen. Det hade väl inte gjort något, om det inte hade varit så att hon skulle på utställning dagen efter... Efter mycket om och men, och tillfälligt döva hundar, fick matte ta saken i egna händer och gå ner och hämta Råttan i leran. Mycket roande! Ett träsktroll hade inte kunnat smälta in bättre i miljön än jag när jag till slut fick tag i Råttskrällets nackskinn och hämtade upp henne på sant stenåldersvis. Därefter hade hade hon mycket lättare att höra vad jag sa, och vi var vänner hela vägen hem.
Idag så skulle vi då alltså på utställning. Eftersom vi inte var hemma förrän 12 på natten, bestämde vi oss för att bara köra en "underspol" på hunden på morgonen innan vi gav oss iväg. Överpälsen var inte så smutsig, så den fick vara. Det tar ju ganska många timmar för en malamutepäls att torka, och ska man ge sig på den med en vanlig hårtork, får man ha en förmiddag på sig. Sagt och gjort, hunden blev skrubbad på nederdelen, där hon förresten var ovanligt mjuk i pälsen. Husse föreslog att det kanske var lerbadet som hade gjort en positiv inverkan. Åker inte folk till Ungern och kletar in sig i lera för att bli vackra? Mjuk och fin under trampdynorna hade hon blivit också. Man kanske inte ska förringa de där gamla hälsoknepen? Jag får väl be våra vänner skicka en hink å-lera till nästa gång hon ska ställas ut. Eller får vi åka dit och packa in henne innan vi ska iväg :)
Hursomhelst, idag var det Mathias jungfrulöp, eller vad man ska kalla det. HAN skulle nämligen få ställa ut Råttan idag, så vi hade anmält oss till en inofficiell utställning som anordnades en knapp timme härifrån. Det är ju alltid lättare att få ställa ut på en liten utställning första gången, det är inte så mycket folk, domarna är oftast tålmodiga och vänliga, och folk får göra fel utan att det blir jättepinsamt. Nu är ju Råttan ganska van vid utställningar, men hon är ganska skiftande i humöret, så det kan gå precis hur som helst. Uppvärmningen började lovande med att hon började hoppa och bita i ärmen på Mathias vita skjorta. Inte så bra. Sedan började det regna. Millis öron veks genast bakåt-utåt-nedåt, och man såg att det här, det gillade hon INTE. Men, Mathias höll humöret uppe, sprang in med Råttan, och gjorde en helt fantastisk uppvisning. Det kunde inte ha blivit bättre. Jag har aldrig sett Råttan visa sig så bra på någon utställning förut! Nu är det ju iofs alltid jag som springer med henne, men jag får liksom alltid dra henne runt. Nu knatade hon på bredvid Mathias efter bästa förmåga, och ställde upp sig så fint att jag nästan fick ont i hjärtat. Det slutate med att de förutom ett BIR och HP rodde hem en BIG-4. Jag måste säga att det var ett fantastiskt jungfrulöp av Mathias :) Nu kommer han tyvärr inte undan mer, från och med nu ska vi minsann turas om att springa med bitvargen. 
Tittar man noga kan man faktiskt se regnet ösa ner.
Fullt ös medvetslös
Är det en sjöko? Nej, det är hunden som är på spa.
Lerinpackning på benen och råa grönsaker, ska inte det
göra susen till utställningen imorgon?
Låtsasvalpar på gång. Beräknad födsel nästa måndag.
Så fort vi kommer ut är det däremot en helt annan hund. Hon är glad och pigg och rusar runt och jagar fåglar här i parken. Mycket bra inkallsträning har vi fått :D Nästa utmaning: kanin. Eller möjligtvis katt. Katter är ju extremt intressanta. Idag har vi också för andra, nej tredje gången i Millis liv sett hästar, och inte bara på avstånd, utan mött två ridhästar på en smal väg. Milli sa ingenting, men hon smet väldigt nära mina ben. När hästarna hade passerat var hon bara tvungen att vända sig och titta efter dem. Lääänge. Så gick vi två steg, och så skulle hon titta lite till. Och så vidare i ungefär 50 meter, tills hästarna försvann bakom en kulle. Mycket intressant! Dessutom fick vi mer hästmiljöträning längre fram, då vi gick förbi en hoppbana med två hästar som galopperade och hoppade över hinder. Millis ögon höll på att poppa ur skallen. Detta var ju bara det märkligaste - och läskigaste - sedan... jaa, sedan tjejen på studsmattan tidigare i våras. Kanske inte lika otäckt, förresten, mest konstigt detta. :) När vi sedan kom hem var hon helt slut. Jag vet en hund som kommer att drömma om hästar inatt :)
Jag ska nog föda mina valpar i Ferrarin minsann.
