Polarhundspraktikanterna

I lördags var vi på SPHK:s utställning i Vaggeryd - bara polarhundar överallt :) En underbart härlig dag med full sol (vi var utomhus) och massor av woowoowooos. Folk hade kommit från halva Sverige, själva hade vi beslutat att övernatta på ett hotellrum där hundar var tillåtna för att slippa köra så fruktansvärt tidigt på morgonen. En riktigt god idé - vi behövde inte stiga upp förrän vid 7-tiden, tog ut musslan en liten sväng, gav henne mat (som hon slukade som om hon trodde att hon inte skulle få någon mat mer på en vecka), och så gick vi ner och åt en god ekologisk frukost i lugn och ro :) Sedan hade vi bara en halvtimme att köra till Vaggeryd. Härligt!

Väl där lyckades vi hitta Pia (som äger musslans bror Sölve) med en gång, och låta de två syskonen hälsa på varandra så vi kunde jämföra lite grann. Sölve hade vuxit sig riktigt stor och maffig - jättesnygg! Han var mäkta förtjust över att träffa syrran igen, medan musslan tyckte att han var en kul typ, men nog lite väl påträngande :D Vi stoppade in Milli i buren som vi hade med, och gjorde den till ett beduintält av storlek mindre, med hjälp av ett vitt lakan som vi täckte över. Det gillade hon bättre, nu hade hon Sölve på andra sidan gallret och kände sig mer bekväm. Där låg de och pratmorrade med varandra så högljutt, att Pia till slut tog undan Sölve en bit för att inte folk skulle komma och klaga på oss :D Sedan låg musslan och vilade i svalkan - jag hörde senare en man som berättade att hans hund hade druckit tre liter vatten bara under förmiddagstimmarna. Milli drack ungefär en halvliter på hela dagen, och verkade inte alls ha det varmt i sin bur, trots att den egentligen stor mitt i solen:) Det är bara en av de bästa uppfinningarna - hopfällbara burar att kunna ta med!

Vi fick vänta ända till runt 1-tiden på eftermiddagen innan det var malamuternas tur att visa upp sig i ringen. Domarna var otroligt noggranna med bedömningarna i bägge ringarna, hundarna kändes igenom ordentligt, tittades på i ögon och öron, framifrån och bakifrån, tänder och tassar... Huskysarna blev till och med mätta med måttstock; det var jag dock rätt glad över att inte malamuterna blev, eftersom musslan har ränt iväg på höjden och blivit en i mitt tycke fantastiskt stilig Råtta, men enligt rasstandarden ungefär 5 cm för hög... Mills gjorde ett kanonjobb, fick HP, jättebra kritik och blev bästa tikvalp, och då fick hon tävla mot Sölve om BIRet. Båda vovvarna var jätteduktiga, men domaren föredrog musslan som blev bäst i rasen :) Hurra vad kul!! Sedan fick vi vänta och vänta igen tills det var dags för BIS-finalerna, men som tur väl var var valparna först. Musslan avslutade dagen med att bli BIS-2 valp, och faktiskt var detta hennes sista utställning som valp, så det var ju extra roligt att det gick så bra :) Det var ett mycket trött men lyckligt gäng som till slut landade i lägenheten strax efter 8 på kvällen.

 
Hå hå, vad snygg jag är, tra la la la. Snart får jag lite godis,
hmm hmm vad gott...


Men HUSSE!!! ÅååÅÅ vad jobbig du är!! MÅSTE du ta kort 
HELA TIDEN? Vi håller ju på här! Sluta nu då!


Så, nu har jag väl varit duktig. Kan man kanske få lite mat nu,
eller nåt, när man har fixat en sån här stor rosett till er?

