Mangler lidt overalt
I fredags var vi och hälsade på min syster och hennes sambo i deras nya sommarstuga ovanför Höör. De har lyckats få tag på ett mysigt litet hus vid en stor sjö med strandtomt och egen brygga. Vicke var självklart där och sprang runt, och de var denna helgen också hundvakt åt Simba, en sedan länge kastrerad hane som blev helt upp över öronen förälskad i fröken Milli. Detta var tydligen rätt förvånande, eftersom han inte har ägnat tikar något större intresse sedan han blev kastrerad för många år sedan, men musslan kunde han bara inte låta bli! De tre hundarna raceade runt i trädgården, ner till sjön, ut i vattnet, upp ur vattnet igen, var helt plöstligt helt borta, kom stormande tillbaka, ut i sjön, osv. Dagen därpå var Milli så trött, att hon inte väckte oss vid niosnåret som hon brukar, utan vi sov alla till klockan 12! Så är det att ha en soffhund.
På söndagen var vi på utställning i danska Hilleröd, med halvbra resultat. Ett very good och en domare som tyckte att musslan "mangler lidt overalt". Pah! Dessutom var det "farmor" Bitten, som äger pappa Anakin, som visade Milli, då hon ju har visat vissa tendenser till att trotsa sig i ringen de senaste gångerna (något vi har jobbat mycket på den senaste veckan). Bitten visade Mills allra bästa sidor, och hon stod så fint, så fint, men det räckte inte till bästa betyg ändå. Så kan det vara. Tre ettor och junior-CAC på rad i Tyskland, och så två halvbra betyg på "hemmaplan". Men så är det med utställning :) Nu ska hon i alla fall få ett utställningsuppehåll så hon får växa till sig lite. Det känns himla tråkigt, men så får det bara bli. Vi ska nog lyckas fylla tiden med andra saker, och så hoppas vi att hon har biffat till sig lite till i vår :)
Däremot lyckades musslan och bröderna Tanker och Kiano vinna avelsklassen med pappa Anakin - jättekul!
Idag har vi också jobbat bort musslans rädsla för djupt vatten, sedan midsommarhelgen då hon obetänksamt hoppade i ån efter Vicke och upptäckte att hon inte bottnade... Ooops, och vatten i öronen... Sedan dess har hon varit mycket noggrann med att känna sig för med tassarna när hon har gått i vattnet, och inte velat gå längre än att vattnet knappt har täckt magen. Idag lyckades vi dock med glada rop och pinnar locka henne ut i Skärsjön på så djupt vatten att hon var tvungen att simma. Det gick jättebra, och jag tror att hon själv var rätt nöjd med sig själv, för så fort hon fick tag på pinnen simmade hon in till land där hon rusade upp, släppte pinnen, och for iväg som en galen kalv ut i skogen. Med hjärtat i halsgropen ropade jag efter henne (gud vet hur många kaniner/rådjur/katter hon kan springa på där ute), men hon kom som ett skott tillbaka, touchade mina ben och hoppade rätt ner i vassen där hon ställde sig och började äta av bladen. Puh! Pinnen kastades ut på lagom avstånd igen, och så upprepades visan :) Hela eftermiddagen har hon varit helt slut, så det blev nog rätt bra träning för henne. Lilla musslan.
Parhästarna med trasan
Jag står ju fint, ge mig godiset!
Puh, det gäller att vara koncentrerad när man ska rädda så stora pinnar!
Det är faktiskt inget sjöodjur, utan ett litet malamute-huvud som simmar
omkring i Skärsjön.
