Polarhundspraktikanterna

I fredags var vi och hälsade på min syster och hennes sambo i deras nya sommarstuga ovanför Höör. De har lyckats få tag på ett mysigt litet hus vid en stor sjö med strandtomt och egen brygga. Vicke var självklart där och sprang runt, och de var denna helgen också hundvakt åt Simba, en sedan länge kastrerad hane som blev helt upp över öronen förälskad i fröken Milli. Detta var tydligen rätt förvånande, eftersom han inte har ägnat tikar något större intresse sedan han blev kastrerad för många år sedan, men musslan kunde han bara inte låta bli! De tre hundarna raceade runt i trädgården, ner till sjön, ut i vattnet, upp ur vattnet igen, var helt plöstligt helt borta, kom stormande tillbaka, ut i sjön, osv. Dagen därpå var Milli så trött, att hon inte väckte oss vid niosnåret som hon brukar, utan vi sov alla till klockan 12! Så är det att ha en soffhund.  

På söndagen var vi på utställning i danska Hilleröd, med halvbra resultat. Ett very good och en domare som tyckte att musslan "mangler lidt overalt". Pah! Dessutom var det "farmor" Bitten, som äger pappa Anakin, som visade Milli, då hon ju har visat vissa tendenser till att trotsa sig i ringen de senaste gångerna (något vi har jobbat mycket på den senaste veckan). Bitten visade Mills allra bästa sidor, och hon stod så fint, så fint, men det räckte inte till bästa betyg ändå. Så kan det vara. Tre ettor och junior-CAC på rad i Tyskland, och så två halvbra betyg på "hemmaplan". Men så är det med utställning :) Nu ska hon i alla fall få ett utställningsuppehåll så hon får växa till sig lite. Det känns himla tråkigt, men så får det bara bli. Vi ska nog lyckas fylla tiden med andra saker, och så hoppas vi att hon har biffat till sig lite till i vår :)
Däremot lyckades musslan och bröderna Tanker och Kiano vinna avelsklassen med pappa Anakin - jättekul!

Idag har vi också jobbat bort musslans rädsla för djupt vatten, sedan midsommarhelgen då hon obetänksamt hoppade i ån efter Vicke och upptäckte att hon inte bottnade... Ooops, och vatten i öronen... Sedan dess har hon varit mycket noggrann med att känna sig för med tassarna när hon har gått i vattnet, och inte velat gå längre än att vattnet knappt har täckt magen. Idag lyckades vi dock med glada rop och pinnar locka henne ut i Skärsjön på så djupt vatten att hon var tvungen att simma. Det gick jättebra, och jag tror att hon själv var rätt nöjd med sig själv, för så fort hon fick tag på pinnen simmade hon in till land där hon rusade upp, släppte pinnen, och for iväg som en galen kalv ut i skogen. Med hjärtat i halsgropen ropade jag efter henne (gud vet hur många kaniner/rådjur/katter hon kan springa på där ute), men hon kom som ett skott tillbaka, touchade mina ben och hoppade rätt ner i vassen där hon ställde sig och började äta av bladen. Puh! Pinnen kastades ut på lagom avstånd igen, och så upprepades visan :) Hela eftermiddagen har hon varit helt slut, så det blev nog rätt bra träning för henne. Lilla musslan.


Parhästarna med trasan


Jag står ju fint, ge mig godiset!


Puh, det gäller att vara koncentrerad när man ska rädda så stora pinnar!


Det är faktiskt inget sjöodjur, utan ett litet malamute-huvud som simmar
omkring i Skärsjön.