Finns det någon där ute som har en hund som ylar av besvikelse för att hon inte får komma in i badrummet och bada? Neej, jag tänkte väl det... Men det har vi :) På sista tiden har Mills blivit mer och mer besatt av att sitta utanför badrummet för att snabbt som en vessla försöka smita in där så fort man öppnar dörren. Det började med att hon gick och la sig utanför dörren på morgonen medan Matte tog sin morgondusch. Sedan har det eskalerat, och nu får man verkligen vara på sin vakt när man går ut därifrån, för man kan vara helt säker på att det står en badsugen hund och väntar utanför. Lyckas man inte fånga henne springer hon in i duschen och tittar bedjande på oss; "snälla, bada mig?". Egentligen vet jag inte om man ska skratta eller gråta :D Men jag antar att det är ett tecken på positiv förstärkning i just "badmomentet" - vi kommer troligtvis aldrig att ha några problem att få henne ren :D
 "Ostmutan" fungerade optimalt, helt klart!


Släpp in meeeej! Dumma människor!

Löptid. Någonstans läste jag att det kallas löptid för att tiken vill "ut och löpa" efter hanhundar. Detta har Milli uppenbart aldrig hört talas om, för henne får man fanken dra ut genom dörren (tur att man går på gym!). Hon vill inte löpa nånstans (och då pratar vi om en hund som definitivt är nära höglöp). Hon vill bara ligga och slappa på balkongen eller under soffbordet. Borde vi vara förvånade? Nej, vi har ju tydligen fått en hund som är tvärtemot vad hon borde vara :) Inte ens godispåsen lockar henne! När hon väl är ute tycker hon det är jättekul, och trippar glatt fram på sina små vita ben med svansen nöjt krullad, men just detta att orka gå ut i hallen och ta på selen - nej, det vill hon helst slippa! Å andra sidan har väl hon aldrig varit en sån som står redo vid dörren, soffhunden... Millis gener har tydligen snabbt anpassat sig till ett lättsamt och slappt inomhusliv och hon skulle säkert gärna sitta och åka runt i min väska á la chihuahua om hon bara inte var så himla stor.

Hon är fortfarande inte helt bra i magen, lite halvlös sådär, men hon är pigg och beter sig inte det minsta sjukt. Så jag tror det har något med löpet att göra, att hon är lite extra känslig i magen nu. Aptiten är det i alla fall inget fel på, snarare tvärtom :) Hon blöder fortfarande, men mycket mindre, och det har blivit mer genomskinligt och lite gulare. I helgen började hon helt plötsligt gny och pipa därute på balkongen, och jag sprang ut, helt övertygad om att hon skulle börja kräkas igen. Nejdå :) Det var Alaska som gick förbi nedanför och Milli ville bara leeeka! De funkar fortfarande jättebra ihop och det är jag glad över. Hoppas de kan fortsätta vara vänner även efter Millis löp. Det händer ju att de blir tikilska, den här rasen...

Med träningen går det si och så just nu. Hon är mer intresserad av att plöja nosen i gräset och lyssnar inte vidare mycket på mig, så vi gör bara några få övningar här och där, och blandar ut det med mycket lek så vi har roligt ihop och behåller kontakten. Hon hoppar glatt upp på bänkar och stenar och letar godisbitar i träd, men när jag ber henne t ex om att hon ska sitta, så är det precis som om hon har glömt vad det nu var för ord, och så tittar hon på mig och skäller, lägger sig, morrar, skäller och sen kanske hon sätter sig. Så tittar hon uppfordrande på mig: Matte, nu har jag visat nästan allt jag kan! Kan jag inte få godis för något av det? Jaja, när löptiden är över blir det inga undanflykter mer :D

Idag har hon varit tillbaka på dagis igen efter sitt påsklov. Oooo vad kul det var att komma tillbaka! Lite besviken var hon nog när hon inte fick gå in till Zeke som hon brukar :D men hon har charmat alla som jobbar på dagiset, så hon fick en massa uppmärksamhet istället :)

Nu börjar det dra ihop sig till Vaggeryd (nästa helg). Det ska bli jättekul att komma dit - 20 malamuter är anmälda!! Och Millis bror Sölve kommer också, det ska bli jättekul att se hur han har utvecklat sig sen sist. Idag har hon fått bada också, hon luktar så himla illa nu när hon löper! Så får det bara bli en "raggardusch" nästa helg :) Hon skötte sig så otroligt bra idag, stod helt stilla och lät sig schamponeras. Aaah, vad stolt jag blir över henne! Vilken fantastisk hund hon är!! Sen fick hon lufftorka ute i solen på balkongen.

