Back to normal
Under den gångna veckan har Milli (tydligen) fött sina valpar och allt runtomkring, för nu är hon den gamla vanliga hunden igen. Om än liiite trotsigare. Men det får man ju räkna med, tonåring som hon är. Det har varit vansinnigt varmt, över 20 grader många dagar i rad, vilket betyder att det inte heller har blivit så jättemycket lydnadsträning (ok, och jag har haft mycket att plugga inför min sista examen), men nästa vecka blir det inga undanflykter!
Vi har också varit hos veterinären med Millis envisa eksem. Jag tycker att de har blivit mycket bättre efter att vi fick schampo mot det, men veterinären var inte alls nöjd utan ordinerade en 20-dagars antibiotika- och kortisonkur för att se om vi kan skrämma bort den dumma klådan. Efter att ha konsulterat tre dermatologiböcker i skolans bibliotek är det nog det bästa sättet att försöka få bort det, och om det sedan kommer tillbaka får man ju försöka attackera det på annat sätt. Då är det troligtvis något hon är allergisk emot. Något protein i fodret, trodde veterinären, men det hoppas jag verkligen inte. Vi får se, känns inte så kul att ge kortison, men veterinären är jätteduktig och jag litar på henne. Rapport följer.
Annars har Milli som sagt varit sig själv igen efter alla hormonella cykler hon har gått igenom de senaste månaderna. We like!
Millis vecka i nummer:
1 hundsäng har bitits sönder (Zekes på dagis) och det vita luddet inuti har omsorgsfullt rivits ut så att man noggrant kunde kontrollera att innehållet var vad försäljaren lovade.
2 katter har jagats här ute i buskarna, mycket roande, dock inte för Matte.
3 pumptryck fiskolja per måltid ska Milli få i kampen mot hennes eksem som inte vill ge med sig. Hunden rapporteras vara helt nöjd med den nya dieten.
4 tassar badade i den äckliga träskpölen på Klaghamns udde. Som grädde på moset ledde detta till ostkalas i duschen vid hemkomsten. Dubbel jackpot!
5 barn har Milli skrämt bara genom att se ut som hon gör. Jag vet inte om det är den svarta teckningen som associerar till att hunden ser farlig ut, musslan är ju bara den snällaste av alla hundar!
Fredagkvällen tillbringades i alla fall i Bokskogen där vi av någon anledning gav oss på 7-km-rundan. Det var (trots grym träningsvärk i vaderna i två dagar nu) ett underbart sätt att få avsluta en stressig vecka!
Stora flickor bär stora pinnar. Faktiskt.
Hallå, VÄNTAAAA!
The call of the wild
En lisa för själen
Vi har också varit hos veterinären med Millis envisa eksem. Jag tycker att de har blivit mycket bättre efter att vi fick schampo mot det, men veterinären var inte alls nöjd utan ordinerade en 20-dagars antibiotika- och kortisonkur för att se om vi kan skrämma bort den dumma klådan. Efter att ha konsulterat tre dermatologiböcker i skolans bibliotek är det nog det bästa sättet att försöka få bort det, och om det sedan kommer tillbaka får man ju försöka attackera det på annat sätt. Då är det troligtvis något hon är allergisk emot. Något protein i fodret, trodde veterinären, men det hoppas jag verkligen inte. Vi får se, känns inte så kul att ge kortison, men veterinären är jätteduktig och jag litar på henne. Rapport följer.
Annars har Milli som sagt varit sig själv igen efter alla hormonella cykler hon har gått igenom de senaste månaderna. We like!
Millis vecka i nummer:
1 hundsäng har bitits sönder (Zekes på dagis) och det vita luddet inuti har omsorgsfullt rivits ut så att man noggrant kunde kontrollera att innehållet var vad försäljaren lovade.
2 katter har jagats här ute i buskarna, mycket roande, dock inte för Matte.
3 pumptryck fiskolja per måltid ska Milli få i kampen mot hennes eksem som inte vill ge med sig. Hunden rapporteras vara helt nöjd med den nya dieten.
4 tassar badade i den äckliga träskpölen på Klaghamns udde. Som grädde på moset ledde detta till ostkalas i duschen vid hemkomsten. Dubbel jackpot!
5 barn har Milli skrämt bara genom att se ut som hon gör. Jag vet inte om det är den svarta teckningen som associerar till att hunden ser farlig ut, musslan är ju bara den snällaste av alla hundar!
Fredagkvällen tillbringades i alla fall i Bokskogen där vi av någon anledning gav oss på 7-km-rundan. Det var (trots grym träningsvärk i vaderna i två dagar nu) ett underbart sätt att få avsluta en stressig vecka!
Stora flickor bär stora pinnar. Faktiskt.
Hallå, VÄNTAAAA!
The call of the wild
En lisa för själen
Kommentarer
Trackback