På söndagen var vi på utställning i danska Hilleröd, med halvbra resultat. Ett very good och en domare som tyckte att musslan "mangler lidt overalt". Pah! Dessutom var det "farmor" Bitten, som äger pappa Anakin, som visade Milli, då hon ju har visat vissa tendenser till att trotsa sig i ringen de senaste gångerna (något vi har jobbat mycket på den senaste veckan). Bitten visade Mills allra bästa sidor, och hon stod så fint, så fint, men det räckte inte till bästa betyg ändå. Så kan det vara. Tre ettor och junior-CAC på rad i Tyskland, och så två halvbra betyg på "hemmaplan". Men så är det med utställning :) Nu ska hon i alla fall få ett utställningsuppehåll så hon får växa till sig lite. Det känns himla tråkigt, men så får det bara bli. Vi ska nog lyckas fylla tiden med andra saker, och så hoppas vi att hon har biffat till sig lite till i vår :)
Däremot lyckades musslan och bröderna Tanker och Kiano vinna avelsklassen med pappa Anakin - jättekul!
Idag har vi också jobbat bort musslans rädsla för djupt vatten, sedan midsommarhelgen då hon obetänksamt hoppade i ån efter Vicke och upptäckte att hon inte bottnade... Ooops, och vatten i öronen... Sedan dess har hon varit mycket noggrann med att känna sig för med tassarna när hon har gått i vattnet, och inte velat gå längre än att vattnet knappt har täckt magen. Idag lyckades vi dock med glada rop och pinnar locka henne ut i Skärsjön på så djupt vatten att hon var tvungen att simma. Det gick jättebra, och jag tror att hon själv var rätt nöjd med sig själv, för så fort hon fick tag på pinnen simmade hon in till land där hon rusade upp, släppte pinnen, och for iväg som en galen kalv ut i skogen. Med hjärtat i halsgropen ropade jag efter henne (gud vet hur många kaniner/rådjur/katter hon kan springa på där ute), men hon kom som ett skott tillbaka, touchade mina ben och hoppade rätt ner i vassen där hon ställde sig och började äta av bladen. Puh! Pinnen kastades ut på lagom avstånd igen, och så upprepades visan :) Hela eftermiddagen har hon varit helt slut, så det blev nog rätt bra träning för henne. Lilla musslan.
Parhästarna med trasan
Jag står ju fint, ge mig godiset!
Puh, det gäller att vara koncentrerad när man ska rädda så stora pinnar!
Det är faktiskt inget sjöodjur, utan ett litet malamute-huvud som simmar
omkring i Skärsjön.
En lovande träningshöst
I helgen var vi iväg på utställning igen, i Ronneby den här gången. Tyvärr var Råttan på extra råttigt humör (det kan ha påverkat att det var 25 grader i skuggan och solen outtröttligt stekte från en klarblå himmel), och visade sin allra sämsta sida för domaren. Hon hoppade och bet efter mig och morrade till och med åt mig framför domaren när jag tog tag i henne för att säga åt henne att lägga av. En tvåa i betyg, men med helt sanningsenlig kritik som faktiskt inte var dålig på något sätt. För att få Milli minnas den svettiga och jobbiga upplevelsen som en trevlig och bra händelse till slut, gick vi sedan till en hundgodisförsäljare, och så fick hon själv välja ett godis :) Det blev ett torkat hjortben som hon fick, och genast sprang iväg med för att gömma det i buren.
Igår var det dags för agilityträning igen, och Milli var så glad, så glad. Självklart har hon redan fjäskat in sig hos en av instruktörerna, som frågade om hon fick ge ge henne lite godis :) Det är nästan som om det står skrivet i Millis ansikte: "Ge mig gooodis". Och så de där förväntansfulla bruna ögonen. Musslan tycker i alla fall att det är såå roligt med agility, och hade man släppt henne själv så hade hon sprungit fram och tillbaka genom tunnlarna - det tycker hon nämligen är det roligaste. Den här gången fick vi pröva lite högre hinder på 55 cm - Millis "tävlingshöjd" kommer att vara ca 60 cm. Dessutom introducerades däcket och säcken. Det var inga problem, för Mills har ju provat båda två förut, under valpkursen och unghundskursen. Nästa gång ska vi prova vippbrädan och slalompinnarna. Det ska bli mycket spännande att se hur hon klarar vippbrädan, eftersom hon är ganska oförsiktig och gärna vill göra grejer fort. Där gäller det ju att vänta mitt på brädan till den har vippat över till nästa sida, och det kan nog bli svårt. På fikarasten berättade också instruktörerna att ett klubbmästerskap ska anordnas i slutet av augusti, och att de skulle ha en nybörjarklass med. Såklart anmälde vi musslan, det blir jättespännande att se hur det går. Vi kommer att tävla på öppen yta utan inhägnad, så det gäller att det inte dyker upp några kaninhuvuden i utkanten av planen...