Häromdagen hade jag petat in små godisbitar i hennes leksakskamel så hon hade något att syssla med medan jag städade. Den tog hon med sig ut på balkongen (som en typ av biogodis kanske, så hon kunde leta godis samtidigt som hon håller koll på hundarna som passerar). Det är nu en före detta kamel, då hon lyckades nysta upp den så den snarare ser ut som en, jaa, otäck insekt av något slag. Får köpa en ny nästa gång jag hälsar på hos Trenddog, då den har varit väääldigt omtyckt!


 
Kamelens sista andetag                       Den före detta kamelen.  

...än jag, att vovvan har blivit mycket bättre i magen, och nu är den vanliga gamla Mills igen. Det måste ha varit en riktigt nasty maginfektion hon fick, för Millis uppfödare hade heller inte hört talas om att kräkningar och diarré är några vanliga löpsymptom. Stackars vovvan, hon var verkligen jättesjuk i torsdags! Men redan dagen efter mådde hon mycket bättre, och vi åkte (med en viss tvekan, dock) för att hälsa på Birk som planerat sedan flera veckor. Birk är en (kastrerad) jättemysig samojedhane som ägs av en av mina allra bästa vänner. Sist de träffades var Mills fortfarande valp och ganska jobbig mot Birk, som är otroligt snäll, och inte gärna säger ifrån. Ett litet morr undslapp han sig, men sedan fick vi separera dem med kompostgallret som har köpt som "rumsavdelare för hund", och så fick de vara på varsin sida. (Kompostgallret fungerar dessutom utmärkt när man ska städa och inte vill ha intorkade spår av hundtassar när man torkar golvet. Varför måste de alltid gå i det blöta, innan det har torkat? Det går hur bra som helst att ligga och slappa hela dagen, men så fort man tar fram skurhinken så ska det inspekteras.)

Den här gången gick det i alla fall mycket bättre. Vi visste ju inte hur Birk skulle reagera, för trots att han är kastrerad så närmar sig ju Milli sitt höglöp. Det gick hur bra som helst. Birk sniffade Mill lite under svansen, och så var det bra med det. Han var överhuvudtaget inte intresserad av musslan mer än som lekkamrat, och det är en fantastisk vändning för en hund, som bara för något år sedan blev jättedeprimerad när löpsäsongen började och vägrade äta. Milli var jätteglad att hon äntligen fick leka med en annan hund och tramsade runt och försökte få igång honom. Vi tog ut dem på en härlig eftermiddagstur på Verkö, med blåsippor och badmöjligheter. Birk var snabb ut i vattnet, men musslan badade bara fötterna, tveksamt. Birk fick springa lös i skogen, men jag vågade inte ha Mills lös, utan hade spårlinan på så att hon inte skulle råka på någon intresserad hane. Hon var inte helt nöjd med det, men nästa gång kan de ju leka bättre ihop. Roligt att se att det fungerade, även om Mills var lite väl stöddig ibland.

Nu ligger hon ute i svalkan på balkongen och gnäller på alla hundar med snurrsvans som går förbi...:S


Kliv av min mage, jobbiga unge! Ha ha, luften är fri, luften är fri...