Enough!
Förra veckan regnade det nästan hela tiden när vi var på lydnadsläger, i Neumünster vräkte det ner hela förmiddagen (när vi tävlade, men fint på eftermiddagen när vi var inomhus), och den här veckan har det varit lite småskurar här och där, för att idag eskalera i riktigt oväder med ösregn och omkullblåsta grejer på balkongen. Och hunden, hon som hatar regn, henne får man dra ut varje dag. När jag tar på henne selen ser hon sådär bedjande på mig med sina bruna ögon. Jag kan nästan höra att hon säger "Matte, kan du inte skaffa en sån där sandlåda som katter har så jag slipper gå ut". Men jag (och Mathias) tar på de inför allvädershundens ankomst på Lantmännen inhandlade regnkläder och stövlar, och drar ut hunden genom dörren. Bortskämd, det är vad hon är!
Den här veckan har det alltså inte blivit så mycket träning som jag önskade, också på grund av att min bacheloruppsats ska lämnas in nästa fredag och det brinner lite i knutarna. Som vanligt. Dock har jag hittat en anteckningsbok som numera får tjänstgöra som Millis Träningsdagbok, där jag skriver upp vad vi gör och hur det går. Hon har hemskt svårt att koncentrera sig, det är humlor och fåglar och andra hundar och allt möjligt som konkurrerar om min uppmärksamhet, men vi övar på. Istället för fem upprepningar åt gången får jag kanske köra tre.
Jag har också försökt modifiera belöningarna lite, eftersom den bästa belöningen helt klart är godis, men vilket godis varierar från dag till dag. T ex på lydnadslägret hade jag med mig alla möjliga godisbitar hemifrån som jag vet att hon gillar; morotsbitar, skinka, små hundgodisbitar osv. Helt plötsligt var det halvintressant, och äta gräs var tydligen hellre att föredra (vilket hon frossade i, måste ha varit extra smakrikt där på fotbollsplanen där vi övade. Fotsvett från det lokala Korpen-tolvmannalaget, kanske?), men när jag däremot fick låna lite korv- och köttbullsbitar av en tjej, ja då blev det fart på Råttan! Sagt och gjort, på eftermiddagen tog jag och moren vovvarna i bilen och åkte de två milen till närmsta livsmedelsaffär och inhandlade Mamma Scans köttbullar, grillkorv och kycklingkorv. Äntligen skulle jag få lite resultat! Eller också inte. Nästa dag var nämligen Råttan inte överdrivet engagerad i de inhandlade godbitarna, men när jag däremot fick lite oxfilé av en annan tjej, ja då blev det action! Vad är det för en gourmethund vi har fått? Hon ska helst ligga och slappa i soffan, inte vara ute i regn och blåst (usch!) och gärna äta oxfilé! Hon verkar helt klart ha ärvt någon typ av lyxgener någonstans ifrån. Jag ska nog kolla lite noggrannare i stamtavlan, kanske har hon någon förfader som bor på ett slott. Bo i hyddor och dra släde - PAH! Milli som inte ens vill smutsa sina liljeben i vattenpölar. Får höra med Camilla om de kan ta in regnkläder och stövlar i storlek malamute till Trenddog. Det finns ju säkert till Chihuahua, man behöver bara lite mer tyg...
Och förresten, veterinären ringde igår. Giardiaprovet visade negativt den här gången, så förhoppningsvis är hon av med dem :)
Jag ligger här under bordet och vilar lite så kan ni hämta
mej när det slutar regna.
Från söder till norr - och norr till söder.
Denna veckan har varit riktigt fullspäckad med hundhändelser. I tisdags åkte jag, mamma, Milli och Vicke 57 mil uppåt i landet, mot Herrfallets camping utanför Arboga för att vara med på ett tredagars-sommarläger i lydnad med Anne Dahlin och Lotta Linusson. Vi började köra från Malmö strax efter lunch, och gjorde en riktig road-trip med flera mat-/fika-/rastningsstopp. Jättekul! Vad som var lite tristare var däremot, att vädret under vägen förändrades från 26 grader och sol, till 9 grader och regn... Vi fick stanna till i Mjölby och köpa lite regnkläder till mamma, som vi förmodade skulle behövas, och tur var det, för det blev en del skurar under onsdagen och riktigt hällregn under torsdagen.