Nu har vi också kommit med på en fortsättningslydnadskurs som börjar i september. Bra, eftersom vår egen träning lite har gått i stå sedan vi var iväg på lydnadsläger. Milli var ju skendräktig och trist, och sedan skrev jag mitt bachelorarbete, och därefter har jag jobbat väldigt mycket, så det har tyvärr blivit lite dåligt med just lydnadsträningen. Det blir perfekt att köra igång nu igen, behöver hjälp med fotgåendet, särskilt i vänstersväng... Dessutom blir det kanon att börja träna lydnad i grupp, eftersom Mills är van att bara träna med mig. På tävlingar ska de ju göra platsliggandet i grupp, och det måste man ju ha tränat på innan. Hoppas på en bra träningshöst :)
"Visar sig mycket väl" stod det i kritiken. Ser det inte ut som en perfekt
piaff så säg? Mills var faktiskt dressyrhäst i sitt förra liv. Och prinsessa.
Dressyrhästprinsessa!
Full fart genom tunneln
Känguruhunden
Igår var det dags för agilityträning igen, och Milli var så glad, så glad. Självklart har hon redan fjäskat in sig hos en av instruktörerna, som frågade om hon fick ge ge henne lite godis :) Det är nästan som om det står skrivet i Millis ansikte: "Ge mig gooodis". Och så de där förväntansfulla bruna ögonen. Musslan tycker i alla fall att det är såå roligt med agility, och hade man släppt henne själv så hade hon sprungit fram och tillbaka genom tunnlarna - det tycker hon nämligen är det roligaste. Den här gången fick vi pröva lite högre hinder på 55 cm - Millis "tävlingshöjd" kommer att vara ca 60 cm. Dessutom introducerades däcket och säcken. Det var inga problem, för Mills har ju provat båda två förut, under valpkursen och unghundskursen. Nästa gång ska vi prova vippbrädan och slalompinnarna. Det ska bli mycket spännande att se hur hon klarar vippbrädan, eftersom hon är ganska oförsiktig och gärna vill göra grejer fort. Där gäller det ju att vänta mitt på brädan till den har vippat över till nästa sida, och det kan nog bli svårt. På fikarasten berättade också instruktörerna att ett klubbmästerskap ska anordnas i slutet av augusti, och att de skulle ha en nybörjarklass med. Såklart anmälde vi musslan, det blir jättespännande att se hur det går. Vi kommer att tävla på öppen yta utan inhägnad, så det gäller att det inte dyker upp några kaninhuvuden i utkanten av planen...
Nu har vi också kommit med på en fortsättningslydnadskurs som börjar i september. Bra, eftersom vår egen träning lite har gått i stå sedan vi var iväg på lydnadsläger. Milli var ju skendräktig och trist, och sedan skrev jag mitt bachelorarbete, och därefter har jag jobbat väldigt mycket, så det har tyvärr blivit lite dåligt med just lydnadsträningen. Det blir perfekt att köra igång nu igen, behöver hjälp med fotgåendet, särskilt i vänstersväng... Dessutom blir det kanon att börja träna lydnad i grupp, eftersom Mills är van att bara träna med mig. På tävlingar ska de ju göra platsliggandet i grupp, och det måste man ju ha tränat på innan. Hoppas på en bra träningshöst :)
"Visar sig mycket väl" stod det i kritiken. Ser det inte ut som en perfekt
piaff så säg? Mills var faktiskt dressyrhäst i sitt förra liv. Och prinsessa.
Dressyrhästprinsessa!