Idag har Milli verkligen varit nere. Hon började dagen med att kräkas kl. 6 och klockan 7. Det har hänt några gånger innan, bland annat när hon var liten, men det försvann när vi började ge henne mat senare på kvällen, eller när hon har ätit pinnar, så vi funderade inte så mycket mer på det. Därefter verkade hon ganska pigg och glad, visserligen låg hon och gnällde lite i sängen, men det brukar hon göra när hon tycker att klockan börjar närma sig 9 och det är dags att gå ut (Husse var ledig idag, och jag är ju student, så det blev lite sovmorgon). Dock fick jag gå in och hämta henne i sängen och ta på henne selen där, eftersom hon inte ville komma ut i hallen varken när jag ropade eller prasslade med godispåsen, det har bara hänt någon enstaka gång innan. Vi gick en liten morgonpromenad, hon mest med benen släpandes efter sig. Sån har hon ju varit lite grann de senaste dagarna, mycket nosande på marken och varje tur tar ungefär dubbelt så lång tid... Men när jag bad henne hoppa upp på en bänk i parken så ville hon för första gången i världshistorien inte ha något godis. Hon bara luktade på det och vände bort huvudet. Ok... Det är nog detta vi har hört/läst om - att löptikar kan bli väldigt hängiga och vägra äta, men aldrig trodde vi väl att vårt matvrak skulle kasta in handduken!

När vi kom hem var frukosten serverad som vanligt, men hon rusade inte fram till matskålen som hon brukar, utan lufsade lite tveksamt fram. När vi sa varsågod åt hon upp de flesta torrfoderkulorna, men lämnade de torkade sillarna (från Oliver's) som hon annars brukar ta först. Hon hade fått en äpplehalva som hon även den brukar sluka i ett nafs, men den tog hon med sig halvvägs in i vardagsrummet, där hon släppte den på golvet och gick och lade sig i sin säng och kurade ihop sig med plågad blick. Efter ungefär en och en halv timme kräktes hon upp nästan all maten igen :( Vi ringde till djursjukhuset och frågade om det verkligen var normalt att de kräktes när de löper (har inte kunnat hitta information om detta någonstans), men det sa de att det var, och att vi bara skulle hålla koll på hennes allmäntillstånd, och så att hon inte fick feber. Vi skulle också bara ge henne små portioner mat, och koka lite ris och ge henne. Och så rekommenderade de sterilisering... Hon var inte varm om nosen (jag undviker gärna in i det längsta att ta tempen på henne, då hon skriker som om man håller på att döda henne när man bara kommer i närheten av ändtarmen med termometern...), och verkade visserligen nedstämd och hängig, men det har vi ju räknat med att hon skulle bli, mer eller mindre.

Strax efter lunchtid tog jag ut henne för en liten kissrunda, och vi hann precis ut i gräset här utanför dörren när hon fick riktig, sprutande diarré. Efter så där 10 meter var det dags igen, nästan klart som vatten, och som bara forsade ut. Och så igen efter ytterligare 15 meter:(  Sedan vände vi och gick hem igen. Hon fick lite ris och kokt torsk blandat med lite vatten för att få i sig lite vätska, lite näring och lite ris som binder upp vattnet i magen lite grann. Sedan har hon legat på balkongen och vilat. Vi var ute en liten sväng till och gick (om hon har diarré är det ju bäst att låta henne gå ut lite oftare), och jag trodde att hon hade blivit bättre i magen, men precis innan vi skulle gå in fick hon diarré igen. Jag har sedan känt på nosen vid flera tillfällen under eftermiddagen, den har känts kall och fuktig, men hon har varit jättetrött. För en halvtimme sedan kräktes hon igen, lite fisk och en del vatten kom upp. Nu får hon ingen mer mat förrän imorgon, men kräks hon och har diarré imorgon igen ringer jag veterinären, för jag är rädd att hon ska bli uttorkad (försöker tvinga i henne vatten, men det blir ju inte så mycket). Min lilla musslehund! Jäkla skit att det är påsk och bara jourtelefon på djursjukhuset...

