Polarhundspraktikanterna

har hösten nu infunnit sig, och det är något som inte precis faller "Prinsessan" i smaken. Det innebär ju regn, blåst och blött på marken, vilket inte står på Millis önskelista. Nej, istället går hon upp i soffan, puffar till kuddarna och lägger sig tillrätta med en djup suck. Här är hundens rätta plats. Ibland sitter oturligt nog matte eller husse på "Millis plats" (i ena hörnan), och då får man en förebrående blick. Nu är det ju inte så att vi flyttar oss (vi har ju lärt en del knep från Bo och Camilla), och då kan det bli en tass på knät. Eventuellt försöker hon klämma sig upp ändå, bara för att visa att det faktiskt är hennes plats. Hon är bara så bortskämd!!

Annars knallar tiden på. Måndag och lördag är det weight-pulling, tisdag lydnad och så har Milli och Mathias börjat i fortsättningsgruppen i agility på onsdagarna. Milli tycker allt är jättekul. Faktiskt går även lydnadsträningen framåt, dock blir det nog ingen tävling i höst som planerat eftersom jag har alldeles för långa dagar i skolan och alldeles för mycket att plugga på helgerna för att det ska bli någon kontinuitet i träningen. Det får helt enkelt bara vänta till våren. Vi har inte bråttom :)

Hon har blivit lite jämnare i temperamentet, och trotsutbrotten är inte fullt så många längre. Visst förekommer det ett och annat, men inte värre än att man kan ta hand om det. Däremot har hon blivit väldigt "ägande"-intresserad. Hon är egentligen inte så intresserad av pinnar, men om det är en annan hund i närheten, då bara ska hon ha alla pinnar som finns tillgängliga. I tisdags tränade vi apport med träapporter på lydnaden, och jag står bredvid en tjej och hennes franska mastiffhane. De står båda och nosar på hans apportbock. Plötsligt frågar tjejen "var det min hund som morrade?". Jag har inte hört någonting, men vi vänder oss mot hundarna för att se. Helt plötsligt ser jag hur Milli bestämmer sig för att träapporten är hennes, och när den stora hanhunden kommer närmare (han tycker att Milli är jättesöt och vill gärna hälsa) visar hon framtänderna på ett sätt som inte kan missförstås, hon morrar dovt och rätt som det är gör hon ett utfall mot jättehunden för att hålla honom på avstånd från "sin" apport. Han blir ju självklart förbannad på den lilla råttiga tiken som tror att hon är något, morrar tillbaka och kastar sig mot Milli med den stackars ägaren som en liten vante efter. Jag bryter genast Millis beteende (jag blev bara så förvånad över att det var min hund som betedde sig sådär), och häver ner henne rätt våldsamt på marken. Sånt vill jag inte se.

Annars är hon bara den vänligaste och sötaste i världen. Alla vill ju komma fram och titta och hälsa, och det blir mycket bra "folkträning". Nu är det bara tanter i regnkläder hon har svårt för. Och vissa (inte alla) muslimska kvinnor med sina långa klädedräkter. Och så statyer förstås. I fredags fick Milli följa med husse till skolan, eftersom han bara hade två timmars undervisning. Därefter hade de tagit en tur inne i Malmö. Det hade inte varit några som helst problem med bussar, bilar och människor, det vande vi ju Milli vid när hon var liten, men tydligen har vi alltså glömt vänja henne vid statyer. Helt plötsligt står det en stor grön kvinna framför Milli. Hon rör sig inte, och stirrar mot Millis håll. Sjukt läskigt, tyckte Milli, och gav den otäcka kvinnan en rejäl utskällning. Lite morr fick hon också, medan stadsborna förundrade gick förbi och tittade på hunden från landet :D Husse tog genast tag i saken, och efter en stund kunde Milli - med viss misstänksamhet - äta godis från kvinnans fot.


Jag måste bara få vila lite


Snyggingen i sin lila weight-pullingsele. Kedjan väger faktiskt 13 kg. 

  
Tramsar med frisbee...

...och tennisboll. Här ser hon verkligen tunn ut, men pälsen är på utväxt :)