Full fart genom tunneln
Känguruhunden
Ägare av tonårshund
Ja, herregud, nu får man kommentarer om att man skriver för sällan..;) Jag antar att det var ett tag sen nu, så en uppgradering kan väl vara på sin plats. Jag delar upp rapporten i tre delar för enkelhetens skull.
Del 1: Smells like teen spirit
Mills har nu med buller och bång inträtt i den så kallade slyngelåldern. Det är morr här, trots där, och utfall till höger och vänster. Vi har fått stränga order att inte tillåta det här snorvalpsbeteendet, och därför försöker vi sätta vår lilla prinsessa på plats på ett lämpligt sätt. Uppfödaren Camilla har bidragit med en arsenal av nya goda råd, och vi gör vårt bästa för att följa dem. Nu är ju inte Milli den undflyende och ödmjuka typen som lyssnar på vad matte och husse säger, utan istället kastar hon sig, snabb som en kobra, fram och liksom smånafsar i ärmen men vänder på en millisekund, och försöker smita så långt ifrån vårt "praktiska" tillrättavisande som hon bara kan. Hon är lite som en tennisboll, faktiskt. Studs, hugg, studs. Studs, hugg, studs. Morr, hugg, studs. Tyvärr kan jag inte hålla mig för skratt när hon håller på, hon ser bara så himla muppig ut och tror att hon är så kaxig. Hon är just nu helt enkelt som en tioåring som lägger sig på golvet i affären och skriker för att hon inte får godis. En riktig liten skitunge är var hon är. Men man får väl som man uppfostrar :) Nu är det i alla fall slut på sötebrödsdagarna...
Del 2: The winner takes it all
Denna helgen var jag och Camilla på dubbelutställning i Bremen med Mills och Demon. Det var en helt fantastisk trip, även om vi fick överleva på bockwurst och pommes frites, och även om antalet timmar vi sov på hela helgen nog var under 8 sammanlagt. Det var lite nervöst att komma dit - jag hyste ändå en förhoppning att Milli skulle ta sina sista två junior-CAC för att på så sätt kunna få titeln Deutscher Jugend-Champion (VDH); tysk juniorchampion. Eftersom Milli (och Demon) fick sitt första i Neumunster, fanns det alltså en chans att bli juniorchampion den här helgen. Lördagen gick utmärkt, Milli skötte sig bra (trots vissa inslag av Del 1), fick kanonkritik och blev bästa juniortik. Demon blev bästa junior i rasen, och således fick vi stanna kvar till sent på eftermiddagen för att vara med i gruppfinalen. Därefter tryckte Camilla in "Matställe", "Kinesiskt", "Go!" på sin GPS och vi avslutade dagen med härlig take-away-kinesiskt och öl :) Underbart!
Dag två var jag så nervös att jag inte visste var jag skulle ta vägen. Det var ju liksom nu det gällde. Fick Mills inte sitt sista CAC så skulle vi ju vara tvungna att åka tillbaka igen, och med tanke på höstens skolkrav kommer det att vara svårt. Jag gick omkring som en stel robot, medan Camilla försökte peppa mig och få mig att "loosen up" lite. Till slut lyckades hon väl få mig på lite andra tankar, och jag insåg att jag ju inte kunde göra annat än mitt bästa. Och denna gången räckte det! Milli fick sitt sista CAC, jag blev så glad att jag kramade om den lilla råttan, och hon svarade med att hugga mig i armen, men det GJORDE INGENTING! Dock är jag fortfarande skyldig Milli den Burger King-meny som jag lovade henne om hon tog hem det sista CACet... För Demon gick det ännu bättre - han blev förutom bästa junior i rasen också BIR - helt fantastiskt!! Så blev det igen lång väntan, bockwurst och kaffe, men tyvärr var det ingen "malamutefantast" som dömde resten av tävlingen. Halv två på natten var jag hemma igen, för att stiga upp klockan 7 och gå till jobbet. Gäsp.
Note to self: att lägga till på lista av utställnings-ta-med: kylväska för egenförpackade smörgåsar (istället för bockwurst), samt nästa gång jag åker på utställning med Demon: Red Bull och en lång bok på minst 500 sidor...