Igår var det sista gången på unghundskursen. Instruktören tyckte att Mill skulle vara med trots att hon löpte, för vi skulle "fira" att det var sista gången genom att låta hundarna ha lite skoj på agilitybanan. Vi fick prova att hoppa lite hinder med olika höjd, vilket musslan gjorde med bravur! Hon rev inte en enda pinne! Jättekul, tyckte hon. Sedan skulle vi testa tunneln. Den fick vi ju prova redan på valpkursen, så jag hann knappt släppa henne i ena änden förrän hon var ute i andra, och vände tillbaka igen :) Sedan stod hon och ylade och skrek och drog, helt hispig, medan de andra skulle springa igenom, tills det var hennes tur igen :D Därefter fick vi prova slalom, och även det klarade hon galant. Instruktören blev nog lite imponerad av vovvan (och möjligen oimponerad av vovvans ägare som var rätt klumpig), för han tog själv Mills och "visade hur det skulle gå till". Oj vad hon var snabb! Hon studsade som värsta border collien mellan pinnarna och såg fantastiskt smidig och proffsig ut trots sin storlek. Husse och Milli kommer att ha sååå roligt tillsammans på agilitykursen i höst! Beware, säger jag bara. Beware...

Sedan hade vi lite fika medan vovvarna pustade ut i bilen, och så körde vi lite lydnad därefter. Vi gjorde slalom mellan de andra hundarna (ett riktigt eldprov för de andra som var hanhundar allihop och tyckte Milli luktade jääättegott) och provade lite inkall. Allt gick jättebra trots att musslan har lite "selektiv hörsel" för tillfället, säkert pga alla hormonerna som far runt i kroppen på henne nu. Hon är bara en så fantastiskt härlig hund!! Visst testar hon gränser då och då, men hon är alltid glad och lugn och (oftast) uppmärksam.

Idag har Mills by the way haft en Mycket Otäck Upplevelse. Vi gick en lunchpromenad bland villorna här i området och njöt av vårvädret. I en av trädgårdarna hoppade en flicka studsmatta bakom häcken; boing, boing, booing. Man såg bara hennes överkropp studsa bakom häcken, och detta var nog det otäckaste Mills hade varit med om sedan hon var liten och vi en regnig kväll mötte en gammal tant iklädd en kappa med luva över huvudet. Hon planterade tassarna stadigt i marken, svansen åkte in mellan benen och hon vägrade att gå förbi. Jag försökte ignorera henne och gå vidare, och det slutade med att jag fick dra henne förbi detta otäcka bakom häcken. Sedan var svansen nere i nästan fem minuter; som en hyena gick hon och kutade med ryggen och stirrade bakom alla häckar och hoppade till varje gång jag råkade trampa på en sten, tills svansen åkte upp igen då hon hittade ett gammalt äpple bakom en papperskorg, som hon högg likt en kobra innan jag ens hann se vad det var. Tur att hon är uppfostrad med Släppmetoden.

Släppmetoden innebär att hon spottar ut det äckliga, som av en eller annan anledning finns i hennes mun, när vi säger "släpp", och hon får en bit godis istället. Detta var en bra grej vi lärde vovvan när hon var liten, då hon slukade allt som kom i hennes väg. Pappersbitar, tuggummin, plastgrejer, halstabletter, växter och smådjur av alla de slag... (Gudskelov inga cigarettfimpar eller gamla snuspåsar.) Då vi ju ständigt "svalt" den stackars valpen (i alla fall enligt henne själv) var hon ju tvungen att äta allt hon kunde hitta på marken för att inte hungra ihjäl, och lika väl som hon visste att vi skulle ta det ifrån henne, lika snabbt såg hon till att svälja det innan vi överhuvudtaget hann blinka. Jättekul. Det blev nog ett par tre samtal till djursjukhuset... Släppmetoden har vi haft mycket nytta av, bland annat när vovvan var inne i sin "pinn-period", då hon glufsade i sig pinnar på löpande band under promenaderna. Detta ledde till att hon nästan varje morgon (vid 5-snåret) väckte oss genom att kräkas upp kvarblivna bitar som inte hade försvunnit från magsäcken, och därefter glatt svansviftande tyckte att hon var redo för morgonmålet! Denna ovana tränade vi effektivt bort med Släppmetoden och vår nattsömn har åter infunnit sig.

