Utställning
Tävlingen skulle hållas i ett ridhus och det var en mycket gemytlig stämning därinne. 233 hundar av alla möjliga raser var anmälda, dock var nog ett större antal labradorer, eftersom det var Labrador Blekinge som hade anordnat utställningen. Det var ju alltså en inofficiell uställning, men den enda skillnaden mellan en inofficiell utställning och en officiell, är ju att resultaten inte registreras hos kennelklubben. Det är ju samma domare som dömer båda typer av utställningar, och kritiken är ju lika mycket värd oavsett om resultaten registreras i SKK eller inte. Inofficiella utställningar är således ett utmärkt sätt för oerfarna utställare med oerfarna hundar (och särskilt då valpar) att öva på.
Vi kom dit vid halv 11, och då vi kom in i ridhuset satte vi råttis i den hopfällbara hundburen vi hade med oss. Ett mörkt lakan över - och så hade vovvan ett eget litet kryp-in där hon kunde koppla av under tiden vi väntade på att hon skulle få ställas ut. Jag vet att många tycker att bur är ett onödigt omak, men jag tycker faktiskt att det är helt ovärderligt. Dels för att musslan faktiskt kan stressa av så pass mycket att hon faktiskt somnar därinne, mitt i allt stök och bök, men också för att vi kan gå runt och titta utan att hon behöver följa med överallt. Dock börjar hon tyvärr bli lite för stor för den nuvarande buren (vilket jag aldrig trodde skulle hända) så vi får titta oss om efter storlek större, och lämna tillbaka denna till Camilla och Bo.
Hur som helst, efter att ha väntat i två timmar (vilket ju alltså inte gjorde särskilt mycket eftersom Mills vilade i buren), var det vår tur. Tyvärr var vi de enda tävlande i rasen, men det betydde ju också att musli blev BIR :) Dock fick hon också HP och jättebra kritik. Domaren sa till mig att hon tyckte att det var en fantastiskt vacker tik (jag vet, jag VEEEET ville jag ropa :D ), och den skriftliga kritiken blev så här: "mycket bra typ och storlek. Feminin. Bra huvud. Korrekt bett. Flott hals och rygglinje. Välvinklad fram och bak. Utmärkt benstomme. Rör sig med mycket bra steglängd. Trevligt presenterad". Jag var så stolt att jag nästan sprack :D Hon stod superbra, till och med svansen var uppe. Dock var löpningen sisådär - bättre den här gången än gångerna innan, efter att jag hade fått tipset av uppfödaren att inte prata med henne, men fortfarande är det inte helt bra. Vi får helt enkelt teama ihop oss lite bättre. Utan tvivel är det ju jag som inte har hittat hennes "rytm" ännu, så det får vi träna på lite.
Sedan blev det låååång väntan till nästa gång, eftersom BIR-valparna inte skulle tävla Bäst I Gruppen, utan alla gick direkt vidare till Best In Show. Strax efter 4 var det dags att ställa upp en hög ganska trötta valpar, några hängigare än andra, och springa in i den stora ringen. Domaren tittade kort på var och en, och så fick man springa fram och tillbaka. Efter att ha kollat igenom alla valde hon ut 10 stycken som fick stanna kvar. Mills var en bland dem!! Sedan skulle hon välja ut de fem som skulle få pris, men då kom vi inte med. Inte heller den superläckra amerikanska akitan som stod framför oss, faktiskt var ingen spetshund med i topp. Men jag var supernöjd med Millis prestation - hon skötte sig exemplariskt hela dagen och behöll sitt goda humör trots att hon var rätt trött på slutet. Benen var lite hängiga och svansen ville inte riktigt stå, men hon började inte trilskas utan stod ut med att stå där och vänta. Världens bästa hund!!!
Jämfört med många andra valpar skötte hon sig kanonbra.
Klockan halv nio på kvällen var vi hemma igen. Mills fick mat och gick direkt och la sig i soffan :D Men det var hon väl värd efter den långa långa dagen. Dessutom hade vi ju åkt bil i över 5 timmar. Vi var alla dödströtta men glada efter en rolig och väl anordnad utställning.