Hur som helst, vi blev ett gäng på 9 glada tjejer på olika träningsnivåer (jag och mamma helt och hållet nybörjare) och två instruktörer, som jobbade oss igenom ett förmiddagspass mellan 9 och 12, och ett eftermiddagspass mellan 13 och 16 i tre dagar. Det var otroligt lärorikt, Milli (och jag) slocknade direkt på kvällen, och Milli var till och med tvungen att "akutsova" lite på lunchen :) På torsdagskvällen hade instruktörerna ordnat buffé och det blev en maaaassa hundsnack. På fredag eftermiddag åkte vi hem, mentalt fullmatade, och jag bara längtar efter att sätta igång och träna med Mills på det vi har lärt oss! Fantastiskt inspirerande kurs, både det vi har lärt oss, och att ha sett alla de duktiga tjejerna med sina vältränade hundar!
Sent, sent på fredagkvällen var vi hemma, och stupade i säng. Morgonen därpå kom min syster och hämtade en glad Vicke, för jag, Mathias och Milli skulle resa vidare under eftermiddagen, den här gången söderut, mot Neumünster i Tyskland, där vi skulle vara med på utställning på söndagen tillsammans med Millis uppfödare Camilla och kullbrorsan Demon. Vi övernattade på ett hotell i Bordesholm, 15 minuter därifrån, och åkte till Neumünster på söndagsmorgonen. Det småregnade lite när vi lämnade hotellet, men när vi kom fram till Holstenhallen där utställningen skulle vara, så öppnade sig himlen och regnet öste ner. Vi som hade "working dogs" skulle vara utomhus, och vi hade inget tält med oss. Medan Mathias sprang till bilen för att hämta burarna, stod vi ute i regnet och blev dyngsura. Ja, eller jag hade ju regnkläder, men Musslan, Demon och Camilla blev duschade. Milli, "allvädershunden", hatar regn, blev jättesur och bara hängde. (På lydnadslägret, när det regnade och vi skulle ta en liten kaffepaus, vem var det som kröp under bordet då, för att inte bli blöt? Jo, Milli, "allvädershunden". Herregud! Schäfern Sunes ägare Maggan, som älskar malamuter, och gärna hade skaffat sig ett spann, höll på att skratta ihjäl sig när hon såg Råttan kravla sig under bordet, medan de andra hundarna utan pip låg ute i regnet.) Hursomhelst, ni fattar. Regn = inte Millis cup of tea. Så är det att ha en soff-malamute. När Mathias äntligen kom med burarna smet hon in snabbt som tanken, och var YTTERST tveksam till att komma ut därifrån när hon skulle ut i ringen. Hon tillochmed undslapp sig ett litet skrik när jag försökte ta ut henne.
Mussel skulle tävla mot 3 andra juniortikar. Själva "uppställningen" gick bra, hon stod stilla och stirrade så stint på mig att jag blev helt chockad. Tills jag kom på: fot-träningen. Vi har ju tränat fotkontakt på lägret, och minsann! Något har fastnat! När vi sedan skulle springa gick det inte alls så bra. Hon springer jättesnyggt, det gör hon, men segt som kola. Och motvilligt. Mathias har tagit ungefär 10 kort när jag drar Råttan runt i det där utställningssnöret, och det går inte att tvivla på hennes missnöje (Nej, jag kommer inte att lägga ut de bilderna. Möjligtvis funderar jag på att någon gång sätta ihop ett litet collage med "Min Malamute Millis Missnöjda Miner". Jag kan säga att jag redan nu har en gedigen samling, men det hade ju varit kul att få bilder från hela hennes uppväxt, så att man så att säga kan se den röda tråden :) ).
Trots Råttans motvilja lyckades vi efter ytterligare ett varv och en fram-och-tillbakajämförelse med en annan tik bli bästa juniortik! Oo vad jag var stolt över min lilla hund!:) Därmed fick hon ett tyskt s.k. junior-CAC, som om hon får två till leder till att hon blir tysk juniorchampion :) Det hade ju varit något att hänga i granen. Sedan skulle vi tävla om bästa junior med brorsan Demon, som vann över musslan, och därmed blev juniorvinnare, men som också slammade till och blev BIR, och senare också bästa junior i spetshundsgruppen. Såja! Passa er samojeder , pomeranian och akitor, nu kommer mallisarna :)
När dagen var slut var det ett trött och slitet team som påbörjade den flera timmar långa resan hem, men vilken upplevelse vi hade haft!! Tack Camilla för att du är en fantastisk människa/uppfödare/valpköparcoach; alltid så härlig och på gott humör, och för att du drog med oss (soffgänget) till Tyskland :) Vi hade en kanonhelg!!
Mamma, Vicke och Musslan utanför den lilla stugan som vi
hade bokat på Herrfallet. Vi lyckades sedan byta till en större
(thank God). Hur instruktörerna (2 stycken) lyckades bo i hyddan
bredvid med 3 hundar är ännu ett mysterium!
Demon och Mills in action. Enda gången hon lade på ett
kol, troligtvis för att springa ifatt Demon och bita honom i
örat.