Då vi gick förbi ett dagis lekte några små killar på en stor trästock. Jag hörde dem diskutera: "Kolla en VARG!" "Neej, tror du?" "Jaaa, kolla själv en varg, KOLLA Emil, EN VARG!" Just då hittade Mill en intressant fläck på marken och vi stannade till. En av småkillarna vågade då ropa "Duu, är det en varg?" :D Jag fick förklara att det var en hund. "Är det en schäfer?" Nej, en sån hund som drar släde. Ahaa, det hade någon av dem sett på tv. Men hunden ser ju precis ut som en varg, eller hur? Mmm :) Så gick vi hem, och eftermiddagen har vovvan tillbringat på balkongen, där hon har utsikt över området. Konstigt nog (eller, egentligen borde vi ju inte vara förvånade eftersom hon är helt tvärtemot vad hon borde vara) har vi fått vänja henne vid att vara där. Tänk själv - en inglasad balkong på andra våningen, med härligt svalt betonggolv och sen eftermiddagssol, utsikt över hela parken. Nej usch, Råttan vill hellre ligga under soffbordet.


Är det en varg? Eller är det en schäfer? Eller kanske båda delar..?

Idag har vi gått en tur i skogen för att musslan skulle få något annat att tänka på. Det var en bra idé! Vi kopplade på henne vår 15-meters spårlina (vågar ju aldrig i livet släppa henne nu när hon löper), så kunde hon springa lite som hon ville ändå. Vi har trasslat oss genom snårskog, stannat för att titta på jordhögar, mystiska hål i marken och stubbar, kollat in vattenfall och bara haft mysigt tillsammans. Dessutom träffade vi en dagiskompis till Milli, en husky-norsk buhund :) På slutet tränade vi också lite anti-gräsands-träning. Alltid bra att öva på!

Nu är hunden helt utmattad, och Husse kommer nog att få en lugn eftermiddag medan Matte jobbar.


Du kan inte taaa mej

Idag har det varit MYCKET synd om musli, i alla fall om hon får säga det själv... Hon vaknade tidigt i morse av att hon var tvungen att tvätta sig - ordentligt - slafs slafs SLAFS så både Matte och Husse vaknade. Bra, tyckte Mills och ville gärna komma upp i sängen, men där gick liksom gränsen. Lika bra att ta ut henne på morgonpromenad... Ute träffade vi Alaska, den andra malamute-tiken som bor här i området och som bara är den bästa musslan vet i hela världen. Hon blev helt överlycklig, och vi gick bort till rasthagen för att de skulle få leka lite. När jag håller på att ta av den slingrande hunden selen (som är jobbigare att tvätta än hunden) började hon helt plötsligt skrika i högan sky. Vad var nu fel??? Jo, matte råkar stå med en liten del av sin sko på Millis fot: oiiiiiiiiiiiiiIIII!

Väl inne i hagen var det inte så jättekul att leka med Alaska ändå, vilket hon annars tycker är det roligaste som finns. Det märktes att hon inte riktigt var sig själv, hon skulle hela tiden ha kroppskontakt med mig eller stå mellan mina ben och leka. Så kom en stor hanhund, en 70-cm schäfer-jämthundskorsning som båda tikarna tyckte var jätteläcker! "Koom iiin" mooade Milli och försökte lukta sig själv under svansen. Men då jag och hanhundsägaren gjorde ett snabbt överslag om att vi inte var så sugna på malamute-schäfer-jämthundsvalpar gick de vidare, och jag och musli gick hem.