Ge mig godis, ge mig godis! Ouff vad hon drar i det där jäkla snöret
Ny instruktör och nya tag
Sedan fick hundarna vila i bilen medan vi gick in och drack lite te och kaffe för att värma oss (1 plusgrad och blåst, härligt...). Väl inomhus började frågorna hagla över den nya instruktören, som på fem minuter hade lyckats lära en tjej att få tyst på sin skälliga sheltie (som har skällt och skällt på varenda träning). Hon svarade rakt och tydligt på alla frågor - "nej, man ska inte acceptera att hunden skäller på allt och alla, nej, det är inte ok att hunden springer efter dig vart du än går, den ska lära sig att ligga när och där du säger att den ska ligga, nej, det är inte synd om hunden. Var tydlig. Säg stopp. Belöna när den är duktig, men sätt gränser". Då vi satt och lyssnade på allas problem, insåg vi att det lika gärna hade kunnat vara vi som satt där med vår olydiga, olyckliga hund. Men tack vare all information vi fick på valpkurserna av Millis underbara uppfödare på My Alaskan har vi sluppit det!
Vi har sluppit tampas och bråka med Milli, för vi fick lära oss av Camilla och Bo hur otroligt viktigt det är att sätta gränser, och konsekvent hålla dem. Vi fick lära oss att inte tycka synd om en hund som piper och gnäller i bilen eller på något annat ställe, för då blir det bara ännu värre. Vi fick lära oss hur viktigt det är att hunden vet att det är vi som är ledare och inte den. Vi fick lära oss att hunden absolut ska få vara med på olika aktiviteter, men att den ska lära sig att allt inte kretsar omkring den. Hunden ska inte alltid vara i centrum. Vi fick lära oss hur snabbt Nuna lyckades linda Bo runt lillfingret genom att skälla tills hon blev insläppt. Vi fick lära oss att ett nej ska vara ett bestämt och konsekvent NEJ, inte ett nej nej nej, inte så, lilla hunden. Folk förstår inte att de gör sin hund en björntjänst genom att skämma bort den och låta den göra som den vill. Hundar behöver - precis som barn - en fast och trygg hand som visar dem vägen. Inte genom att straffa och slå, men genom att visa hunden att det faktiskt är vi som bestämmer vad som ska göras och att det är lönt att lita på oss, för vi har koll. Vi är så otroligt tacksamma för att vi fick veta detta redan innan Milli kom till oss, istället för att vi hade suttit där med vår olydiga unghund tillsammans med många andra, och oroat oss över vad vi skulle göra. Tänk vad mycket problem som kunde undvikits om alla hade haft så underbara uppfödare!
Det var ju det här med att vara konsekvent... Vad var det nu egentligen vi
bestämde om att hunden skulle få vara i soffan? Och sängen?
Videovaka
Idag var det dags för unghundskurs igen. Vi tränade "gå fint i koppel", men det kan musslan (oftast), så hon och jag tränade lite linförighet istället. Det gick över all förväntan; hon kunde hålla koncentrationen mycket längre än jag trodde. Dags att börja finslipa lite på tekniken! Vi hade lite inspirationskväll igår, då mina efterlängtade böcker och DVD:er hade kommit från AdLibris. Fredagkvällen tillbringades alltså (hur fördriver man annars en fredagkväll på bästa sätt???) framför Inki Sjöstens DVD Tävlingslydnad I och II samt SBK:s Mentalbeskrivning för hund del 1 och 2, tills Husses ögon gick i kors vid kvart i tolv.
Förutom linförighet så tränade vi platsliggande, också det gick bra. Till nästa gång ska vi lära vovvarna "cirkuskonster". Vi får fundera ut något roligt. Därefter fick vi en bra teorilektion om dominansbeteende, något vi har märkt lite av hos vår unga dam. Inte mot oss, men mot andra hundar. Hon är alls inte otrevlig och aggressiv, men kan hon visa sig störst och bäst så gör hon gärna det.
Annars har inte så mycket hänt i veckan. Vi gjorde ultraljud på henne i måndags, men veterinären kunde inte hitta något som såg onormalt ut. Så glada vi blev!! Tyvärr blev hon av denna anledning rakad på magen på ett hysteriskt fult sätt (konstigt eftersom veterinären såg synnerligen välrakad ut), så nu ser hon ut som en greyhoundkorsning :( Vi som ska på utställning nästa helg. Men vad får man inte offra för att få veta att hon inte har cancer eller något annat otrevligt?
Först titta och lära... ...sen göra!
Plattmask.