Del 3: Jump in the fire
Idag var Millsan på sin första agilityträning. Det började sådär - hon blev heeelt galen när hon fick se tunneln och hindrena, och ylmorrskällde på allt och alla, samtidigt som hon vred sig som en orm i kopplet och nästan slet sig från Mathias för att få springa igenom sin älskade tunnel. Jag stod bakom ett staket och skämdes och försökte liksom gömma mig lite, medan de andra deltagarna tog sina små cocker spaniels och jack russels på betryggande avstånd från den galna slädhunden (man har ju hört hur såna är), och instruktören lite spydigt kommenterade: "ni kanske skulle pröva att cykla med henne två mil innan ni kommer hit med henne nästa gång". Huuu, vad pinsamt! Men när Milli hade fått rusa igenom tunnlarna några gånger (de första gångerna drog hon nästan Mathias med sig in), så lugnade hon ner sig, och resten av träningen gick superbra. Hon fick massor av beröm, och jag tror minsann instruktörerna var lite imponerade ändå - de sa saker som "har ni en trädgård hemma eller", och "har ni hopptävlat förut". Milli tycker bara att agility är det roligaste som finns, och hon sprang så fort, så fort, och hoppade så högt , så högt över de små hindren, och tråcklade sig genom tunnlarna. Inte ens vildkaninerna utanför det rätt låga staketet kunde konkurrera med hoppbanan. När det var hennes tur fick instruktörerna springa fram och hålla fast tunnlarna, för Milli drog hälften av tunnelplasten med sig in, knorvade ihop dem och drog dem under halva planen. Varför finns inga tunnlar för stora hundar? Efter en och en halv timmes springande och hoppande var musslan så trött, att hon var tvungen att lägga sig och vila lite :) Nu sover hon som en stock på golvet och man hör bara små suck. Älskade, trotsiga musslan.
Den bästa leksaken - ett tyskt marsvin som brölar och piper.
My Alaskan Million Dollar Baby tysk juniorchampion
Kom igen husse, det rockar ju!!
Del 1: Smells like teen spirit
Mills har nu med buller och bång inträtt i den så kallade slyngelåldern. Det är morr här, trots där, och utfall till höger och vänster. Vi har fått stränga order att inte tillåta det här snorvalpsbeteendet, och därför försöker vi sätta vår lilla prinsessa på plats på ett lämpligt sätt. Uppfödaren Camilla har bidragit med en arsenal av nya goda råd, och vi gör vårt bästa för att följa dem. Nu är ju inte Milli den undflyende och ödmjuka typen som lyssnar på vad matte och husse säger, utan istället kastar hon sig, snabb som en kobra, fram och liksom smånafsar i ärmen men vänder på en millisekund, och försöker smita så långt ifrån vårt "praktiska" tillrättavisande som hon bara kan. Hon är lite som en tennisboll, faktiskt. Studs, hugg, studs. Studs, hugg, studs. Morr, hugg, studs. Tyvärr kan jag inte hålla mig för skratt när hon håller på, hon ser bara så himla muppig ut och tror att hon är så kaxig. Hon är just nu helt enkelt som en tioåring som lägger sig på golvet i affären och skriker för att hon inte får godis. En riktig liten skitunge är var hon är. Men man får väl som man uppfostrar :) Nu är det i alla fall slut på sötebrödsdagarna...
Del 2: The winner takes it all
Denna helgen var jag och Camilla på dubbelutställning i Bremen med Mills och Demon. Det var en helt fantastisk trip, även om vi fick överleva på bockwurst och pommes frites, och även om antalet timmar vi sov på hela helgen nog var under 8 sammanlagt. Det var lite nervöst att komma dit - jag hyste ändå en förhoppning att Milli skulle ta sina sista två junior-CAC för att på så sätt kunna få titeln Deutscher Jugend-Champion (VDH); tysk juniorchampion. Eftersom Milli (och Demon) fick sitt första i Neumunster, fanns det alltså en chans att bli juniorchampion den här helgen. Lördagen gick utmärkt, Milli skötte sig bra (trots vissa inslag av Del 1), fick kanonkritik och blev bästa juniortik. Demon blev bästa junior i rasen, och således fick vi stanna kvar till sent på eftermiddagen för att vara med i gruppfinalen. Därefter tryckte Camilla in "Matställe", "Kinesiskt", "Go!" på sin GPS och vi avslutade dagen med härlig take-away-kinesiskt och öl :) Underbart!