Förmiddagen har tillbringats i stort sett enligt följande rastlösa mönster: plyschferrarin (suck, huff, slafs slafs, flämt flämt) - soffan (på handduk, slafs slafs slafs, suck, grymt, suck, flämt) - golvet (suck, huff, puff, puh) - soffan (inte på handduk, matte kommer, flyttar hunden till handduk, inte lika kul, hoppar ner) - ferrarin (suck, huff, slafs slafs) osv. Good God, det här är bara början av löptiden - hur ska det bli när hon höglöper??? Tur att hon är så himla söt!

Enligt rapport (jag har varit på jobbet) har hon också idag ramlat ner från soffan (hon sträcker benen mot soffryggen tills hon puttar ner sig själv), vilket vi i och för sig har väntat på i några veckor nu, då vi flera gånger har fångat henne på väg ner. Husse (som befann sig i köket) hade vid 4-tiden hört en duns och ett skrik, bemödat sig att vänta ett par sekunder för att inte komma springande direkt (för att inte vänja in några eventuellt framtida dumma beteenden) och hittat en sur Råtta ute på balkongen där hon nog låg och skämdes lite.

Sammanfattningsvis har vovvan haft en dålig dag idag.


Suck, huff, puh. Ååå vad det är SYND om mej idag!

Musslan har börjat löpa. Vår lilla baby har blivit stor...

Igår var det unghundskurs igen, näst sista gången. Härligt att det blir ljusare och ljusare på kvällarna nu!
Vi började med att lägga ut ett kortare spår medan det fortfarande var ljust. Tyvärr är det väl inte optimalt att lägga nybörjarspår i kaninbajsland, men de fick i alla fall använda näsan :) Därefter körde vi igång med lite "sitta fint bredvid föraren och vänta", något som INTE tilltalade vårt gäng unghundar. Dock berodde ovilligheten nog snarare på att det var svårt att hålla koncentrationen på matte/husse någon längre tid när man har skuttande kaniner bakom sig, rapporterande schäfrar framför sig, och massor av hormoner som stormar runt i kroppen :) Till sist var instruktören nöjd och så fick vi busa lite. 

Sedan övade vi lite platsliggning på rad. Det gick ok. Tyvärr blev det ju en dominoeffekt om en hund rusade iväg vilket ledde till att flera hundar "lättade" så man fick vara lite uppmärksam. Så övade vi lite gå fot och så fick hundarna en paus och vi fick lite kaffe. Vi satt inne en stund och pratade om allt möjligt hundrelaterat, och så var det dags att gå ut igen. Instruktören föreslog att vi skulle hoppa lite hinder för att få igång hundarna lite. Sagt och gjort, hon byggde upp ett lydnadshinder med tre-fyra brädor och så fick vi hoppa över en i taget. JÄTTEROOOOLIGT tyckte Milli och woooade i högan sky och vred sig som en mask. Äntligen var det hennes tur och jag hann knappt släppa efter på kopplet förrän hon for iväg över hindret. Bakom stod instruktören och belönade med köttbullar. Sedan var det kört.

Jag fick knappt bort henne från hindret - hon ylade och skrek och slet i kopplet som om hon var helt galen! Hon pep och gnydde och gnagde gräs på marken, och ett tag trodde jag faktiskt att hon hade ont, för hon betedde sig helt märkligt. Samtidigt drog hon mot hindret och det var knappt jag kunde hålla henne. Hon hade lätt kunnat dra en folkabuss...:) Till slut var det hennes tur igen. "Släpp henne" ropade instruktören och jag släppte. Då rusade hon runt hindret till instruktören som väntade med köttbullen :D Men hon visade med köttbullen över hindret och Mill hoppade fram och tillbaka igen utan problem. Hon måste ha kryddat de där köttbullarna med något alltså...:D I alla fall kom vi internt överens om att Husse minsann får anmäla musslan till en agilitykurs i höst. Hon kommer att bli livsfarlig, så beware, alla border collies och shelties därute...


Halva gänget på rad.