Familjeutflykt
Igår ringde veterinären och sa att han inte hade hittat något ovanligt i testerna vi gjorde. Progesteronnivåerna var jättelåga, vilket tyder på att hon absolut inte är i löp. Snarare sa veterinären att värdena tydde på metestrus, men det känns ju nästan omöjligt att vi skulle ha missat ett löp. Jag tror helt enkelt att det kommer att dröja ytterligare ett tag innan musslan blir vuxen. Men vi får se om vi hittar något på ultraljudsundersökningen på måndag.
Idag har vi haft lite "familjedag", då husse Mathias var ledig från jobbet. Jag borde såklart ha pluggat, men vad gör man inte för att hitta på lite roliga saker tillsammans. "Roliga saker" var på dagens agenda lite utställnings- och antikaninbajsträning, så vi packade i råttan i bilen och körde till brukshundklubben. Träningspasset började med lite kontaktövningar och inkall. Instruktören på unghundskursen föreslog att musslans bristande intresse för mig, och brinnande detsamma för kaninavföringen, kanske kunde bero på "att matte inte är tillräckligt rolig". Nu hade jag alltså laddat hela arsenalen; fickan full av godis - köttbullar, leverbitar, morötter och päron. (Jag gjorde faktiskt ett test inspirerad av videon vi fick se på unghundskursen, där man skulle besluta vilken belöning hunden bäst tyckte om. Jag vet ju redan att godis är what keeps her going, så frågan var bara vilket godis som var godast. Till slut stod det mellan köttbullen (mattes hemlagade) och morotsbiten. Musli väljer moroten! Tack Camilla och Bo på kennel My Alaskan, som har uppfostrat våra valpar i denna hälsosamma anda :) ! De små fick nämligen frukt och morötter att gnaga på nästan innan de hade fått tänder, och således blir Milli fortfarande vild och galen när hon får frukt. Detta blev en lång parentes.)
Förutom godiset hade vi också ryggsäcken full av ankan, lovikkavanten, trasan och bollen. Nu jäklar skulle matte bli rolig! Det gick faktiskt ganska bra. Dessutom verkade hon inte alls lika intresserad av markrensning som i tisdags. Vet inte om det beror på att hon börjar bli lite van vid miljön, eller om hon helt enkelt bara var på ett annat humör idag. Hon till och med gick rätt över ett hål, som måste ha varit en allmän kanintoalett utan att stanna. Hur som helst, vi tränade lite inkall som gick kanonbra, lite apport med boll (nu ska hon bara lära sig träapporten också, den tycker hon är jätteäcklig), lite skall, och så busade vi lite med vanten. Därefter gick vi bort en bit och tränade lite utställningsträning. Tyvärr tycker musli att det är jätteroligt att bita i mattes/husses arm när hon ska springa fint vid sidan, så det fick vi öva på ett tag. Kanske går det trots allt att använda malamuter till vakthundar? På slutet gick det ganska bra, men det har hon säkert glömt till nästa gång. Fick dock lite tips av Millis uppfödare som jag ska prova nästa övningstillfälle.
Vi avslutade med att låna brukshundklubbens agilitybana. Husse och musslan tränade lite slalom, men sen fick hon syn på A-hindret och skuttade upp på det. Där högst uppe stod hon sedan och beundrade utsikten innan hon klättrade ner. Och upp igen. Och ner igen. Och upp. Det gick nästan inte att få henne att sluta. (En gång på valpkursen, fick valparna prova på att springa i agilitytunnlarna. Där sprang Milli fram och tillbaka i den långa tunneln, medan vi satt i varsin ände och ropade. Jättekul.) Det var alltså en trött hund som till slut kom hem och dråsade ihop i en hårig hög på vardagsrumsgolvet. 
Det här borde väl i alla fall vara värt en stor morotsbit.
Mills hos veterinären - igen
Van hypokondri-googlare som jag är så stötte jag snart på begreppet "tyst löp". Dvs, tiken löper utan att hon blöder synligt, och ibland kan även andra löptecken vara frånvarande (OMG, ser hon inte lite tjock ut...!?). På någon sida hittade jag ett tips, där man skulle ta en liten bomullsbit och torka tikens könsöppning efter att man t ex hade varit ute på promenad, så att hon inte har hunnit tvätta sig på en stund. Sagt och gjort, när jag ska torka med min lilla tuss, ser jag något som ser ut som en vardroppe, lite gul och tjockflytande. Jag torkar bort den, men tittar efter en liten stund igen. Ny droppe. Nu börjar tankarna spinna. Det kan ju vara ett tecken på pyometra, även om det är troligare att det skulle vara vaginit. Jag har inte märkt någon slöhet, feber eller ökat vätskeintag, men det kan ju vara början till en inflammation. Till råga på allt dog Millis kullsyster Mauja bara för några dagar sedan troligtvis i sviterna efter en livmoderinflammation. Jag ringer alltså till djursjukhuset som ordnar en tid åt mig.