Dag två var jag så nervös att jag inte visste var jag skulle ta vägen. Det var ju liksom nu det gällde. Fick Mills inte sitt sista CAC så skulle vi ju vara tvungna att åka tillbaka igen, och med tanke på höstens skolkrav kommer det att vara svårt. Jag gick omkring som en stel robot, medan Camilla försökte peppa mig och få mig att "loosen up" lite. Till slut lyckades hon väl få mig på lite andra tankar, och jag insåg att jag ju inte kunde göra annat än mitt bästa. Och denna gången räckte det! Milli fick sitt sista CAC, jag blev så glad att jag kramade om den lilla råttan, och hon svarade med att hugga mig i armen, men det GJORDE INGENTING! Dock är jag fortfarande skyldig Milli den Burger King-meny som jag lovade henne om hon tog hem det sista CACet... För Demon gick det ännu bättre - han blev förutom bästa junior i rasen också BIR - helt fantastiskt!! Så blev det igen lång väntan, bockwurst och kaffe, men tyvärr var det ingen "malamutefantast" som dömde resten av tävlingen. Halv två på natten var jag hemma igen, för att stiga upp klockan 7 och gå till jobbet. Gäsp.
Note to self: att lägga till på lista av utställnings-ta-med: kylväska för egenförpackade smörgåsar (istället för bockwurst), samt nästa gång jag åker på utställning med Demon: Red Bull och en lång bok på minst 500 sidor...
Del 3: Jump in the fire
Idag var Millsan på sin första agilityträning. Det började sådär - hon blev heeelt galen när hon fick se tunneln och hindrena, och ylmorrskällde på allt och alla, samtidigt som hon vred sig som en orm i kopplet och nästan slet sig från Mathias för att få springa igenom sin älskade tunnel. Jag stod bakom ett staket och skämdes och försökte liksom gömma mig lite, medan de andra deltagarna tog sina små cocker spaniels och jack russels på betryggande avstånd från den galna slädhunden (man har ju hört hur såna är), och instruktören lite spydigt kommenterade: "ni kanske skulle pröva att cykla med henne två mil innan ni kommer hit med henne nästa gång". Huuu, vad pinsamt! Men när Milli hade fått rusa igenom tunnlarna några gånger (de första gångerna drog hon nästan Mathias med sig in), så lugnade hon ner sig, och resten av träningen gick superbra. Hon fick massor av beröm, och jag tror minsann instruktörerna var lite imponerade ändå - de sa saker som "har ni en trädgård hemma eller", och "har ni hopptävlat förut". Milli tycker bara att agility är det roligaste som finns, och hon sprang så fort, så fort, och hoppade så högt , så högt över de små hindren, och tråcklade sig genom tunnlarna. Inte ens vildkaninerna utanför det rätt låga staketet kunde konkurrera med hoppbanan. När det var hennes tur fick instruktörerna springa fram och hålla fast tunnlarna, för Milli drog hälften av tunnelplasten med sig in, knorvade ihop dem och drog dem under halva planen. Varför finns inga tunnlar för stora hundar? Efter en och en halv timmes springande och hoppande var musslan så trött, att hon var tvungen att lägga sig och vila lite :) Nu sover hon som en stock på golvet och man hör bara små suck. Älskade, trotsiga musslan.
Den bästa leksaken - ett tyskt marsvin som brölar och piper.
My Alaskan Million Dollar Baby tysk juniorchampion
Kom igen husse, det rockar ju!!