Vi börjar nu bli såpass kända med var veterinären bor, att när jag öppnar bagaget för att råttan ska hoppa ut, och hon ser att det är djursjukhuset vi har stannat vid, ylar hon av glädje (precis som när hon kommer till dagis), och rusar mot ingången. Det kan liksom inte gå fort nog, och jag hänger som en vante efter. Försöker samla ihop min hund innan vi går in genom dörrarna, för att få en någorlunda "värdig" entré, men det kan jag ju bara glömma. Milli kastar sig in med mig efter, och ylmorrar "TJEEENA alliIHOPAAA!, WooowoWOOOorooAAARROOowoOO". Folk ser skeptiskt på mig och min galna, säkert aggressiva hund, och sluter sig skyddande kring sina små hundar och katter. Jag skäms lite. Råttan nästan exploderar av glädje.
Veterinärundersökningen gick fort, och när jag hade berättat om Zeke och Mauja, och Millis vardroppar, tyckte han att vi kunde ta en röntgen för att se om det syntes några tydliga förändringar. Vi kunde också göra ett ultraljudstest för att se så det inte förekommer några cystor eller liknande på äggstockar, och ta ett blodprov, samt göra ett sk utstryk för att se var i löpcykeln hon befinner sig. Better safe than sorry, tyckte jag. Röntgen, blodprovet och utstryket kunde vi göra idag, ultraljudet fick vi vänta lite med. Röntgen gick bra, musslan låg snällt och stilla på bordet. Blodprovet gick också bra, jag läste någonstans att man kunde hålla för ögonen på hunden för att de inte skulle se vad som hände, och det gick utmärkt. Utstrykningen gick däremot inte lika bra. Hon tyckte det var jätteobehagligt, spände sig, och skrek i högan sky när de försökte peta in utrustningen. Jag kände mig som världens värsta matte. Hon skrek och skrek, ända tills tjejen som hade gjort undersökningen kom fram och klappade henne på huvudet, och sa "men lilla gumman, jag har ju redan tagit ut den". Då blev det tyst. Jag vet inte vad det är, hon tycker det är precis lika obehagligt de få gånger veterinären har försökt ta tempen på henne. Dock var allt glömt fem sekunder efter. När hon hade hoppat ner från bordet, var svansen uppe igen och hon tiggde glatt godis från djurskötarna.
Sen fick vi vänta en stund medan veterinären tittade på röntgenbilden. När han kom ut sa han att det faktiskt verkade som om livmodern var lite stor, vilket i och för sig kunde bero på att hon är igång med att börja löpa (om hon nu är det), men att han också hade sett en liten "plugg", som han tyckte var något större än normalt. Därför föreslog han att Milli skulle få antibiotika, och att vi också skulle boka en ultraljudstid för att se de strukturer som man inte kan se på röntgenbilder. Min lilla våffla! Dock lät han inte jätteorolig, så jag försöker hålla mig lugn. Vi fick en tid för ultraljud på måndag, så får vi se om vi hittar något. Hoppas hoppas hoppas inte.
Det är synd om mej. Ge mej lite mat.
Var är våren?
Världens sötaste lilla Råtta
Millis söndagsförmiddag
Kan det inte sluta ösregna och blåsa nån gång?
Jag går och lägger mig här så länge.
"Men bestämde vi inte att hunden inte skulle vara i sängen...?"
"Joo, men titta så söt hon är..."
Lördagslunch: kaninskit
Vi började med en enkel hälsningsövning - instruktören gick runt och låtsades vara en främling, och så skulle vi säga varsågod till hunden när den fick gå fram och hälsa. De flesta hundarna reagerade ju som många hundar vanligen gör, dvs blir jätteglada när någon ägnar dem intresse. Dock inte vår. Hon är helt enkelt inte intresserad av främlingar, och föredrog att rensa banan på kaninbajs istället för att gå och hälsa på någon hon inte känner. På sätt och vis är det skönt att ha en hund som inte dör av gläde varje gång någon tittar på den, men samtidigt är det svårt att få folk att förstå att hon är reserverad, eftersom det är så "typiskt" hundar att bli glada. Hon är helt enkelt ointresserad, inte blyg, rädd eller misstänksam.
Därefter skulle hundarna visa ögonkontakt, vi skulle kalla in hunden (på koppellängds avstånd), öva "vänta", osv två och två. Varje hund skulle öva tre gånger och sedan skulle vi byta så att hundarna fick en liten vilopaus. Problemet var, att Millis "parhäst" inte alls var intresserad av att samarbeta med sin matte, och Milli har redan övat de här övningarna innan, massor av gånger. Slutligen fick vi avsluta med en "gå fint"-slalombana med sättande på några ställen.
Träningen gick hyfsat, det märks att musslan är mer fokuserad när hon är lite trött senare på dagen, och redan har blivit rastad några gånger. Dock samlade hon koncentrationen i slutet av passet, och jag var jättenöjd med henne. Imorgon ska jag utmana henne (och mig) genom att åka till BK och "miljöträna" - allmänlydnad i kaninbajsland, bara hon och jag. Hon ägnade nämligen alldeles för stort intresse åt dessa godbitar idag, och vad är meningen med att ta med goda saker som köttbullar och lever och kasta på gräset, när hon bara fortsätter att glufsa vid sidan om? Det hjälper ju heller inte att jag kallar när hon är i godislandet, möjligvis om jag hade en hel påse kaninskit att erbjuda henne istället. Hursomhelst, kursen avslutades med en film av Inki Sjösten som var mycket informativ. Jag känner mig supermotiverad att köra igång lite roliga övningar med luddöra nu, kul att vara tillbaka i träningsmiljö igen! Det är lite omotiverande att träna själv här ute på gräsmattan hela tiden..:)
Trött mussla efter träningen. Eller är det bara matsmältning av uppskattningsvis tre kilo kaninskit?
Kylslagen
Idag har det i alla fall varit rysligt obehagligt väder (några plusgrader och 10 m/s), och jag har undvikit att vistas ute så mycket jag bara har kunnat. Var i skolan för att träffa min handledare i bachelorprojektet. Jag vill skriva om foderrelaterade orsaker till magomvridning hos hund, och min lärare i näringslära tyckte det lät som en mycket intressant idé. Dock finns det inte överdrivet många artiklar om ämnet, får väl se om jag måste modifiera så småningom. Det känns i vilket fall som helst vansinnigt skönt att vara igång, har gått och dragit på detta hur länge som helst nu...
Gick ut en sväng med Musslan framåt kvällningen. Hon traskade glatt mot ytterdörren, men väl ute fällde hon missnöjt ihop öronen till säl-looken, tryckte ner huvudet mellan axlarna, sköt rygg och blängde undrande på mig. Skulle vi verkligen ut och gå i det här vädret? Ibland undrar jag om vi fick fel hundras. Enligt ungefär 30 uppfordrande böcker om hundraser där malamuten beskrevs som "en hund som älskar kyla", "husse eller matte bör vara intresserad av aktivitetet utomhus", "matte eller husse får inte vara väderkänslig", osv, tror jag vi har fått en soffvariant av slädhunden.
Följande påståenden ("fördomar") visade sig vara felaktiga:
- Hunden väcker dig klockan 07.00 med en glatt viftande svans och ögon fulla av förhoppning inför morgonpromenaden (Milli vaknar av sig själv vid 9-tiden, då kan man få ut henne i hallen i bästa fall. Vänder man ryggen till knatar hon tillbaka och lägger sig - då helst i mattes och husses säng. Försöker man väcka henne innan dess (ve och fasa) kastar hon sig på rygg, snarkande, knorrande, muttrande och stönande.)
- En alaskan malamute är en polarhund som vill vara ute oavsett väder så länge det inte är för varmt.
(Yeah right. Vid regn eller blåst, och nu på sista tiden (spökålderns inträde) även dimma och mörker stirrar Milli på en som om man vore från sina sinnens fulla bruk om man försöker ta henne på en tur. Vad hände med allvädershunden?).
- En alaskan malamute skäller inte.
(Hon skäller som en bandhund. Och ylar, tjuter, wooar, mooar, gnäller, suckar, stönar, morrar, piper och knorrar.)
- En alaskan malamute apporterar inte.
(Har aldrig Musslan hört)
Ser fram emot lördag då det är unghundskurs på brukshundklubben igen!
Om jag ligger här tillräckligt länge kanske det kommer mat i skålen.
